Idag lägger jag in en länk till en artikel i tidningen Dagen om hur en pingstförsamling i Malmö utvecklats till att uppskatta liturgi och nådemedlen. Härlig läsning! Så vände han United från party till Luther
Kategori: Okategoriserade
Vad är tro II
Kärnan i begreppet ”tro” är förtröstan konstaterade vi i förra bloggposten om vad tro är. Detta har missförståtts och missbrukats. Såklart. Det finns ingen lära i Bibeln som inte missförståtts och vantolkats. I vår tid har existentialisterna gjort det när det gäller tro. De anser ju att det inte finns någon objektiv, absolut sanning, utan att var och en måste finna sin egen sanning. För dem blir tro subjektivt, bara något som händer i människan, en rörelse i själen. Vad man tror på kommer alldeles i bakgrunden, för att inte säga att det i princip blir betydelselöst. Då blir det rätt oväsentligt vad som till exempel verkligen hände på påskdagens morgon, huruvida Jesus uppstod från de döda eller inte. Man säger då något i stil med att det som betyder något är att Jesus ”uppstår i våra hjärtan”. Att tro är att förtrösta, menar de.
Men att tro så, är att tro ”i vädret” och på måfå. En sådan tro finner vi ingenstans i Bibeln. Den går inte ihop med det som står i Bibeln. Jag vet vem jag tror på skriver aposteln till Timoteus (2 Tim. 1:12). Och Jesus sade Sanningen ska göra er fria (Joh. 8:32). Han sade inte ”Om ni är ärliga mot er själva ska ni bli fria.” Det räcker inte att vara uppriktig och sann mot sig själv och att ha en hängiven tro. Det är förstås inget fel med det, det är helt nödvändigt att vara uppriktig och sann mot sig själv, och det är mycket bra att ha en stark tro. Men det räcker inte. Det är helt avgörande vad vi tror på.
Vår tids kristendom är kraftigt påverkad av existentialismen. De flesta kristna säger väl att de tror på Bibeln, men man menar mycket olika saker med det. Tanken att Gud i Bibeln skulle ha uppenbarat den absoluta sanningen och att vi kristna helt enkelt är skyldiga att tro allt som står i den är inte vanlig ens bland dem som kallar sig kristna!
Är då Bibeln otydlig, vag eller svårtolkad? Nej. Den som läser i Bibeln för att få reda på vad det står där finner, att där klart och tydligt framställs vilka anspråk den har. Bibeln är Guds eget ord. Den har ett viktigt budskap som vi ska ta vara på helt och hållet. Jesus sade i missionsbefallningen: Lär dem att hålla allt jag befallt er. Vill vi vara kristna har vi inget val, vi tror allt vad Jesus lär oss. Vi får inte kompromissa här. Det som inte stämmer med Bibelns undervisning måste bort. Guds Ord är vårt rättesnöre. Det är det vi ska tro, och det är det vi ska predika och vittna om för alla människor. Lutheraner firar inte gudstjänst med vilket innehåll som helst, utan endast med det som stämmer med Bibeln. S:t Pauli evangelisk-lutherska församling verkar för att alla som vill skall få möjlighet att fira en biblisk gudstjänst, med fulltonigt bibliskt innehåll. Vi inbjuder alla att ta del av helt och hållet bibeltrogen undervisning. Något annat innehåll ska vi inte acceptera. Som sankt Paulus sade i Efesus: Jag har inte tvekat att förkunna för er hela Guds vilja och plan. (Apg. 20:27)
Går man så till de lutherska bekännelseskrifterna, finner man att detta också var reformatorernas ståndpunkt. Människor med goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Tyska texten till apologin, Triglot s. 290)
Summerat: Den kristna tron är till sitt egentliga väsen förtröstan, men inte vilken förtröstan som helst, utan förtröstan på Bibelns Gud. Därför är det livsviktigt att bevara Bibelns undervisning i alla stycken.
Vad är tro?
När vi talar om ”kristen tro” kan vi mena två saker. Dels kan vi mena själva innehållet, Gud och den kristna läran, dels kan vi avse det som sker i människan, som i meningen ”Jag tror på Gud”. Denna post handlar om detta senare, om den tro som människan har.
Vad är tro? Som ni säkert vet var detta en grundläggande fråga för Luther och reformationen. Luther hävdade att människan blir frälst bara genom tro, på latin sola fide. Den som tror på Gud är Guds barn, har syndernas förlåtelse och evigt liv i himmelen. Romersk-katolska kyrkan hävdade att det också krävs gärningar, det räcker inte med tro. Detta är mycket allvarligt! Att hänvisa människor till att bygga sin salighet på de goda gärningar de gör är att häda Kristus och hans verk. Ty frälsningen från Gud beror inte till någon del på vad vi människor gör eller presterar, den är i stället helt och hållet en gåva från Gud. Sankt Paulus skriver till efesierna: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:9f.) Rättfärdiggörelsen genom tro är en helt grundläggande lära. Om man tar bort den, tar man bort kristendomen. Inför Gud måste alla gärningar uteslutas om en människa ska bli frälst: Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. (Rom. 4:4)
Denna motsättning bestod. Katolikerna anklagade lutheranerna för att glömma bort de goda gärningarna. Nej, svarade dessa, goda gärningar är nödvändiga, men de är inte grund för saligheten. En kristen gör goda gärningar, men goda gärningar gör ingen till kristen. Den tro som inte bär frukt i goda gärningar är en falsk tro.
Vid konciliet i Trient (1545-63) fördömde de romerska katolikerna med all kraft lutheranernas lära att en människa blir rättfärdig inför Gud endast genom att tro. Tron måste formas av kärleken för att vara en frälsande tro, sade de. Kärlekens gärningar måste till.
Vid en snabb anblick kunde man få föreställningen att den dåtida romersk-katolska kyrkan och reformatorerna menade samma sak med ”tro”, men att romersk-katolska kyrkan alltså menade att det inte räcker med denna tro för att bli Guds barn och frälst. Men under sommaren har jag läst en bok som tydligt klargör att det inte var så. Det är Philipp Melanchtons Loci Communes, (uttalas lå´ssi kommúnes, ofta kallad bara Loci) som gavs ut 1997 i svensk översättning på Församlingsförlaget, Göteborg. Det är den första lutherska översikten av den kristna tron, ett imponerande verk av den då blott 24-årige Melanchton. Den har ibland kallats ‘den första lutherska dogmatiken’.
Innan vi kommer dit behöver vi tala om två sidor av tron, försanthållande och förtröstan. Försanthållande innebär ju som ordet anger att anse att något är sant. Men detta är inte en saliggörande tro, ty att Gud finns, att han har skapat världen, att Jesus Kristus är Guds Son som lidit och dött för hela världens synder, det kan man hålla för sant utan att för den skull vara kristen. Så är det med djävulen och hans änglar. Det som gör en människa till kristen är att hon förtröstar på Gud. Som psalmisten skriver: Du är mitt hopp, Herre, min förtröstan, Herre, allt ifrån min ungdom. (Ps. 71:5) Eller hos Jeremia: Välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. (Jer. 17:7) Att tro på Gud är att lita på Gud, att sätta sitt hopp till Gud. I Hebreerbrevet står det: Tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas. Exemplen kan lätt göras många på att kärnan i kristen tro är tillit till Gud.
I Loci visar Melanchton hur de romerska katolikerna far vilse om vad tro är, eftersom de med tro avser själva försanthållandet. Om man gör det, kan man ju inte förstå vad som skiljer de kristnas tro från de onda andarnas, som också vet vilka Gud och Jesus Kristus är. (Jfr. Luk. 4:34) Man får ett allvarligt problem på halsen. Lösningen blev för katolikerna att tron måste formas av kärleken och de goda gärningarna innan den rättfärdiggör. Så kom de att bygga barnaskapet hos Gud på gärningarna. Melanchton beskriver det så här i Loci:
Det är tillräckligt bekant att sofisthopen kallar tron för instämmande i det som undervisats om skrifterna; därför har också de ogudaktiga denna tro. De menar att också de orättfärdiga tror och att tron är en neutral kvalitet i själen som de ogudaktiga har gemensam med de fromma. Och för att de skall kunna gå fria när de ser att Skriften säger: ”Den rättfärdige lever av tron”, och ”rättfärdigheten kommer ur tron”, hittar de dels på en formad tro, det vill säga en som är förbunden med kärleken, dels en utan form, alltså den, som också finns hos de ogudaktiga som saknar kärlek. (s. 124)
Var och en får finna sin egen sanning
Hur är läget för vårt samhälle? Att vi kommit oerhört långt i materiell standard och teknisk utveckling är uppenbart. Många har så många prylar de kan önska. När det gäller sådant står vårt samhälle skyhögt över gamla tider. Är allt bra då? Nej, det är det inte. Det är mycket tveksamt om människor är lyckligare nu än förr. Många människor är ensamma, deprimerade eller missbrukare, så själen mår inte bra heller. Det värsta är dock att vårt samhälle tappat tron på Gud. Vårt samhälle är sekulariserat. Vi ska inte blanda ihop det med att samhället är sekulärt. Att samhället är sekulärt betyder att ingen trosinriktning favoriseras, utan att alla får vara med på lika villkor, så att säga. (Man kan fundera över om ett sekulärt samhälle är önskvärt eller ens möjligt [se hur Pride-rörelsen brer ut sig], men det är en annan fråga.)
Vår brist på Gudstro gör oss vilsna när det gäller rätt och fel. Vi tror att individen är i centrum, och att ingen kan eller ska döma en annan. Var och en får finna sin egen sanning menar man. Detta är givetvis sant i en viss mening, vad man kan kalla sekulär mening, för var och en måste tänka själv, och samhället föreskriver inte vilken Gud vi ska tro på. Var och en måste tro själv, ingen kan tro åt en annan. Men när det leder till sekularisering är det farligt, till tron att att det inte finns någon objektiv sanning om Gud. Då kommer normupplösning och vilsenhet.
Att denna vilsenhet finns bland människor som inte tror på Gud är naturligt. De saknar en fast punkt i tillvaron. Det som dock är så mycket värre är när denna inställning återfinns i de kristna kyrkorna. De moderna kyrkorna har tappat tron på att Bibeln är en uppenbarelse från Gud. De har inte som ledstjärna vad som står i Bibeln, utan i stället följer de med sin egen samtid. Och då växlar det vad som är viktigt. På sextio- och sjuttiotalet var det jämställdhet, social rättvisa och U-landsproblematik. Sedan blev det fred på jorden och nu är det HBTQ-frågor. Så omtolkar man Bibeln efter de idéer som för tillfället är populära i samtiden. Själv tror man ofta att man följer Bibeln, men i verkligheten gör man inte det.
Kristendom har ett visst innehåll. Detta innehåll förändras inte med tiden. Uttrycken kan ändras, bibelöversättningar, vanor, seder, liturgier kan ändras, men Bibelns innehåll står fast: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Detta är Bibelns innehåll i sammanfattning. Förlorar vi det, har vi ingen kristendom längre.
Var och en får finna sin egen sanning är alltså både rätt och fel. Det är fel såtillvida att sanningen inte är subjektiv. Sanningen kan inte skapas av var och en, den finns objektivt för var och en. Bibeln är sann, men, vi har ingen glädje av det om vi inte finner det själva. Var och en måste finna sanningen själv.
Att läsa vidare: Sanningens ord
Vad är det bra för?
Vad är det bra för? Ja, så ställs ofta frågan. För om det inte är bra för något, varför ska det då finnas? Givetvis är detta många gånger en berättigad fråga. Likväl är det kanske så att en del vi gör i livet inte beror på att vi kommer ha en viss nytta av det, utan på att det är sant och riktigt.
Detta är det första inlägget på en ny blogg om kristendom, om sann, biblisk, luthersk tro. Förmodligen kommer det dröja innan nästa inlägg kommer, det är en del som behöver ordnas, men genom att skapa denna första post finns den i alla fall.
Jag som skriver heter Jakob Fjellander och är präst i S:t Pauli evangelisk-lutherska församling i Stockholm. Du är alltid välkommen att kontakta mig på epost-adressen pastor.fjellander (at) gmail.com!
