Kategori: Okategoriserade

Det kristna broderskapet – II

Vidare i Matteusevangeliet

Vidare i Matteusevangeliet! I det tolfte kapitlet hos Matteus kommer den händelse som vi förut hörde om från Markus 3, om när Jesu moder Maria och hans bröder kom till honom: Han svarade: ”Vem är min mor och vilka är mina bröder?” Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: ”Här är min mor och mina bröder. Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor.” Här tydliggörs det kristna broderskapet.

(När vi nu ändå detaljstuderar ordet ”broder”, kan jag ju tillägga att ordet i grekiskan också kan betyda styvbror eller kusin. Vi vet alltså inte om Josef eller Maria hade fler barn, det var kanske kusiner som kom till Jesus. Det här är en öppen fråga.)

Så i det tolfte kapitlet införs tydligt det kristna broderskapet i Matteus–evangeliet. Och går vi vidare till det artonde kapitlet, är det tydligt att det gäller förhållandena i församlingen, bland bröderna:

Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.

Här ser vi också att broderskapet kan avslutas. Den som försvarar synden ska uteslutas, och är då inte längre en broder.

Det handlar inte om att uppnå en församling utan syndare, ty det går inte, utan det handlar om att synden inte ska försvaras. Man kan inte vara kristen och stjäla eller leva i äktenskapsbrott till exempel.

Vi ska alltid vara mycket villiga att be om förlåtelse och att förlåta varandra. Direkt efter det här stycket gick Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.

Så kristna ska vara fridsstiftare, samtidigt som det gäller att hålla ordning och reda. NuBibeln gör det inte. Översättaren har inte förstått Bibelns lära om det kristna broderskapet, utan översätter Matt. 18:15: Men om din nästa har begått en synd mot dig, så gå till honom enskilt och tillrättavisa honom. För att göra dem rättvisa ska man dock säga att de har infogat en egen rubrik: Om en troende har handlat fel, men deras översättning måste dock kallas felaktig.

Det sista stället i Matteusevangeliet jag vill ta upp, är det om den yttersta domen, om fåren och getterna (kap 25). Jesus säger till fåren:

Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Och här betyder alltså bröderna de medkristna. Ofta har man velat förstå ordet bröderna här med alla människor, men det passar inte in. Som vår förre kyrkoherde Staffan Bergman skriver i sin domssöndagspredikan: Jesu bröder är således inte alla nödlidande i världen, som man ofta har velat få det till. Dem skall vi som kristna naturligtvis också hjälpa. Men det är inte det Jesus talar om här. (Den allmänna kärleken, den står det om till exempel i Gal. 6:10: Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro.)

Och Peter Fjellstedt skriver med samma innehåll i sin kommentar och påpekar att ”Dessa mina minsta bröder” inte avser hedningarna: De trogna har även gjort gott mot de otrogna, enligt den allmänna kärleken. Men det goda de gjort, enligt den broderliga kärlekens lag, är dock det viktigaste, det som huvudsakligen kommer i fråga.

Jesus talar alltså här inte om något slags allmänmänskligt brödraskap när han säger ”dessa mina minsta bröder”. Han avser inte människor i allmänhet. Han talar till de kristna, till fåren, och talar om sina minsta bröder, som också är de kristnas bröder.

Att denna tolkning är riktig ser vi också på vad Jesus säger när han kommer till getterna: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Här står det alltså inte ”bröder”. För getterna har inga bröder! De har inte Gud till sin Fader.

Sammanfattning

Så kan jag här sammanfattningsvis fastslå, att jag inte funnit att Skriften någonstans använder ordet ”broder” synonymt med ”nästa” (medmänniska i allmänhet), även om anvisningar beträffande bröder och medmänniskor i allmänhet kan stå tillsammans och om vartannat. Gud är inte alla människors Fader, utan Fader är han för dem som är hans barn, för dem som genom tron är Guds barn och rättfärdiga.

Det kristna broderskapet – I

Bibeln lär att de kristna är bröder

Detta andliga brödraskap bland de kristna, kommer sig av att vi har samme fader, nämligen Gud. Vi är Guds barn, och därför är vi bröder och systrar i tron. Detta barnaskap hos Gud är grundläggande i kristendomen. Att Gud är vår Fader och vi kristna hans barn.

Detta brödraskap syns på väldigt många ställen i NT, särskilt efter evangelierna. De som hör till den kristna församlingen är bröder, vi ser det direkt i Apostlagärningarnas första kapitel när de första kristna var församlade i Jerusalem:

Alla dessa [de elva apostlarna] höll endräktigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, bland dem Jesu mor Maria, och vidare hans bröder. (jordiska bröder) En av de dagarna trädde Petrus fram bland bröderna – omkring etthundratjugo personer var då samlade – och sade: ”Mina bröder…

Eller tänk på alla Paulus brev. Till församlingen i Rom skriver han:

Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra hednafolk, men hittills har jag blivit förhindrad.

Eller inledningen till Kolosserbrevet: Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och från vår broder Timoteus, till de heliga i Kolosse, de troende bröderna i Kristus. Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader.

Broder i Matteusevangeliet

Det finns många sådana klara ställen om det kristna brödraskapet i Apostlagärningarna och breven. I evangelierna är det kanske inte lika enkelt att avgöra om det menas det kristna brödraskapet eller det judiska. Jag tänkte nu gå igenom Matteusevangeliet. Vi startar i Bergspredikan (kapitel 5-7), där säger Jesus till lärjungarna:

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn. – – –

Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.

Så när Jesus sedan säger Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, då bör broder avse de kristna. Även om det ännu bara var judar som var kristna.

Litet senare säger Jesus: Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? och då ställer han bröder i kontrast till hedningar, och det pekar ju mot att bröder här kanske skulle kunna avse judarna. Hur som helst kan vi dock konstatera att den kristna församlingen inte hade grundats än när Jesus sade detta, så då fanns ännu ingen distinkt skillnad mellan kristna och judar.

Exkurs om fakta och tolkning

Jag vill här göra en liten utvikning, om hur viktigt det är att kunna grundspråken. Inte så att Bibelns budskap är dunkelt om man läser översättningar, men när man kommer till detaljtolkning behöver man grundspråken. Jesus säger, som ni hörde, i Bergspredikan: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen. Vi som nu studerat vad ordet broder betyder, vi förstår att det avser en jude eller kristen. Men om man läser i den nya svenska översättningen nuBibeln, som kom 2015, så skriver de: Men jag säger er: det räcker med att man blir vred på någon, så ska man dömas. Detta är en riktig utläggning, men det är dock en utläggning. I grundtexten står det broder. Nu är det ju inte brodern som är i fokus i det här avsnittet, utan Jesus undervisar här om hjärtats renhet, det vill säga hjärtats brist på renhet. Och problemet, synden, är ju likadant vem det än är man vredgas på. Det är många gånger ingen skillnad på hur vi ska uppföra oss mot vår broder eller mot vår nästa. (Se till exempel 3 Mos. 19, där det ges föreskrifter både om bröder och om nästan.) Så jag invänder inte i sak mot utläggningen här i nuBibeln. En översättning kan vara mer eller mindre tolkande, absolut, och alla översättningar måste tolka i någon mån, men det är viktigt att prästerna kan grundspråk, så att de kan studera vad som verkligen står.

Om broderskap

En vallfartssång; av David.

Se, hur gott och ljuvligt det är
    när bröder bor endräktigt tillsammans.
Det är som när den dyrbara oljan på huvudet
rinner ner i skägget, i Arons skägg,
    och ner över kragen på hans dräkt.
Det är som Hermons dagg
    som faller ner på Sions berg.
Ty där ger Herren befallning om välsignelse,
om liv till evig tid.

I våra jordiska familjer ser det inte alltid ut som i psalmen. Där råder inte alltid endräkt och enighet mellan oss och våra bröder. Men det finns också ett annat slags broderskap, där vi är eniga och där Herren ger befallning om välsignelse. Det är i församlingen det. Där får vi liv till evig tid.

Min tanke är att i några bloggposter se på hur ordet broder (och olika former av det, såsom ”bror” och ”bröder”) används i Bibeln, helt enkelt se vad det betyder och innebär. Bror, broder etc. förekommer nästan tusen gånger i Bibeln. Rätt snart kommer vi sedan fram till det kristna broderskapet, men vi börjar med ordet broder i allmänhet.

Fysisk bror

Den första och grundläggande betydelsen av ordet bror innebär som vi alla vet att man är släkt med varandra, man har samma föräldrar. Man har då en särskild relation. De första bröderna som vi hör talas om i Bibeln är Kain och Abel, söner till Adam och Eva. De hade svårt med sin relation, som ni vet, och Kain slog ihjäl sin bror Abel. När Gud frågade honom efter Abel svarade han: Skall jag hålla reda på min bror? Varför gick det så? Det beror på att Kain inte hade det rätt ställt med Gud. Vi ser här hur en brusten gudsrelation fördärvar relationerna till andra människor. När människor tappar tilliten och kontakten med Gud, får det elände som följd också i relationerna med andra människor.

Detta släktskap är alltså ordets grundbetydelse, och i Gamla Testamentet är det den dominerande användningen av ordet bror. Där finns också en vidare tillämpning av ”bror”, och på samma sätt är det med ”familj”, som var ett vidare begrepp. I vår tid har vi en snäv förståelse av ”familj”, men i GT är många om inte alla släktskapsord använda på ett vidare sätt, fader, bror och familj. På svenska använder vi ju också ordet ”förfader”, men den betydelsen ingår i det bibliska ”fader”. Som i 1 Mos. 17, där Gud ger löftet till Abraham:

Därför skall du inte mer heta Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, ty jag har gjort dig till fader för många folk. Abraham är alltså fader först och främst till judarna, men också till ismaeliterna, och andligen till oss kristna. Och ordet bror används också mycket riktigt om alla judar, eftersom de alla hade Abraham till fader. Här ett ställe hos profeten Jeremia som handlar om hur slavar skulle friges under friåret:

…så att var och en skulle frige sin hebreiske slav och sin hebreiska slavinna, detta för att ingen skulle ha sin judiske broder till slav. (Jer. 34:9) De var ju alla Abrahams barn, och då de alltså hade samme fader, kunde de kalla varandra bröder.

Låt oss nu gå till Nya Testamentet.

Broder i NT

I NT finns det också bröder efter köttet, det är det första som händer nästan: Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Juda och hans bröder. (Matt. 1:2) Dessutom finns det samma utvidgning av brödraskapet till att avse det judiska folket som i GT. Det vill säga den utvidgning som följer av att förfader ingår i fader. Vi kan se det till exempel vid aposteln Petrus predikan på den första pingstdagen, vi läser om den i Apg. 2. Petrus talade till alla de judar som församlats till påskfirandet, och de hade kommit från många olika länder, från alla folk under himlen står det. Och Petrus inleder Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem. Så börjar han predika. Och han fortsätter Israeliter, och det betyder ju samma sak som ”ni judiska män”. Sedan tilltalar han dem med ett tredje uttryck som betyder samma sak: Mina bröder. Här avser han alla judarna.

Jag vill ta ännu ett exempel på detta broderskap, med Abraham som fader efter köttet. Det är aposteln Paulus som i Apg. 13 kommit till Antiokia i Pisidien:

På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: ”Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det.” Och Paulus sade: Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud. ”Bröder” sa alltså Paulus till judarna, de av fysisk judisk släkt.

(De andra han nämner, som ”fruktar Gud”, är icke-judar som blivit judar till tron. Judarna har ju aldrig missionerat, judafolket hade inget sådant uppdrag, men de har ändå låtit människor från andra folkslag ansluta sig till den judiska tron. Snart nog gifte dessa sig med en jude, och då blev de ju integrerade i judafolket. Till exempel var kung Davids farfars mor moabitiska, hon hette ju Rut och följde med sin svärmoder Noomi till Israel från Moabs land.)

Så vi ser alltså här hur broderskap bygger på att ha en gemensam fader: Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud.

Det kristna broderskapet

Ännu vanligare i NT:s text än det jordiska broderskapet är det som finns i den kristna församlingen. Det är ett andligt broderskap. Jesus undervisar om det i Mark. 3:31ff.:

Hans mor och hans bröder kom och stannade utanför. De sände bud till honom för att kalla på honom. Folkhopen som satt omkring honom sade: ”Se, din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig.”Han svarade: ”Vem är min mor och vilka är mina bröder?” Och han såg på dem som satt omkring honom och sade: ”Här ser ni min mor och mina bröder! Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.”

Detta är det kristna broderskapet, och vi ska titta närmare på det i kommande bloggposter.

Kyrkodagarna 2020

Ljudfiler från betraktelser vid afton- och morgonböner på årets kyrkodagar finns nu utlagda på sidan Betraktelser. I år handlade de om profeten Jonas bok. De skrevs 1998 av kyrkoherde Staffan Bergman, och återanvändes i år.

(För dator: Välj knappen ”Betraktelser” uppe i högra hörnet. För telefon eller platta: Välj ”Betraktelser” på menyknappen uppe till höger”.)

Varningsflaggor

I vår tid, då nästan vem som helst kan påstå vad som helst på Internet och det faktiskt kan få viss spridning, är det naturligtvis betydelsefullt med källkritik. Det har det alltid varit, men informationsdjungeln har ändock tätnat och gjort det ännu viktigare. På sociala medier bedrivs desinformationskampanjer, till exempel inför politiska val. Med rätta har källkritik tagit sin uttryckliga plats bland annat i skolans undervisning.

Det här har bäring också på frågan om vilken religion som är sann. Varför ska man tro som en viss religion? Eller, en lättare fråga: Hur vet man vilken religion man inte ska ansluta sig till? Stämmer det företrädarna påstår? Dessa frågor kan generera dussintals blogginlägg, men jag ska här bara ge ett exempel på ett varningstecken: Ledarna utövar osund makt och det ingår i systemet.

Naturligtvis ska vi i alla sammanhang vara observanta på maktbegär hos ledare, för sådant kan inträffa överallt. I även de bästa föreningar, organisationer och kyrkor kan det komma fram personer som utnyttjar sin position. Ta till exempel en sak vi av och till hör om, att den som sköter pengarna förskingrar. Sådant ska vi naturligtvis ta avstånd ifrån, allt sådant är mycket beklagligt, men det det påverkar ändå inte organisationens trovärdighet, så länge som de ansvariga ingriper mot det. Men det jag tänker på nu, är när ledare skor sig och det ingår i systemet.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga

Mitt första exempel är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, eller som rörelsen ofta kallas, Mormonerna. Låt oss se på vad deras grundare Joseph Smith lärde, men först en helt kort introduktion. Mormonismen lär att Joseph Smith fick gudomliga uppenbarelser på artonhundratjugotalet i västra New York. Mormonismen lär att Smith på så vis blev ett redskap för att återupprätta den sanna kyrkan. Bland annat förnekar mormonismen treenigheten, och de lär att Bibeln inte är tillräcklig som grundval för den kristna tron, utan att man också skulle tro på bland annat Mormons bok.

Det finns mycket att säga om Mormons bok och dess tillkomst, men här vill jag bara peka på, att Joseph Smith skodde sig på medlemmarnas bekostnad. Han förkunnade att han var Guds särskilda språkrör och ledare, och detta gav honom en enormt stark ställning inom rörelsen. Alla gjorde därför vad han begärde. Detta kan vi se till exempel på läran om polygami. Smith införde polygami (det vill säga, det står i de texter Joseph Smith presenterade som heliga texter), och det strider ju mot kristendomen uppenbart, mot Jesu undervisning i Matt. 19: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Så redan här ser vi tydligt att Joseph Smith inte var Guds redskap, men poängen denna gång är inte denna inkonsekvens, utan jag vill peka på att Smiths lära var till hans egen personliga vinning. Sådan maktutövning måste på allvar väcka frågan om det inte är så, att orsaken till att Joseph Smith införde polygami var att han ville tillfredsställa sina egna begär och lustar. Inte nog med att han införde polygami, dessutom gifte han sig med flera kvinnor som redan var gifta med andra män! Enligt uppgift var det inte mindre än elva redan gifta kvinnor som han gifte sig med!

Muhammed

Är det inte också på liknande sätt med Muhammed, islams grundare? Enligt Koranen får en muslim ha högst fyra fruar, men Allah gav honom den ena dispensen efter den andra! Så småningom hade han nio fruar och några älskarinnor.

Knutby

Och ett exempel från vår tid är hur den rikskända Filadelfiaförsamlingen i Knutby uppvisar samma sak. Ledarna utövar sin makt på ett osunt sätt. Så utövade till exempel en pastor påtryckningar så att en kvinna lämnade sin man och i stället levde ihop med honom. Och den ledande pastorn, Åsa Waldau, gjorde församlingen till sitt kungarike, där medlemmarna var hennes undersåtar, hennes tjänare och fanclub. Hennes ord var lag. Och om detta inte räckte, så lyckades pastor Helge Fossmo förmå den så kallade barnflickan att skaffa en pistol och mörda hans hustru, Alexandra Fossmo. Sanslöst maktmissbruk! Nästan i klass med Joseph Smith.

Avslutning

Det är inte klokt vad människor kan göra när de utsätts för påtryckningar. Människor blir kontrollerade och manipulerade. Detta kommer naturligtvis inte från Gud den högste. Det är osunt. Hur kan det bli så här? En del kan förklaras med svaga människors behov av stöd och ledning. De får bekräftelse, de blir betydelsefulla hjälpare till den gudomligt inspirerade ledaren. Deras liv får mening i tjänandet av ledaren. Vi kristna ser så klart djävulens makt att förföra och bedra. Och vi lutheraner ser faran av att följa människor och inte Guds Ord, det må sedan vara påven till höger eller de självutnämnda profeterna till vänster.

Vad var problemet i Knutby?

Nedanstående text skrevs som debattinlägg till tidningen Dagen, vilken dock inte införde den.

I Dagen den 18 juni skriver Peter Halldorf om tragedin i Knutby och om vad som orsakade den, och han anger att ”fundamentalistisk läsning av Bibeln” är själva grundproblemet.

Det är bra att Halldorf ställer frågan om vad som orsakade de förfärliga händelserna i Knutby, men om man som Halldorf gör den ”fundamentalistiska bibelläsningen” till roten till det onda, är analysen för grund, ja till och med felaktig, menar jag. För problemet är inte att man tror på Bibeln. Problemet är inte att man tror på verbalinspirationen, att ”varje ord i Bibeln är inspirerat av Gud”, som den unge pingstpastorn sade på det möte Halldorf berättar om. (Heder åt pastorn!) Nej, Jesu och apostlarnas bibelsyn håller än idag: Den Helige Ande har förmedlat Guds eget Ord till oss i Bibeln, så att vi där har Sanningen med stort S. Som Jesus sade: Ditt [Faderns] ord är sanning. (Joh. 17:17) Och till apostlarna sade han: Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er [apostlarna!] allt och påminna er om allt som jag har sagt er. – – – Men när han kommer, som är sanningens ande, skall han leda er [apostlarna] fram till hela sanningen. (Joh. 14:26, 16:13, min understrykning)

Halldorfs analys är för grund, och han för inte heller fram några belägg för sin tes. Eller kan Halldorf visa att det är Bibeln som orsakat händelserna i Knutby? Inte menar väl Halldorf att problemet är att medlemmarna i Knutby lät sig ledas av Bibeln? Nej, naturligtvis inte. Det var inte Bibeln som ledde Knutbyförsamlingen vilse.

Vilket är då problemet? Vad var det som orsakade de förfärliga händelserna? Vad fick dessa människor att handla i strid med gott omdöme? Jo, det är att man går utöver Bibeln i det man predikar. Grundproblemet är att man menar att uppenbarelsen fortsätter i någon form, att man menar att förkunnare än idag till exempel ska låta sig ledas av profetior. I Knutby fanns ju den så kallade Tirsaprofetian, och pastor Helge Fossmo verkställde en förlovning mellan Åsa Waldau och Jesus den 29 mars 1999, eftersom hon hävdade att hon var utsedd till ”Kristi brud”. Här ser vi själva grundorsaken till händelserna i Knutby: att man följer vad man menar vara Andens ledning på ett sätt som gör att man gör tillägg till Bibelns undervisning och därmed avviker från den. Man gör tillägg till Bibeln om vad som ska tros. Förkunnarna gör anspråk på att komma med direkt tilltal från Gud, och det leder vilse.

Denna syn på Andens ledning och en fortsatt uppenbarelse är inte något unikt för Knutbyförsamlingen, utan är vanligt förekommande i Trosrörelsen och Pingströrelsen. (Det är kanske därför den analys Halldorf frågar efter låtit vänta på sig?) Knutby blev ett smärtsamt och skrämmande exempel på vart denna syn kan leda. Frågan som därför behöver ställas är: Fortsätter uppenbarelsen efter apostlarnas tid? Ska vi predika något annat än det som står i Bibeln? Svaret på dessa frågor är nej.

Farlig protestantisk tystnad om aborterna

I en ledare i nättidningen ”Världen idag” den 11 juni (2020) tar Jonas Adolfsson till orda under ovanstående rubrik om hur endast katolska kyrkan protesterat mot en abortvänlig skrivning i Svenska missionsrådets jämställdhetspolicy. Han skriver:

När den fria aborten kom på tal i Sverige i början av 1970-talet var alla kyrkor – inklusive de evangeliska – självklart emot idén. I dag har tidsandan slukat många av oss, ibland så till den grad att vi börjat kalla det onda gott och det goda ont.

Bra skrivet! Adolfsson träffar huvudet på spiken om hur de moderna kyrkorna följt med i de allmänna strömningarna och förändringarna i tankesätt.

Abortfrågan är ett hemskt exempel på vad detta kan innebära. Vår tid förfasar sig med rätta över hur nazisterna hänsynslöst hade ihjäl försvarslösa människor, men man har inget emot att döda de värnlösa i moderlivet. Varför inte? Jo, därför att fostren är i vägen för oss, i vägen för vår individuella vilja att göra vad vi vill.

Tyvärr är abortfrågan inte ett isolerat exempel, utan denna ovilja att stå upp för Bibelns budskap när det går den vanliga människan emot visar sig på andra punkter också, till exempel om kvinnliga präster (bland de kyrkor som erkänner ett gudomligt prästämbete). De moderna kyrkorna är förvärldsligade. Men Jesus sade till sina lärjungar: Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. (Matt. 5:13)

Här finns bara en lösning: Att läsa Guds Ord noga och ivrigt och tro det. Att bekänna Kristus, även när det kostar på, även när det gör att vi möts av ovilja, hån eller till och med förföljelse. Gud måste komma före människor! Sankt Paulus skriver till romarna i kapitel tolv (min understrykning): Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.

Är beslutet gott?

Så kom det väntade beslutet från Svenska Kyrkans Överklagandenämnd, att den kvinnliga EFS-prästen fick sitt ämbete tillbaka i Svenska Kyrkan. Hon som på konfirmandernas frågor svarade att hon personligen står fast vid den traditionella synen på samkönade relationer och att hon inte tror på evolutionsteorin.

Domkapitlets i Luleå beslut upphävdes. De konservativa jublar. De anser sig ha vunnit, vilket de naturligtvis har gjort. De kan fortsätta att tro att homosexualitet och evolutionsteorin strider mot Bibeln, och det är fint.

Men hur kan de vara nöjda? De försvarar här visserligen goda och riktiga saker, så klart är det glädjande att det finns människor som här inte låter sig föras med av tidsandan, utan ser vad Bibeln lär.

Ja, hur kan de präster inom EFS och förhoppningsvis inom SvK i övrigt som håller med EFS-prästen vara nöjda med att inte få predika Guds Ord som den enda sanningen? De får framföra Bibelns läror här som sin personliga uppfattning, men de får inte göra som prästen ska enligt Bibeln, frambära det bibliska budskapet. De får inte säga som de borde med tanke på den stora räkenskapsdagen: Så säger Herren! Detta är den enda rätta kristna ståndpunkten. Det leder till fördärvet att sätta sig emot Guds vilja.

Jag citerar ur den sammanfattande avslutningen av Överklagandenämndens beslut:

Det förhållandet att NN i sin undervisning har gett uttryck för sina personliga åsikter kan inte tolkas som att konfirmanderna, för att vara kristna, förväntas tro att hbtq-personer lever i synd eller att hon haft för avsikt att fördöma eller skuldbelägga den homosexuella läggningen. Inte heller kan det tolkas som att konfirmanderna, för att vara kristna, förväntas ta avstånd från vetenskapen om evolutionsteorin. Däremot framstår det som en […] brist i hennes undervisning att som svar på frågor inte redogöra för Svenska kyrkans hållning i dessa frågor.

Kan det sägas klarare? Präster i SvK

får inte predika att homosexualitet är synd och mot Guds vilja och att detta är den enda kristna hållningen
får inte predika att en kristen ska tro på Bibeln och alltså avvisa evolutionsteorin och att detta är den enda kristna hållningen
ska när dessa frågor kommer på tal redogöra för Svenska kyrkans hållning, det vill säga förklara att man kan se olika på dessa frågor.

Jämför med

Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. (2 Tim. 4:1f.)

Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. (1 Petr. 4:11)

Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31)

Långfredagens budskap

Vi firar idag Långfredag. Som alla vet, firar vi den till minne av Jesu lidande och död. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna i hela Bibeln. Efter att Adam och Eva fallit i synd handlar egentligen hela Bibeln om detta: Hur människan ska kunna bli Guds barn, hur gemenskapen med Gud ska återställas. Skapelsen och syndafallet som vi hör om i Första Moseboks tre första kapitel utgör fyra sidor i min Bibel, resten av Bibeln är över sextonhundra sidor. Och alla dessa sextonhundra sidor handlar om denna enda sak: hur människan ska finna nåd hos Gud.

Ty detta är anledningen till att Jesus gick upp till Jerusalem för att korsfästas och dö. Han skulle utföra försoningsverket, han skulle stilla Guds vrede, han skulle betala människornas skuld och ta straffet för alla synder på sig. Det han gjorde beskrivs i vår trosbekännelse med orden: Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven.

Dessa ord korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven, brukar man säga, är vad som blir kvar av trosbekännelsen, den kristna tron, om man som liberalteologerna inte vill tro på något övernaturligt. Och det är ganska bra sagt. Det blir ingenting kvar av kristendomen för dem. Det är dit man kommer, om man skalar bort alla under och tror att allt som sker måste hålla sig inom vad vår naturvetenskap kan bevisa. En vetenskap som vanligtvis i praktiken utesluter möjligheten av Guds existens. Det får helt enkelt inte finnas någon Gud. Det går inte. Man kan inte tänka så. Det är ovetenskapligt.

Från en sådan utgångspunkt blir det inte mycket som återstår av den kristna tron. Kvar blir ett historiskt faktum, som vilken människa som helst kan hålla för sant.

Men låt oss vara noggranna nu. Även denna rad i vår trosbekännelse har en andlig innebörd som ingen otroende kan instämma i, om vi läser hela meningen. Ty det står att Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. För oss. Det var för vår skull som han gick igenom detta hemska lidande. Det var för att vi skulle bli försonade med Gud.

När Paulus i 2 Korintierbrevets femte kapitel beskriver det kristna budskapet, ser vi långfredagens betydelse:

Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. […] Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens ämbete. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

För att de skall se med sina ögon och ändå inte se

Detta inlägg har jag skrivit som svar på en fråga. Om du som läser detta har någon fråga om den kristna tron som du vill ha klarhet i, är du välkommen att mejla den till mig på pastor.fjellander@gmail.com.

I evangelisten Markus fjärde kapitel undervisar Jesus folket med flera liknelser. Och när han förklarar varför han talar i liknelser, säger han något som kan verka märkligt: För att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse. Detta verkar inte helt lätt att förstå, vill inte Jesus att folket ska förstå liknelserna? Vill inte Jesus att de ska omvända sig och få förlåtelse? Har Calvin rätt, som lär att Gud har utvalt somliga människor till förtappelse, att det för dessa människor inte finns någon möjlighet till frälsning? Ja, det är till och med så, att kalvinismen lär att Jesus inte har dött för alla människor. Om Gud skulle ha utvalt somliga till förtappelse, behövs det ju inte att Jesus lider för deras synder. Det skulle vara onödigt arbete, liksom.

Anledningen till att vi kan tycka att det är ett märkligt uttalande, är ju att vi känner till bibelställen som säger att Gud vill allas frälsning: Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe. (1 Tim. 2:4) Här står det två gånger om ”alla”, om Guds frälsningsvilja och Kristi verk. Det andra ”alla” (i allas ställe), skulle kanske i sig (om man låter bli att sätta in det i Bibelns helhet) kunna förstås inte bara om alla människor, utan också om ett begränsat alla, alla de utvalda. Men det första ”alla”, där kan det inte begränsas till de utvalda, det handlar ju om de otroende, alla de i sig förlorade människorna utan undantag.

Dessutom har vi ju det kända stället i sankt Johannes evangelium (3:17): Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Gud älskar världen, alla människor. Sedan är det ju inte alla som tror, alla blir inte frälsta, men detta beror inte på att Gud inte skulle vilja att de blir omvända. Gud har inte utvalt somliga till förtappelse och dom, det står ju rakt fram i nästa vers (3:18): Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Hade några i världen varit förutbestämda till att bli fördömda, hade Jesu ankomst varit ytterligare ett steg i deras fördömelseprocess.

Och ett ställe till, än en gång rakt fram: Han [Jesus Kristus] är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens. (1 Joh. 2:2)

Men hur kan då Jesus säga För att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse? Detta är ett citat från profeten Jesaja (6:9f.), som sänds att predika för folket:

Ni skall höra och höra, men inte förstå,
och ni skall se och se, men inte begripa.
¹⁰Förhärda detta folks hjärta,
    gör deras öron döva
och deras ögon blinda,
    så att de inte ser med sina ögon,
hör med sina öron
    eller förstår med sitt hjärta
och vänder om och blir helade.

Anledningen till många i judafolket blev förhärdade är inte att Gud ville det, utan det blev följden av att de ständigt stod emot hans förmaningar och kallelser till omvändelse. Gud sände många profeter, men folket avvisade deras predikan gång på gång. Genom sina hjärtans hårdhet blev Gud till slut tvungen att straffa dem och sända dem till främmande land. Deras hjärtan blev förhärdade.

Och det var på liknande sätt vid tiden för Jesu framträdande, många av judarna ville inte höra. Men det är inte Guds vilja att det går så. Han vet att det kommer gå så, men det är inte hans vilja. Otro leder så småningom till förhärdelse. Detta kan hända alla kristna, att de avfaller. Hebreerbrevets författare varnar de kristna för att stå emot Gud (3:7-9):

Därför säger den helige Ande:

I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan,
som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen.
Där frestade de mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar under fyrtio år.

Så när Jesus i Markus 4:10 uttyder liknelserna, står det att han gör det för de tolv och de andra som var med honom. Men de som inte ville tro på honom, de fick det bara i liknelser, och det leder till att de ser utan begripa och hör utan att förstå.

Det var inte så att Jesus i allmänhet dolde sitt budskap. Han predikade öppet för alla. Se till exempel två kapitel senare (Mark. 6:34), när femtusen män blev mättade, då står det : När Jesus steg ur båten, fick han se en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt. Eller som Jesus sade sedan han gripits i Getsemane och förts till översteprästen för att förhöras: Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. (Joh. 18:20)

Så Jesus undervisade grundligt alla som ville höra. Men att Jesus predikade i liknelser som många åhörare inte förstod, det är skrivet i Bibeln för oss, för att vi ska betänka risken att inte ta vara på Jesu budskap. Det är en varning till oss, för att vi ska se hur det kan gå, för att vi ska se hur Jesu budskap blev fördolt för dem som inte ville höra. De hörde men ville inte förstå, de såg men ville inte inse.

Men mitt folk
        ville inte höra min röst,
    Israel lydde mig inte.
Då lät jag dem gå
        i sina hjärtans hårdhet,
    de fick vandra
        efter sina egna planer.

Ps. 81:12f.