Tagg: I det djupa i det höga

Om neologin

Under sexton- och sjuttonhundratalet utvecklades den världsåskådning, den filosofi vi kallar rationalism. Den sätter det mänskliga förnuftet i centrum (Ratio är latin för förnuft). Förnuftet är alla tings mått, och med dess hjälp kan alla problem lösas. Som epok kallar vi denna tid Upplysningen.

Med tiden trängde denna filosofi in på teologins område. (Det är regelmässigt så att de idéer som är populära i samhället påverkar religionerna.) Tyvärr, måste man säga, för rationalismen passar mycket bättre inom vetenskapens område. Den borde stannat där. Under andra hälften av sjuttonhundratalet uppstod så den så kallade neologin i Tyskland, och den spred sig till Sverige. (Neo- betyder ny, så neologi betyder den nya läran.) Neologin är en form av rationalism, där man avvisar det som inte låter sig förenas med förnuftet, till exempel änglar. I Tyskland fanns det också neologer som rensade ut treenighetsläran och Kristi gudom. (Till neologernas försvar måste man dock säga att de ansåg Guds existens förenlig med förnuftet! Där har man i vår tid gått ännu längre, men dessa ateister kallar sig sällan kristna.)

En av de främsta företrädarna i Sverige var den store psalmdiktaren Johan Olof Wallin. (Han blev förresten ärkebiskop 1837.) Hans uppfattning om kristen tro var att den består i gudsfruktan, dygd och förnöjsamhet (se mitt tidigare inlägg om hans katekes). Den här gången vill jag demonstrera hans teologi utifrån en psalm han skrivit: I det djupa, i det höga och har nummer 12 i den wallinska psalmboken (utgiven år 1819). Den handlar om Guds allvetenhet och människans litenhet.

Wallin är mycket medveten om hur fruktansvärt det är att Gud är helig. För Gud är helig, och inget syndfullt kan bestå inför honom. Som Jesaja sade: Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. (Jes. 6:5) Wallin uttrycker detta i vers 2: Syndare, i stoftet fall!

Men vilken är Wallins lösning? Ja, inte består den i att Jesus burit världens synder, inte består den i att vi genom tron blir rättfärdiga i hans namn. Jesus nämns inte ens. I vers 4 står det som anger Wallins uppfattning: Genom att stå upp för sanningen även när det är obehagligt, genom att inte vara för mycket fäst vid tingen, genom att göra gott och vara anspråkslös och genom att ge Gud den allsmäktige äran. Detta är utmärkta saker och alla kristnas plikt, men det räcker inte, det är inte kristendom, utan allmänreligiositet. Det är lagreligion utan något evangelium.

  1. I det djupa, i det höga Råder en osynlig hand,
    och ett aldrig slutet öga Vakar över minsta grand.
    Intet valv dig innestänger, Dit den handen icke når; ingen natt omkring dig står,
    Dit det ögat icke tränger: Vart du flyr och var du är, Före dig är Herren där.
  2. Dig han möter allestädes; Blir du ej av häpnad stum?
    Rummet, som av dig beträdes, Är det ej ett heligt rum?
    Ingen är dig mera nära Än den Gud, som skrev sin lag, skrev sitt heliga behag
    I ditt hjärta och sin lära, Och som själv dig döma skall: Syndare, i stoftet fall!
  3. Slå dig för ditt bröst och bäva: Du är röjd av hämnarns blick.
    Du det vittnet ej skall jäva, Som dig följde var du gick.
    Kan ock här din gärning döljas, Brottsling, för en gäckad värld, Kan ock, skrymtare, din flärd
    Här i dygdens mantel höljas: Inför Gud är mörkret klart Och det dolda uppenbart.
  4. Men du nödens barn som klagar, Eller tyst din plåga bär,
    Hav den tröst i mulna dagar, Att din hjälp ej fjärran är.
    Sanningsvän, som omilt dömes, Otack får och smälek tål, Mänskovän, som utan prål
    Gör det goda och förglömmes, Tänk på den som allting ser, Makten har och lönen ger.
  5. Höga tanke, ljuv att tänka: Överallt bor Herren Gud,
    Icke blott där stjärnor blänka Och där åskan bär hans bud.
    Han i mörkret mig betäcker, Gläder mig i dagens ljus, Svalkar mig i vindens sus
    Och i källan vederkvecker. Jag i allt, som är och sker, Honom hör och honom ser.
  6. Gud, jag lever och jag röres Blott i dig och genom dig.
    Av din fadershand jag föres Över tidens dunkla stig;
    Under ditt beskärm jag vilar Uti själva gravens famn, Tills du ropar mig vid namn
    Och jag vaknar glad och ilar, Fader, att evinnerlig Skåda och lovsjunga dig.