Kategori: Okategoriserade

Kyrkodagarna 2020

Ljudfiler från betraktelser vid afton- och morgonböner på årets kyrkodagar finns nu utlagda på sidan Betraktelser. I år handlade de om profeten Jonas bok. De skrevs 1998 av kyrkoherde Staffan Bergman, och återanvändes i år.

(För dator: Välj knappen ”Betraktelser” uppe i högra hörnet. För telefon eller platta: Välj ”Betraktelser” på menyknappen uppe till höger”.)

Varningsflaggor

I vår tid, då nästan vem som helst kan påstå vad som helst på Internet och det faktiskt kan få viss spridning, är det naturligtvis betydelsefullt med källkritik. Det har det alltid varit, men informationsdjungeln har ändock tätnat och gjort det ännu viktigare. På sociala medier bedrivs desinformationskampanjer, till exempel inför politiska val. Med rätta har källkritik tagit sin uttryckliga plats bland annat i skolans undervisning.

Det här har bäring också på frågan om vilken religion som är sann. Varför ska man tro som en viss religion? Eller, en lättare fråga: Hur vet man vilken religion man inte ska ansluta sig till? Stämmer det företrädarna påstår? Dessa frågor kan generera dussintals blogginlägg, men jag ska här bara ge ett exempel på ett varningstecken: Ledarna utövar osund makt och det ingår i systemet.

Naturligtvis ska vi i alla sammanhang vara observanta på maktbegär hos ledare, för sådant kan inträffa överallt. I även de bästa föreningar, organisationer och kyrkor kan det komma fram personer som utnyttjar sin position. Ta till exempel en sak vi av och till hör om, att den som sköter pengarna förskingrar. Sådant ska vi naturligtvis ta avstånd ifrån, allt sådant är mycket beklagligt, men det det påverkar ändå inte organisationens trovärdighet, så länge som de ansvariga ingriper mot det. Men det jag tänker på nu, är när ledare skor sig och det ingår i systemet.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga

Mitt första exempel är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, eller som rörelsen ofta kallas, Mormonerna. Låt oss se på vad deras grundare Joseph Smith lärde, men först en helt kort introduktion. Mormonismen lär att Joseph Smith fick gudomliga uppenbarelser på artonhundratjugotalet i västra New York. Mormonismen lär att Smith på så vis blev ett redskap för att återupprätta den sanna kyrkan. Bland annat förnekar mormonismen treenigheten, och de lär att Bibeln inte är tillräcklig som grundval för den kristna tron, utan att man också skulle tro på bland annat Mormons bok.

Det finns mycket att säga om Mormons bok och dess tillkomst, men här vill jag bara peka på, att Joseph Smith skodde sig på medlemmarnas bekostnad. Han förkunnade att han var Guds särskilda språkrör och ledare, och detta gav honom en enormt stark ställning inom rörelsen. Alla gjorde därför vad han begärde. Detta kan vi se till exempel på läran om polygami. Smith införde polygami (det vill säga, det står i de texter Joseph Smith presenterade som heliga texter), och det strider ju mot kristendomen uppenbart, mot Jesu undervisning i Matt. 19: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Så redan här ser vi tydligt att Joseph Smith inte var Guds redskap, men poängen denna gång är inte denna inkonsekvens, utan jag vill peka på att Smiths lära var till hans egen personliga vinning. Sådan maktutövning måste på allvar väcka frågan om det inte är så, att orsaken till att Joseph Smith införde polygami var att han ville tillfredsställa sina egna begär och lustar. Inte nog med att han införde polygami, dessutom gifte han sig med flera kvinnor som redan var gifta med andra män! Enligt uppgift var det inte mindre än elva redan gifta kvinnor som han gifte sig med!

Muhammed

Är det inte också på liknande sätt med Muhammed, islams grundare? Enligt Koranen får en muslim ha högst fyra fruar, men Allah gav honom den ena dispensen efter den andra! Så småningom hade han nio fruar och några älskarinnor.

Knutby

Och ett exempel från vår tid är hur den rikskända Filadelfiaförsamlingen i Knutby uppvisar samma sak. Ledarna utövar sin makt på ett osunt sätt. Så utövade till exempel en pastor påtryckningar så att en kvinna lämnade sin man och i stället levde ihop med honom. Och den ledande pastorn, Åsa Waldau, gjorde församlingen till sitt kungarike, där medlemmarna var hennes undersåtar, hennes tjänare och fanclub. Hennes ord var lag. Och om detta inte räckte, så lyckades pastor Helge Fossmo förmå den så kallade barnflickan att skaffa en pistol och mörda hans hustru, Alexandra Fossmo. Sanslöst maktmissbruk! Nästan i klass med Joseph Smith.

Avslutning

Det är inte klokt vad människor kan göra när de utsätts för påtryckningar. Människor blir kontrollerade och manipulerade. Detta kommer naturligtvis inte från Gud den högste. Det är osunt. Hur kan det bli så här? En del kan förklaras med svaga människors behov av stöd och ledning. De får bekräftelse, de blir betydelsefulla hjälpare till den gudomligt inspirerade ledaren. Deras liv får mening i tjänandet av ledaren. Vi kristna ser så klart djävulens makt att förföra och bedra. Och vi lutheraner ser faran av att följa människor och inte Guds Ord, det må sedan vara påven till höger eller de självutnämnda profeterna till vänster.

Vad var problemet i Knutby?

Nedanstående text skrevs som debattinlägg till tidningen Dagen, vilken dock inte införde den.

I Dagen den 18 juni skriver Peter Halldorf om tragedin i Knutby och om vad som orsakade den, och han anger att ”fundamentalistisk läsning av Bibeln” är själva grundproblemet.

Det är bra att Halldorf ställer frågan om vad som orsakade de förfärliga händelserna i Knutby, men om man som Halldorf gör den ”fundamentalistiska bibelläsningen” till roten till det onda, är analysen för grund, ja till och med felaktig, menar jag. För problemet är inte att man tror på Bibeln. Problemet är inte att man tror på verbalinspirationen, att ”varje ord i Bibeln är inspirerat av Gud”, som den unge pingstpastorn sade på det möte Halldorf berättar om. (Heder åt pastorn!) Nej, Jesu och apostlarnas bibelsyn håller än idag: Den Helige Ande har förmedlat Guds eget Ord till oss i Bibeln, så att vi där har Sanningen med stort S. Som Jesus sade: Ditt [Faderns] ord är sanning. (Joh. 17:17) Och till apostlarna sade han: Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er [apostlarna!] allt och påminna er om allt som jag har sagt er. – – – Men när han kommer, som är sanningens ande, skall han leda er [apostlarna] fram till hela sanningen. (Joh. 14:26, 16:13, min understrykning)

Halldorfs analys är för grund, och han för inte heller fram några belägg för sin tes. Eller kan Halldorf visa att det är Bibeln som orsakat händelserna i Knutby? Inte menar väl Halldorf att problemet är att medlemmarna i Knutby lät sig ledas av Bibeln? Nej, naturligtvis inte. Det var inte Bibeln som ledde Knutbyförsamlingen vilse.

Vilket är då problemet? Vad var det som orsakade de förfärliga händelserna? Vad fick dessa människor att handla i strid med gott omdöme? Jo, det är att man går utöver Bibeln i det man predikar. Grundproblemet är att man menar att uppenbarelsen fortsätter i någon form, att man menar att förkunnare än idag till exempel ska låta sig ledas av profetior. I Knutby fanns ju den så kallade Tirsaprofetian, och pastor Helge Fossmo verkställde en förlovning mellan Åsa Waldau och Jesus den 29 mars 1999, eftersom hon hävdade att hon var utsedd till ”Kristi brud”. Här ser vi själva grundorsaken till händelserna i Knutby: att man följer vad man menar vara Andens ledning på ett sätt som gör att man gör tillägg till Bibelns undervisning och därmed avviker från den. Man gör tillägg till Bibeln om vad som ska tros. Förkunnarna gör anspråk på att komma med direkt tilltal från Gud, och det leder vilse.

Denna syn på Andens ledning och en fortsatt uppenbarelse är inte något unikt för Knutbyförsamlingen, utan är vanligt förekommande i Trosrörelsen och Pingströrelsen. (Det är kanske därför den analys Halldorf frågar efter låtit vänta på sig?) Knutby blev ett smärtsamt och skrämmande exempel på vart denna syn kan leda. Frågan som därför behöver ställas är: Fortsätter uppenbarelsen efter apostlarnas tid? Ska vi predika något annat än det som står i Bibeln? Svaret på dessa frågor är nej.

Farlig protestantisk tystnad om aborterna

I en ledare i nättidningen ”Världen idag” den 11 juni (2020) tar Jonas Adolfsson till orda under ovanstående rubrik om hur endast katolska kyrkan protesterat mot en abortvänlig skrivning i Svenska missionsrådets jämställdhetspolicy. Han skriver:

När den fria aborten kom på tal i Sverige i början av 1970-talet var alla kyrkor – inklusive de evangeliska – självklart emot idén. I dag har tidsandan slukat många av oss, ibland så till den grad att vi börjat kalla det onda gott och det goda ont.

Bra skrivet! Adolfsson träffar huvudet på spiken om hur de moderna kyrkorna följt med i de allmänna strömningarna och förändringarna i tankesätt.

Abortfrågan är ett hemskt exempel på vad detta kan innebära. Vår tid förfasar sig med rätta över hur nazisterna hänsynslöst hade ihjäl försvarslösa människor, men man har inget emot att döda de värnlösa i moderlivet. Varför inte? Jo, därför att fostren är i vägen för oss, i vägen för vår individuella vilja att göra vad vi vill.

Tyvärr är abortfrågan inte ett isolerat exempel, utan denna ovilja att stå upp för Bibelns budskap när det går den vanliga människan emot visar sig på andra punkter också, till exempel om kvinnliga präster (bland de kyrkor som erkänner ett gudomligt prästämbete). De moderna kyrkorna är förvärldsligade. Men Jesus sade till sina lärjungar: Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. (Matt. 5:13)

Här finns bara en lösning: Att läsa Guds Ord noga och ivrigt och tro det. Att bekänna Kristus, även när det kostar på, även när det gör att vi möts av ovilja, hån eller till och med förföljelse. Gud måste komma före människor! Sankt Paulus skriver till romarna i kapitel tolv (min understrykning): Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.

Är beslutet gott?

Så kom det väntade beslutet från Svenska Kyrkans Överklagandenämnd, att den kvinnliga EFS-prästen fick sitt ämbete tillbaka i Svenska Kyrkan. Hon som på konfirmandernas frågor svarade att hon personligen står fast vid den traditionella synen på samkönade relationer och att hon inte tror på evolutionsteorin.

Domkapitlets i Luleå beslut upphävdes. De konservativa jublar. De anser sig ha vunnit, vilket de naturligtvis har gjort. De kan fortsätta att tro att homosexualitet och evolutionsteorin strider mot Bibeln, och det är fint.

Men hur kan de vara nöjda? De försvarar här visserligen goda och riktiga saker, så klart är det glädjande att det finns människor som här inte låter sig föras med av tidsandan, utan ser vad Bibeln lär.

Ja, hur kan de präster inom EFS och förhoppningsvis inom SvK i övrigt som håller med EFS-prästen vara nöjda med att inte få predika Guds Ord som den enda sanningen? De får framföra Bibelns läror här som sin personliga uppfattning, men de får inte göra som prästen ska enligt Bibeln, frambära det bibliska budskapet. De får inte säga som de borde med tanke på den stora räkenskapsdagen: Så säger Herren! Detta är den enda rätta kristna ståndpunkten. Det leder till fördärvet att sätta sig emot Guds vilja.

Jag citerar ur den sammanfattande avslutningen av Överklagandenämndens beslut:

Det förhållandet att NN i sin undervisning har gett uttryck för sina personliga åsikter kan inte tolkas som att konfirmanderna, för att vara kristna, förväntas tro att hbtq-personer lever i synd eller att hon haft för avsikt att fördöma eller skuldbelägga den homosexuella läggningen. Inte heller kan det tolkas som att konfirmanderna, för att vara kristna, förväntas ta avstånd från vetenskapen om evolutionsteorin. Däremot framstår det som en […] brist i hennes undervisning att som svar på frågor inte redogöra för Svenska kyrkans hållning i dessa frågor.

Kan det sägas klarare? Präster i SvK

  • får inte predika att homosexualitet är synd och mot Guds vilja och att detta är den enda kristna hållningen
  • får inte predika att en kristen ska tro på Bibeln och alltså avvisa evolutionsteorin och att detta är den enda kristna hållningen
  • ska när dessa frågor kommer på tal redogöra för Svenska kyrkans hållning, det vill säga förklara att man kan se olika på dessa frågor.

Jämför med

Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning.  (2 Tim. 4:1f.)

Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord.  (1 Petr. 4:11)

Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31)

Långfredagens budskap

Vi firar idag Långfredag. Som alla vet, firar vi den till minne av Jesu lidande och död. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna i hela Bibeln. Efter att Adam och Eva fallit i synd handlar egentligen hela Bibeln om detta: Hur människan ska kunna bli Guds barn, hur gemenskapen med Gud ska återställas. Skapelsen och syndafallet som vi hör om i Första Moseboks tre första kapitel utgör fyra sidor i min Bibel, resten av Bibeln är över sextonhundra sidor. Och alla dessa sextonhundra sidor handlar om denna enda sak: hur människan ska finna nåd hos Gud.

Ty detta är anledningen till att Jesus gick upp till Jerusalem för att korsfästas och dö. Han skulle utföra försoningsverket, han skulle stilla Guds vrede, han skulle betala människornas skuld och ta straffet för alla synder på sig. Det han gjorde beskrivs i vår trosbekännelse med orden: Jesus Kristus har blivit för oss kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven.

Dessa ord kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven, brukar man säga, är vad som blir kvar av trosbekännelsen, den kristna tron, om man som liberalteologerna inte vill tro på något övernaturligt. Och det är ganska bra sagt. Det blir ingenting kvar av kristendomen för dem. Det är dit man kommer, om man skalar bort alla under och tror att allt som sker måste hålla sig inom vad vår naturvetenskap ­kan bevisa. En vetenskap som vanligtvis i praktiken utesluter möjligheten av Guds existens. Det får helt enkelt inte finnas någon Gud. Det går inte. Man kan inte tänka så. Det är ovetenskapligt.

Från en sådan utgångspunkt blir det inte mycket som återstår av den kristna tron. Kvar blir ett historiskt faktum, som vilken människa som helst kan hålla för sant.

Men låt oss vara noggranna nu. Även denna rad i vår trosbekännelse har en andlig innebörd som ingen otroende kan instämma i, om vi läser hela meningen. Ty det står att Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. För oss. Det var för vår skull som han gick igenom detta hemska lidande. Det var för att vi skulle bli försonade med Gud.

När Paulus i 2 Korintier­brevets femte kapitel beskriver det kristna budskapet, ser vi långfredagens betydelse:

Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. […] Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens ämbete. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

För att de skall se med sina ögon och ändå inte se

Detta inlägg har jag skrivit som svar på en fråga. Om du som läser detta har någon fråga om den kristna tron som du vill ha klarhet i, är du välkommen att mejla den till mig på pastor.fjellander@gmail.com.

I evangelisten Markus fjärde kapitel undervisar Jesus folket med flera liknelser. Och när han förklarar varför han talar i liknelser, säger han något som kan verka märkligt: För att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse. Detta verkar inte helt lätt att förstå, vill inte Jesus att folket ska förstå liknelserna? Vill inte Jesus att de ska omvända sig och få förlåtelse? Har Calvin rätt, som lär att Gud har utvalt somliga människor till förtappelse, att det för dessa människor inte finns någon möjlighet till frälsning? Ja, det är till och med så, att kalvinismen lär att Jesus inte har dött för alla människor. Om Gud skulle ha utvalt somliga till förtappelse, behövs det ju inte att Jesus lider för deras synder. Det skulle vara onödigt arbete, liksom.

Anledningen till att vi kan tycka att det är ett märkligt uttalande, är ju att vi känner till bibelställen som säger att Gud vill allas frälsning: Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe. (1 Tim. 2:4) Här står det två gånger om ”alla”, om Guds frälsningsvilja och Kristi verk.  Det andra ”alla” (i allas ställe), skulle kanske i sig (om man låter bli att sätta in det i Bibelns helhet) kunna förstås inte bara om alla människor, utan också om ett begränsat alla, alla de utvalda. Men det första ”alla”, där kan det inte begränsas till de utvalda, det handlar ju om de otroende, alla de i sig förlorade människorna utan undantag. 

Dessutom har vi ju det kända stället i sankt Johannes evangelium (3:17): Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Gud älskar världen, alla människor. Sedan är det ju inte alla som tror, alla blir inte frälsta, men detta beror inte på att Gud inte skulle vilja att de blir omvända. Gud har inte utvalt somliga till förtappelse och dom, det står ju rakt fram i nästa vers (3:18): Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.  Hade några i världen varit förutbestämda till att bli fördömda, hade Jesu ankomst varit ytterligare ett steg i deras fördömelseprocess.

Och ett ställe till, än en gång rakt fram: Han [Jesus Kristus] är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens. (1 Joh. 2:2) 

Men hur kan då Jesus säga För att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse? Detta är ett citat från profeten Jesaja (6:9f.), som sänds att predika för folket:

Ni skall höra och höra, men inte förstå,
och ni skall se och se, men inte begripa.
10 Förhärda detta folks hjärta,
    gör deras öron döva
och deras ögon blinda,
    så att de inte ser med sina ögon,
hör med sina öron
    eller förstår med sitt hjärta
och vänder om och blir helade.

Anledningen till många i judafolket blev förhärdade är inte att Gud ville det, utan det blev följden av att de ständigt stod emot hans förmaningar och kallelser till omvändelse. Gud sände många profeter, men folket avvisade deras predikan gång på gång. Genom sina hjärtans hårdhet blev Gud till slut tvungen att straffa dem och sända dem till främmande land. Deras hjärtan blev förhärdade.

Och det var på liknande sätt vid tiden för Jesu framträdande, många av judarna ville inte höra. Men det är inte Guds vilja att det går så. Han vet att det kommer gå så, men det är inte hans vilja. Otro leder så småningom till förhärdelse. Detta kan hända alla kristna, att de avfaller. Hebreerbrevets författare varnar de kristna för att stå emot Gud (3:7-9):

Därför säger den helige Ande:

I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan,
som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen.
Där frestade de mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar under fyrtio år.

Så när Jesus i Markus 4:10 uttyder liknelserna, står det att han gör det för de tolv och de andra som var med honom. Men de som inte ville tro på honom, de fick det bara i liknelser, och det leder till att de ser utan begripa och hör utan att förstå.

Det var inte så att Jesus i allmänhet dolde sitt budskap. Han predikade öppet för alla. Se till exempel två kapitel senare (Mark. 6:34), när femtusen män blev mättade, då står det : När Jesus steg ur båten, fick han se en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt. Eller som Jesus sade sedan han gripits i Getsemane och förts till översteprästen för att förhöras: Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. (Joh. 18:20)

Så Jesus undervisade grundligt alla som ville höra. Men att Jesus predikade i liknelser som många åhörare inte förstod, det är skrivet i Bibeln för oss, för att vi ska betänka risken att inte ta vara på Jesu budskap. Det är en varning till oss, för att vi ska se hur det kan gå, för att vi ska se hur Jesu budskap blev fördolt för dem som inte ville höra. De hörde men ville inte förstå, de såg men ville inte inse.

Men mitt folk
        ville inte höra min röst,
    Israel lydde mig inte.
Då lät jag dem gå
        i sina hjärtans hårdhet,
    de fick vandra
        efter sina egna planer.

Ps. 81:12f.

Pieper-Muellers dogmatik

För den som är intresserad av bibeltrogen (=luthersk) teologi är Pieper-Muellers dogmatik en guldgruva. Namnet kommer sig av att J T Mueller förkortade Franz Piepers dogmatik i tre band till ett enda, som utgavs 1945. I boken gås hela den kristna läran igenom systematiskt, det är därför den kallas dogmatik. Den utgavs i svensk översättning 1985 (boken finns fortfarande att köpa) och kom också ut digitalt som pdf för några år sedan.

På två punkter har det i Piepers framställning smugit sig in felaktigheter, men trots detta är boken en fantastisk tillgång för den intresserade. (Dessa felaktigheter kommenteras helt kortfattat i notapparaten av den svenske utgivaren T. G. A. Hardt.)

Nu har genom ett förtjänstfullt arbete detta utmärkta verk blivit ännu mer tillgängligt genom att texten publicerats med wikiteknik. Det är lätt att bläddra mellan olika avsnitt och delar, och man kan också enkelt skapa länkar till avsnitten som man kan mejla till en annan person. Vill man ha litet mer bokkänsla är pdf:en nog att föredra, men nu finns den alltså i två digitala format. Prova själv! Gör det!

Wiki-format: www.dogmatik.se

PDF: http://www.evluth.se/dokument/pieper_mueller.pdf

Att vara konfessionell

Det händer av och till att olika ord används olika, det är nog till och med ofrånkomligen så i viss utsträckning. Ofta gör det inget, men ibland för denna otydlighet med sig problem. Otydligheten fördunklar förståelsen och sprider missuppfattningar.

Ord är ord, symboler för ett visst innehåll. Orden är inte själva innehållet, utan de står för ett visst innehåll. Om man menar olika saker men använder samma ord är man inte ense.

En del ord är positivt laddade. Sådana ord riskerar att användas felaktigt. Många kommer vilja använda sådana ord om sig själva, även de som det inte är riktigt tillämpbart på. Ta ordet ”miljövänlig” till exempel. Vilket parti säger sig inte föra en miljövänlig politik? Men där är skillnader i vad man menar med det.

I denna bloggpost vill jag belysa ordet ”konfessionell” litet grann. Det är ett låneord från latinet, confessio betyder bekännelse. Det svenska ordet ”bekännelsetrogen” är synonymt. Konfessionell/bekännelsetrogen används på olika sätt, man menar olika saker med det. Det är med konfessionell som med miljövänlig, det är ett positivt ord (för dem som använder det) som man vill använda om sig själv, även om man inte lever upp till det. (Naturligtvis tycker man att man gör det.)

Vad innebär det då att vara konfessionell? Det betyder att ha en bekännelse som man håller sig till. Att vara konfessionell innebär att hålla fast vid sin bekännelse och inte vara oklar i lärofrågor. Sankt Paulus inskärper i sitt första brev till Timoteus vikten av att hålla fast vid den goda bekännelsen:

Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen. Inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus som inför Pontius Pilatus avlade den goda bekännelsen, uppmanar jag dig: bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu Kristi ankomst. (1 Tim. 6:12ff.)

Kyrkan ska alltså bevara Guds Ord rent och oförfalskat.  Det är den goda bekännelsen! I kyrkor där man tolererar olika läror är man alltså inte konfessionell, där är man mer eller mindre pluralistisk, vilket alltså står i motsats till att vara konfessionell. Och vi har i Sverige några konfessionella lutherska kyrkor, kyrkor som har en definierad bekännelse, där medlemmarna tror en och samma sak. Vi är inte många, det är sant. Uppenbarligen är det inte så många människor i vårt land som bryr sig om att tillhöra en bibeltrogen, konfessionell kyrka. Fler är välkomna!

Kyrkor som inte upprätthåller en gemensam lära är alltså inte konfessionella (bekännelsetrogna), och de borde inte använda detta ord om sig själva. Ett exempel på det här är Missourisynoden i USA. De kallar sig konfessionella, men tillåter olika lärouppfattningar. De bevarar inte Guds Ord rent och oförfalskat.

Naturligtvis är det så, att de kyrkor som kallar sig konfessionella eller bekännelsetrogna men inte är det, de menar att man inte behöver vara så kinkig med att vara enig i läran. Det är för dem ett strävansmål, typ, som är bra att jobba mot men inte är nödvändigt att uppnå. Om det ens vore möjligt. Man får göra så gott man kan. Ungefär så tror jag att de tänker. Men detta innebär att de menar att en kyrka inte behöver vara trogen Guds Ord i allt (för det går inte tror man), och på samma vis inte heller bekännelsetrogen (för det går ju inte heller). Likväl kallar de sig själva bekännelsetrogna…

Låt mig bara till sist anföra några citat från Bekännelseskrifterna, som visar att det var reformatorernas mening att kyrkan ska upprätthålla enighet i alla trons artiklar (understrykningarna är mina):

Då några gudfruktiga, fridsälskande och lärda teologer märkt detta, har de kommit till insikt om att dessa falska beskyllningar och de dagligen alltmera utbredande stridigheterna icke bättre kunde motverkas än därigenom, att man med stöd av Guds ord grundligt och ingående belyste och avgjorde alla lärostrider samt utpekade och förkastade all falsk lära   (SKB s. 35)

Vi hyser alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu inte i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandrar i hjärtats enfald, inte förstår saken rätt, men […]  (SKB s. 40)

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro. (SKB s. 500)

Vi tror, lär och bekänner, att den ena kyrkomenigheten inte skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest är eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i de heliga sakramentens rätta bruk   (SKB s. 531)

Präst eller pastor?

Vad är det för skillnad, om det alls är någon skillnad, på präst och pastor? Svaret beror på vem man frågar. Ibland gör man en motsättning mellan dessa två, så att de lutherska (och romersk-katolska) förkunnarna är präster, medan man i de traditionella (reformerta) frikyrkorna har pastorer. Det ligger väl något i det, för frikyrkornas pastorer är inte präster, men alla församlingspräster är faktiskt pastorer. Det behöver inte vara någon motsättning.

”Pastor” är latin och betyder herde. Jesus sade att han är den gode herden, och han gav också detta herdeuppdrag vidare till apostlarna. Var en herde för mina får. (Se Joh. 21:15-17) Och i sitt första brev förmanar aposteln Petrus prästerna att vara föredömen för hjorden, och han säger till dem: När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar. (1 Petr. 5:4) Den högste herden är Jesus, och prästerna är ”underherdar”. Alltså är alla präster pastorer.

Varför kallas då inte alla pastorer också för präster? Jo, att de i de reformerta frikyrkorna använder ordet pastor, beror i allmänhet på att de inte erkänner att det finns ett gudomligt prästämbete. De menar, att vilken lekman som helst i kraft av det allmänna prästadömet kan utses av församlingen att leda församlingens möten och predika, och att man också till exempel om man inte har någon fast pastor kan turas om att leda mötena. Frikyrkopastorn är principiellt lekman.

Men Jesus har instiftat prästämbetet. Han kallade sina apostlar och sände dem ut i världen: Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er. (Joh. 20:21) I deras efterföljd står prästerna. Som sankt Paulus skriver till efesierna: Och han [Kristus] gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. (Ef. 4:11) Till detta ämbete är man invigd för hela livet. I frikyrkorna däremot, där man inte har något ämbete, där är pastorssysslan blott en anställning. Man kan ha den, och man kan lämna den. Hela tiden är man en lekman. Men Kristus sade till församlingsföreståndaren (prästen som förestod församlingen) i Smyrna: Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. (Upp. 2:10)

Traditionellt har ämbetet markerats genom klädseln. Präster använder ämbetsdräkt, och därigenom ser man att de är ämbetsbärare. Där man däremot menar att det inte finns något ämbete, har i allmänhet den som leder mötet inga särskilda kläder, utan till exempel skjorta och kavaj är vanligt. Dels inom frikyrkorna, och dels inom missionssällskap inom Svenska Kyrkan, såsom ELM-BV och tidigare EFS. (Det är sant att till och med vissa pingstpastorer sedan några årtionden börjat bära prästskjorta. Men detta har för dem ingen tydlig teologisk innebörd.)

Genom att leda andakter och predika i vanlig skjorta (med eller utan kavaj), signalerar man att det inte behövs något prästämbete. I kontrast mot denna syn slår den augsburgska bekännelsen fast i artikel XIV, Om det andliga ståndet:

Om det andliga ståndet lär de [våra kyrkor], att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.

Den lutherska kyrkan håller alltså ämbetet högt. Ingen ska predika utan att ha ämbetet.  Och vi ska naturligtvis inte vara otydliga med vår bekännelse om detta.

Prästkläder handlar inte om prästens person, utan om hans ämbete. Präster behöver alltså inte (bör inte) sova i någon särskild prästpyjamas, för att ta ett drastiskt exempel. Men att alltid bära prästkläder vid tjänstgöring är en bekännelse till Guds Ords lära om ämbetet.