Kategori: Okategoriserade

Varför tror inte alla på Darwin?

Varför tror inte alla på Darwin? Det är frågan som Johnny Bergman ställer i boken med samma namn, som är utgiven på Timoteus förlag. Det är en utmärkt genomgång av olika svagheter i bevisen för evolutionsläran, och boken visar att evolutionsteorin inte är trovärdig. Boken är lättfattligt skriven, så den bör kunna läsas av de flesta. Den innehåller visserligen rätt många biologiska termer (DNA m.fl.), men de förklaras så att man förstår (kanske med något undantag). På ett klart sätt visas att en hel del som anses vara evolution inte utvecklar något så att det blir något annat, utan helt enkelt är att det blir olika varianter inom de befintliga ramarna (ibland kallas det ”mikroevolution”, och då jämförs det med ”makroevolution”, som alltså är det samma som författaren i boken kallar evolution). En hund är en hund, oavsett om den är jättestor eller mycket liten. Här finns ingen evolution, ingen utveckling som gör att den ena av hundarna skulle vara på väg att bli något annat. Köp boken, läs den och sprid den!

Samma författare har också skrivit Apmänniskor – Har de verkligen funnits? (Utgiven på XP Media) Det är också en bra bok, som efter en inledning om dateringsmetoder och annat går igenom de olika mellanformer mellan apa och människa som presenterats av vetenskapsmän genom tiderna. Det är inte mindre än tolv stycken, men ingen sådan apmänniska håller för en granskning, det blir tydligt att dessa apmänniskor presenterats för att man vill hitta en apmänniska. Boken är inte riktigt lika lättläst som den ovan, men rekommenderas för den intresserade!

Evolutionsläran är oförenlig med Bibeln. För att få en redogörelse för vad Bibeln lär om skapelsen, läs gärna kyrkoherde Sten Rydhs artikel Skapelsen.

Om aga

Det har kommit en fråga till mig om hur kristna bör se på aga, och här på bloggen besvarar jag gärna era frågor om vad Bibeln lär. Är det möjligt för kristna föräldrar att aga sina barn? Är det tillrådligt att göra det? Vad säger Bibeln? För att kunna besvara vad Bibeln säger om aga, behöver vi studera de hebreiska och grekiska orden. Dessa ord översätts inte alltid med aga när de förekommer, de betyder inte exakt samma sak som aga.

Aga i GT

I GT är ordet ”mu-sar”. Det förekommer 50 gånger, men bara på två av dessa ställen översätts det med ”aga” i Folkbibeln: Job 5:17 Se, salig är den människa som Gud agar, förkasta inte den Allsmäktiges tuktan och Ps. 39:11. Tag din plåga ifrån mig, för din hands aga går jag under. Ofta är en god översättning av ”mu-sar” ”fostra”, som i 5 Mos. 11:2: Ni skall i dag besinna – det gäller inte era barn som ej har erfarit eller sett det – hur Herren, er Gud, har fostrat er. Gud hade genom många händelser lett sitt folk under ökenvandringen. Ibland så att de drabbades fysiskt (till exempel då Datan och Abiram när de avföll från Gud uppslukades av ett hål i jorden tillsammans med sina familjer) men framför allt genom att visa sin mäktiga hand mot egyptierna. De undren var vittnesbörd om Herrens makt men inte någon fysisk bestraffning av Israels folk.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att själva ordet aga blivit omodernt och därför inte används i Folkbibeln. Går vi till 1917 års översättning, finner vi mycket riktigt flera ställen, sex ställen till: Job 33:19, Ords. 3:11, 3:12, 13:24, 23:13, Sak. 2:10. Likväl är det en liten minoritet av de 50 ställen där det står ”mu-sar”. Låt oss se på Ords. 13:24 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid. Vi finner här att ”aga” är en bra översättning rent språkligt, att aga är att använda riset, det vill säga fysisk bestraffning. Det passar bra. Folkbibeln översätter litet annorlunda: Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar honom i tid, vilket ju inte är oriktigt. Man kan fostra utan att aga. Visserligen står det ”riset” i första satsen, men det betyder inte nödvändigtvis att man måste använda precis just ett ris (till exempel ett björkris, i stället för att exempelvis slå med handen eller käppen). Versens mening är inte att kristna i alla tider ska slå sina barn, utan meningen är att dessa måste fostras och uppfostras. Ordet ”mu-sar” betyder alltså inte ”aga”, utan det betyder fostra, tillrättavisa, till exempel genom att aga. När GT skrevs – och ända fram till vår tid – ansågs aga som ett naturligt sätt att uppfostra barn.

Aga i NT

I NT kan ordet ”mastigóo” översättas med ”aga”. Det förekommer sex gånger, och det innebär entydigt fysisk bestraffning. Det används sex gånger i NT, och dess betydelse är helt enkelt piska, gissla. Till exempel Matt. 20:19 om Människosonen (Jesus): … utlämna honom åt hedningarna till att hånas och gisslas och korsfästas. På ett ställe betyder det dock aga, och det är i Hebr. 12:6: Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar (mastigói) var son som han har kär.

Men ordet mastigóo betyder inte ”aga” och inte heller ”fostra”, utan det betyder ”piska”. Det kan översättas med aga. Men också andra ord kan översättas ”aga”. Vår vers i Hebreerbrevet översätts i 1917 års översättning, också det helt korrekt, så att ordet ”aga” används i första ledet: Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär. I grekiskan står här ordet ”paidévo”, som betyder uppfostra, fostra, utbilda, men många gånger kan det också översättas med ”aga”. Det förekommer drygt ett dussin gånger i NT. Barnet fördes i antikens Grekland till skolan av en slav, en ”paidagógos”, som alltså blivit vårt ord pedagog, och till sin hjälp hade han en piska. Den var självklar i barnuppfostran.

Slutord och sammanfattning

Det finns inget ord i Bibelns hebreiska eller grekiska som är en direkt motsvarighet till det svenska ordet ”aga”. I vårt samhälle är aga förbjuden. Bibeln har inget emot aga, men har ingen lära om att föräldrar i sin uppfostran av barnen ska slå dem. Däremot måste föräldrarna i sin uppfostran av dem vara beredda att tillrättavisa och bestraffa, på ett pedagogiskt sätt, för att lära barnen hur de ska uppföra sig.

Ett allvarligt problem är det dock om det går så långt att man menar att barn inte ska fostras och uppfostras. Det finns de som menar det, men en sådan uppfattning måste vi bekämpa. Barn som inte uppfostras blir odrägliga och egoistiska. De tycker att de är tillvarons centrum och kan inte kompromissa. De ska ofta ha allting själva och tänker inte på andra. De väntar inte på sin tur, utan säger rakt ut vad de vill.

Vår kultur har under ganska lång tid haft starka influenser mot att föräldrarna ska uppfostra sina barn. Dessa influenser vänder vi oss mot. ^[1] Följden av dessa influenser har bland annat blivit ett radikalt annorlunda klimat i våra skolor. Många duktiga pedagoger orkar helt enkelt inte vara lärare i skolan därför att de inte står ut med oordningen, med bristen på disciplin. Föräldrarna har många gånger överlåtit uppfostran till samhället, och vi ser följderna av detta.

Bibeln fordrar att föräldrar fostrar och uppfostrar sina barn. Kristna föräldrar gör därför det på det sätt de finner lämpligt i det samhälle de lever.

[1] _{Att däremot reagera mot den ”kadaverdisciplin” som ibland rådde förr var många gånger inte alls obefogat. Tvärtom! Det skulle emellertid föra för långt att här gå in djupare på detta ämne. Vi har dock i vårt samhälle hamnat långt ner i det andra diket.}

Varför ska man bli präst?

Det har varit en strejk bland prästerna i den norska folkkyrkan med anledning av att arbetsgivaren ville försämra villkoren och ta bort ett bostadstillägg. Deras fackförbund Unio skrev på sin hemsida Vi strejkar inte för högre lön. Vi strejkar för att behålla dagens lönenivå för framtidens kolleger. Detta är viktigt eftersom kyrkan har stora rekryteringsproblem. Det saknas präster, kateketer, diakoner och kyrkomusiker över hela landet.

Strejken varade från 12 december 2020 till den 11 januari 2021. Vad ska man nu säga om detta? Jag börjar med att säga, att prästerna har inte bara förnuftets stöd för att de ska få lön utan också uttryckligt stöd i Bibeln, de kristna ska efter sin förmåga försörja sina präster: Arbetaren är värd sin lön. (Luk. 10:7, 1 Tim. 5:18) Vet ni inte att de som tjänstgör i templet äter av det som kommer från templet, och att de som gör tjänst vid altaret får sin del av det som offras på altaret? Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet. (1 Kor. 9:13f.) Dock inte så att det är en skyldighet för prästen att vara anställd, aposteln Paulus fortsätter just efteråt Men jag för min del har inte utnyttjat en sådan förmån.

Att prästers ombud för samtal med kyrkans ledning om lönenivåerna är inget teologiskt problem. Men att de går ut i strejk är obibliskt, helt otänkbart! Här visar sig ett folkkyrkoproblem, det svaga innehållet i prästernas övertygelse och synen att präster är ungefär som statstjänstemän som går till sitt jobb. Men att vara präst är inget jobb som man har 40 timmar i veckan, för betalningens skull, utan prästen är Guds tjänare och invigde dygnet runt, hela livet ut. Prästen är inte en lejd herde, utan de kristna är hans egna får (Joh. 10:12) som han fått i uppdrag av Gud att skydda, leda och betjäna. En präst kan inte vägra att predika. Som sankt Paulus säger: Ve mig om jag inte predikar evangelium! (1 Kor. 9:16)

Jesus säger: Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Till detta arbete i Herrens skörd ska prästkandidaten vara manad i sitt inre, manad att få tjäna Gud och att få rädda annars förlorade människor från den eviga fördömelsen. Kallelsen till ämbetet ger Gud genom församlingen efter prövning, men ingen ska söka denna kallelse för lönens skull, så ska inte präster rekryteras!

Svaga bröder och avslutning – XIII

Om omskärelsen

Ett bra exempel på skillnad mellan svaga bröder och falska lärare har vi när det gäller omskärelsen. Som en fri sak kunde sankt Paulus gå med på omskärelsen, ser vi i Apostlagärningarnas sextonde kapitel:

Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, och hans far var grek. Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. Eftersom Paulus ville ha honom med på resan, tog han och omskar honom av hänsyn till judarna i de trakterna, ty alla kände till att hans far var grek.

Timoteus verksamhet bland judarna kunde försvåras om det rådde oklarhet kring om han var omskuren eller inte. Därför gick Paulus med på det. Men helt annorlunda blev när de krävde att Mose lag skulle hållas, då blev de falska lärare. Svaga bröder ställer inte krav. Så då gick Paulus inte med på det, och han vek inte en tum. Vi läser i Galaterbrevet 2:

Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.

Avslutning från Rom. 15-16 om brödernas förhållningssätt

¹Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva.

⁵Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja,så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

⁷Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära.

Och till sist avslutningen av romarbrevet, i det sextonde kapitlet:

Gud, den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen.

Svaga bröder – XII

Nu kommer vi fram till kapitel fjorton och femton i romarbrevet. De handlar om svaga bröder: Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter.

Gud har ju tagit emot honom. Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.

Alltså: En svag broder är den som har betänkligheter inför olika jordiska saker. Det här gäller sådana saker som är fria, saker som man kan ha men inte måste ha. Som att äta grönsaker eller kött, om man ska dricka vin eller inte, gå på bio eller inte och så vidare.

Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren, och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som låter bli att äta gör det för Herren, och även han tackar Gud. – – – Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol.

I sådana här frågor, som hör till den kristna friheten, ska vi inte döma varandra: Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.

Vi ska dock inte driva vår kristna frihet för långt. Om det behövs för att rädda vår broder, ska vi avstå från något som visserligen är tillåtet, men inte nödvändigt:Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för.

Svaga bröder eller falska lärare?

Det här innebär inte att det är de svaga bröderna som bestämmer. Om de svaga bröderna tar sig före att börja diktera villkoren för de starka bröderna, blir de falska lärare. Paulus skriver till Kolosserna: Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. – – –

Om ni med Kristus har dött bort från världens stadgar, varför uppför ni er då som om ni levde i världen och böjer er under dessa bud: ”Det skall du inte röra, det skall du inte smaka, det skall du inte ta på”. Och detta gäller sådant som är bestämt att användas och förbrukas, efter människors bud och läror. Detta uppfattas visserligen som ‘vishet’, med sin självvalda gudstjänst, sin ‘ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet. (Kol. 2)

”Svaga bröder” gäller fria ting

Man använder också Bibelns undervisning om svaga bröder fel, om man försöker sätta Guds bud ur kraft. För detta med hänsyn till svaga bröder, det gäller ju saker som är fria i sig själva. Så kan det hända att en broder gör något som är synd, utan att veta om att det är synd. Det är alltså inte en fri sak. Då ska man inte säga: ”Vi starka måste ha överseende med de svaga och ska inte sätta oss till doms över dem.” Nej, då ska de starka på ett vänligt sätt hjälpa de svaga att se vad som rätt och vad som är fel.

För samtycke till synd eller falsk lära ska vi inte låta vara. Ibland har man tillämpat Bibelns undervisning om svaga bröder på detta, men det är inte rätt. Naturligtvis kan det hända att en broder av okunnighet omfattar falsk lära, och visst skulle vi kunna kalla en sådan för en svag broder, men vi ska inte tillämpa Romarbrevets fjortonde kapitel, för det kapitlet handlar ju om saker som i sig är fria. Däremot kan vi använda den här versen i det femtonde kapitlet: När det gäller er, mina bröder, är jag för min del övertygad om att ni själva är fyllda av godhet och uppfyllda av all kunskap och att ni också kan förmana varandra.

Att okunnighet finns inom församlingen, det är naturligt. Alla har vi varit barn i början! Och visst kan vi alla glömma bort något. Men den som är okunnig tar emot undervisning. Om han i stället försvarar sin falska lära, övergår han till att bli en falsk lärare. Då ska vi läsa i det sextonde kapitlet av Romarbrevet: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty de som håller fast vid falsk lära trots att man undervisat dem, de är då inte okunniga bröder, utan blir då falska bröder.

Brödrakärlek och allmän människokärlek – XI

Åter till Romarbrevets tolfte kapitel! Där kommer aposteln med många förmaningar om brödrakärlek, och så blandar han också in den allmänna människokärleken. Vi läser från vers tretton:

¹³Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. – Det avser bröderna.

¹⁴Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. – Det kan ju inte avse bröderna, utan måste avse utomstående.

¹⁵Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. – Som vi ser, så gör inte aposteln någon stor skillnad mellan kärleken till bröderna och kärleken till människorna, utan han tillämpar Guds bud i bägge dessa områden samtidigt. Bäggedera är ju Guds bud.

¹⁶Lev i endräkt med varandra. – Avser särskilt bröderna.

Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.

Jag finner alltså att kristna ska behandla alla människor med den största kärlek, men bröderna med en ännu större.

Fattiga och rika – X

Fattig och rik i kyrkan

Hur ska då vi då förhålla oss till att somliga i kyrkan har mer eller mindre pengar än andra? I urförsamlingen tillämpade de egendomsgemenskap, men detta är inte en lära, utan ett exempel på hur man kan göra. Det var en lösning där och då. Men vad som är tvingande, det är att inte vara avundsjuka på varandra. En del har mer, andra har mindre, och det är inget konstigt eller ofromt med det.

När det gäller pengar är det ju så att en kristen vet att han är förvaltare. Han bestämmer över sina pengar om han har några, och han vet att han ska dela med sig av sina pengar till dem som lider nöd och till kyrkan. I vårt samhälle har vi avvärjt den värsta fattigdomen genom samhället och skatter, men så var det inte i urkyrkan. Där fanns det verkligt fattiga. Därför gjorde man insamlingar till de fattiga i Jerusalem. (Rom. 15:26) Kristna kan inte låta sina bröder svälta eller lida nöd om de kan avhjälpa det. Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: Genom att han [Kristus] gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. (1 Joh. 3)

Broderskapet och jordiska ordningar – IX

Vi ska här komma ihåg, att det kristna broderskapet inte upphäver de världsliga ordningarna. Älska varandra uppriktigt. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning, sade vi i en tidigare bloggpost. Inget av detta upphäver de ordningar som finns i familjen och samhället. Tänk på reformationstiden, då fanns det till exempel kristna furstar. En furste visade sin broderliga kärlek till de kristna undersåtarna genom att vara en god furste för dem, genom att stifta goda lagar och regera för befolkningens väl och så vidare. I samhället var han överordnad. Men i Kristus, i församlingen är det inte så. Inför Gud, i församlingen är vi alla lika. Som det står i Kolosserbrevet om livet i församlingen (3:8 ff.): Nu skall också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska. Låt inte smädelser och fräckheter komma över era läppar. Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.

Naturligtvis var de fortfarande etniska greker, judar, barbarer och skyter. De var fortfarande slavar eller fria. Men i Kristus var de alla ett, de var alla bröder i församlingen. Man skulle inte ha två församlingar, en för greker och en för judar. Inte heller en för vita och en för svarta. De var lika, de var bröder i Kristus. Men det var för den skull inte en kristen plikt att en furste skulle abdikera och gå klädd i en enkel linneskjorta som drängarna. Kristendomen upphäver inte samhällsordningarna. Och inte heller i kyrkan, det upphäver ju inte ämbetet, som en del menar. Ja, alla är lika inför Gud, men det hindrar inte att Gud förordnat att det ska vara präster i församlingen. Men prästerna står inte över lekmännen när det gäller ställningen inför Gud. Så prästerna och biskoparna ska inte vara ute efter makt och efter att de kristna ska tjäna dem, då drabbas de av Jesu ord: Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. (Matt. 23:8.)

Så låt oss alltså inte försumma det kristna brödraskapet. Vi är alla bröder inför Gud, han har skapat oss, och han har frälst oss. Men det är utan vår förtjänst. Vi ska inte se ner på andra människor och tro att vi är bättre än de, för det är vi inte. Men vi har det bättre, för vi har en Frälsare. Här passar andra kapitlet i Jakobs brev bra: Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. Och sedan visar Jakob hur lätt det är att se ner på människor som är ringa i världen, men det är lätt att vara vänlig mot dem som står högt i anseende: Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den vackert klädde och säger: ”Var så god och sitt, här är en bra plats, ” men till den fattige: ”Du kan stå där” eller: ”Sätt dig vid mina fötter”, har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt? Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Men ni föraktar den fattige.

Broderskap och goda gärningar – VIII

Nu tänkte jag gå vidare med vad broderskapet innebär i mer vardagliga situationer. Jag tänkte i stora drag följa Romarbrevet, där Paulus går igenom mycket som hör hit.

Först i Romarbrevet går aposteln igenom det grundläggande om Guds vrede, om synden och om rättfärdiggörelsen genom tro. Bland annat visar han hur patriarken Abraham blev rättfärdig genom tro. Därefter kommer han till det kristna livet och de goda gärningarna. Och vi lutheraner tycker ju detta är en utmärkt tågordning, först rättfärdiggörelsen och därefter de goda gärningarna. Vi går sedan in i det åttonde kapitlet.

Att leva som kristen, att tro på Gud och följa hans bud

Att vara en broder innebär först och främst att leva efter Guds bud: Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. (Rom. 8:12f.) Det är detta som är helgelsen. I första versen i kapitlet slog aposteln fast: Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Därefter talar han om helgelsen och de goda gärningarna. Och i slutet av kapitlet motiverar han helgelsen med brödraskapet: Ty dem som han [Gud] i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. (Rom. 8:29) Genom helgelsen lever vi alltså i vårt brödraskap.

I det tolfte kapitlet förklarar Paulus ytterligare vad det kristna broderskapet betyder. Han säger att de kristna inte bara är bröder, utan att de också är Kristi kropp: Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar. Att vi är Kristi kropp förstärker vår samhörighet som bröder ännu mer. Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning.

När det gäller rättfärdiggörelsen och tron, då står vi alla var och en inför Gud. Tron riktar sig mot Gud. Men i det kristna livet, där kommer de goda gärningarna in, och dem ska vi ju inte komma till Gud med för att visa upp, de riktar sig inte mot Gud, utan de goda gärningarna är till för våra bröder och vår nästa. Som det står i Galaterbrevet: Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro. (Gal. 6:10)

Nu är vi ju rätt utspridda, så en vardaglig kontakt med medkristna är det inte alla av oss som har. En del av oss har medkristna i samma lägenhet, samma hus, och då får man tät träning i det kristna broderskapet. Naturligtvis betyder det praktiska broderskapet olika saker i olika situationer, man kan liksom inte ge en konkret lista över det som alla ska göra. Utan det är som så ofta annars: Bibeln ger inte några detaljerade regler för goda gärningar och kristet liv, utan Bibeln undervisar på ett övergripande plan, den ger oss principer och riktlinjer.

Annan söndring

De kristna ska hålla frid inbördes. Visst kan vi tycka olika i en mängd frågor, men i allt detta ska en uppriktig fördragsamhet och sann fridsamhet råda. Som man sade om de första kristna: Se, hur de älskar varandra. I Korint hade de kristna till och med dragit varandra inför allmän domstol. Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga? Och så tillägger Paulus att de kristna på den yttersta dagen ska vara med och döma till och med änglar. Men när ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att få er att skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, någon som kan bli skiljedomare mellan bröder? I stället går broder till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er. Varför lider ni inte hellre en oförrätt? Varför låter ni inte hellre andra roffa åt sig? I stället gör ni själva orätt och roffar åt er – och detta drabbar bröder.

Broderlig förmaning – VII

Fortsättning från föregående post: https://stpauli.live/2020/10/16/om-formaning-vi/

Den broderliga förmaningen ska tillgå enligt Matt. 18:15-17, läste vi i förra bloggposten. Om brodern inte lyssnar till varningarna, ska han till sist uteslutas. Jesus hade en åtgärdstrappa, så att man anpassar åtgärden efter omständigheterna och tar det steg för steg. Att ha en broder är en dyrbar gåva, som man inte får slarva bort lättvindigt. Om man inte varnar brodern för synden, kan han gå förlorad. Varningen är nödvändig. Det sista steget är att utesluta honom, för att han ska förstå att det är allvar och att hans eviga väl står på spel. Här är några detaljer som är viktiga:

Alla möjligheter till missförstånd måste uteslutas.

Så här viktiga saker kan förstås inte gå på ogrundade uppgifter. Man får inte vara för snabb med att döma! Det får inte finnas några missförstånd, så man behöver kontrollera vad som hänt och vad brodern menar. Det kan till exempel i bland förekomma att man har olika terminologi, man använder olika ord men menar samma sak.

Enskilda synder ska behandlas enskilt först.

Om din broder försyndar sig, det handlar om sådant som du får reda på. Det kan vara så att det begås mot dig, eller något som du råkar bli vittne till eller få veta. Det här rör inte sådana synder som vi alla begår dagligen, att vi är retliga och sura eller i allmänhet högmodiga. Vi har så lätt att se flisan i vår broders öga och bli felfinnare. Det ska vi akta oss för. Det här gäller inte heller alldagliga småsaker, eller vad jag ska kalla det, som ifall du skulle få se din broder snedda över gräsmattan trots att det står en skylt ”Gå ej på gräset”, men det skulle till exempel kunna vara att du ser honom stjäla i en affär.

Då ska man inte direkt ropa ut det till alla, utan hantera det enskilt först. Då är det lättare att vinna sin broder. Kanske är det något du missuppfattat, det kan redas ut genom att man talar med varandra. I det här läget ska man alltså inte gå till prästen, utan direkt till den som är inblandad.

Hjälper det inte att ta upp det enskilt, ska man ta med sig en medbroder eller två, för att försöka få brodern att ångra sig och överge synden. Hjälper inte det heller, först då ska saken fram öppet inför alla bröderna, inför prästen och församlingen.

Det som är öppet, det är öppet.

Om falsk lära framförs öppet eller en syndig gärning är allmänt känd, ska det bemötas direkt. Då bortfaller de två första, enskilda procedurerna. (Att saken är öppen hindrar dock naturligtvis inte att man dessutom har privata samtal.) Vi kan se det på hur aposteln Paulus agerade i andra kapitlet i Galaterbrevet:

Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd (det vill säga, Petrus visste ju egentligen att han gjorde fel). Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ”Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”

Så ser vi att Paulus direkt och offentligt tar upp det som är offentligt. I en sådan situation, där saken är allmänt känd, ska man inte börja med privat förmaning.

Den situationen gällde att Petrus handlade felaktigt, så att alla kunde se det. En liknande sak som är öppen, är när falska lärare träder upp så att vem som helst kan höra (eller läsa). Då ska man inte heller följa proceduren att det krävs enskild förmaning först. Vi kan se det tillämpat till exempel när Apollos (som var född jude) predikade mot de judar som förnekade att Jesus är Guds Son: Ty [Apollos] motbevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån Skrifterna offentligt bevisade att Jesus är Messias. Eller som Paulus skriver i första brevet till Timoteus: Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning. (1 Tim. 5:20) Detta ställe är alltså inte i strid med Matt. 18. Är saken öppen är det rätt, och det är också en plikt, att direkt bemöta den på samma öppna sätt. Steg 1 och 2 bortfaller när det är en allmänt känd synd, då ska man gå direkt på steg 3.

Tyvärr lär inte Wisconsinsynoden rätt om det här. De vill försvara sin senfärdighet när det gäller brytningen med Missourisynoden på fyrtio- och femtiotalet genom att hålla kvar kravet på någon slags trestegsprocedur med förmaning även med öppet kända falska lärare. Då tar ju allt mycket längre tid. Att alltid använda trestegsproceduren försvaras också i den fotnot som Folkbibeln har till Matt. 18:15: Här handlar det tydligen om en allvarlig, offentlig synd, i andra handskrifter om enskild synd. Det vill säga, de hävdar att den ena handskriftsvarianten i ”steg 1” (med krav på privat förmaning) återspeglar den öppet kända synden. I själva verket återger bägge varianterna den enskilt begångna synden.