Kategori: Skriften

Luther om ”mindre viktiga ting”

Bokförlaget Artos har gett ut en andaktsbok Gläd dig du kristen med citat från Luther som följer kyrkoåret. De beskriver boken så här:

Gläd dig du kristen är en samling texter av Martin Luther. De är valda och sammanställda för att passa som läsning för var dag under kyrkoåret. Samlingen skiljer sig från andra betraktelseböcker med luthertexter genom att den på ett allsidigt sätt går igenom de viktigaste delarna av Luthers teologi. Varje text har en noggrann hänvisning till källskrifterna. Martin Luther talar hjärtats språk. Hans ärende är människans möte med ett levande Guds ord.

Under det gångna kyrkoåret har jag har använt denna andaktsbok med stor behållning. Jag har den i den andra utgåvan, tryckt 1994 under namnet Nu fröjde sig var kristen, och rekommenderar den gärna. (Det bör dock nämnas att språket är delvis ålderdomligt – se utdraget nedan – det är såvitt jag förstår oförändrat sedan boken gavs ut första gången på svenska, år 1935, då under titeln Guds ord och löfte.)

Nu hade jag egentligen inte tänkt ge tips om en andaktsbok inför det kommande kyrkoåret, det bara blev så 😊 Det som gav mig idén till att skriva denna bloggpost var det som står på onsdag, 21 veckan efter Trefaldighet, och det handlar om hur kristna ska göra när någon säger att man inte behöver vara så noggrann med ”mindre saker” när det gäller den kristna läran.

Som det står i Artos text ovan, så är det även här Luthers ärende att hjälpa de enskilda kristna att ha det rätt ställt med Gud.

Utdrag ur Nu fröjde sig var kristen, sidan 290

Icke mot sanningen utan endast för sanningen förmår vi något. 2 Kor. 13: 8.

Sanningen är något så stort, att ingen människas hjärta kan fatta det — därför kräver den också en stor, hård kamp — och den må inte aktas så ringa som världen gör och som några fåkunniga andar föreger, då de säger, att man inte skall strida så hårt för den ena eller andra artikeln o. s. v. och därmed vålla söndring i den kristna kärleken. Man borde väl dock kunna något ge efter, om människor i mindre viktiga ting far vilse, då man eljest i andra stycken är ense, detta för att bevara broderlig och kristlig enhet eller gemenskap.
Nej, käre, råd mig inte till en frid och enighet, med vilken man förlorar Guds ord, för därmed vore på samma gång det eviga livet förlorat, allt förlorat. Det gäller här att inte vika eller göra några medgivanden, dig eller någon annan till behag, nej, allt skall vika för ordet, det må vara vän eller fiende. Ty ordet är oss inte givet för den yttre, världsliga fredens och endräktens skull utan för det eviga livet. Det är tron och läran, som skall skapa enhet eller gemenskap; när tro och lära är lika och enighet där råder, då skall väl det andra följa; men om ej denna enhet finns, så blir det ändå inte någon enighet. Tala bara därför inte om kärlek och vänskap för mig, när man vill göra något intrång i ordet eller tron, ty det heter inte att kärleken utan att ordet bringar oss evigt liv, Guds nåd och de himmelska skatterna.

Kommentar

Om du inte håller med mig, om du tänker att det är acceptabelt och möjligt att en bibeltrogen kyrka (eller kyrkoprovins, vad man nu använder för ord…) tillåter olika lära, och att det räcker att vara ense om vad som är klassisk kristen tro, läs gärna även dessa poster:

Om Bibeln I

Om Bibeln II

Att vara konfessionell

Att tro på något

Samfundet EFK (Evangeliska Frikyrkan) har när detta skrivs avslutat sin årskonferens 2024. Eftersom konferensen avslutades i går lördag och det idag är söndag vet jag ännu inte hur besluten blev. Det är särskilt ett ärende som står i blickfånget: Fyrtifem pastorer och församlingsledare har skrivit en motion om att EFK ska fastslå EFK:s traditionella, bibelenliga äktenskapssyn, att äktenskapet är en förbund mellan en man och en kvinna.

Bakgrunden till denna motion är för det första att EFK:s församling i Örebro – Immanuelsförsamlingen – övergått till en annan (obiblisk) äktenskapssyn och accepterar att personer som lever i samkönade äktenskap är medlemmar, och att EFK:s styrelse accepterat denna läroposition. För det andra lät EFK:s styrelse – för att bearbeta frågorna om äktenskapssyn – ta fram samfundsrapporten ”Helighet och barmhärtighet”, som enligt tidningen Världen Idag ”till stor del omfamnar en liberal sexualetik”. I realiteten tjänar denna rapport som ett godkännande av att inom EFK tolerera olika syn på äktenskapet.

Motionen yrkar dels att EFK ska slå fast den bibliska synen på äktenskapet, dels att EFK ska ta ta avstånd från rapporten ”Helighet och barmhärtighet”. (Om EFK:s kongress skulle ta avstånd från rapporten kan man driva att Immanuelsförsamlingen måste ändra sig – i enlighet med ett sådant beslut – eller lämna EFK. Men EFK:s styrelse vill uppenbarligen inte se en sådan utveckling.)

Hur ställer sig då EFK:s styrelse? De är redo att fastslå EFK:s traditionella äktenskapssyn, säger de. Men samtidigt vill de inte ta avstånd från rapporten. De menar att rapporten inte är ett ideologiskt dokument som kan antas eller avslås, utan är ”tänkt som ett underlag för samtal.”

Detta är ett förödande sätt att hantera sanningsfrågor! Om man vill tro på något, måste man vara beredd att ta avstånd från det som strider mot det. Profeten Elias ord till israeliterna är tydliga: Hur länge ska ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom. (1 Kung. 18:21)

Detta visste de lutherska fäderna. Vi ser det till exempel på Konkordieformelns uppbyggnad. För varje artikel tas först fram själva kärnfrågan, så att man tydligt ser vad frågan gäller. Sedan visar man både Vad som hävdas och bejakas och Vad som avvisas och förnekas. Att säga ja till sanningen måste innebära att säga nej till lögnen. Att sudda ut gränsen mellan sanning och lögn leder till lögnens gradvisa accepterande.

Sankt Paulus ord till korintierna är ständigt aktuella: Om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? (1 Kor. 14:8)

Kyrkan är apostolisk – VI

Så vill jag för det fjärde framhålla att den kristna kyrkan är apostolisk. Det innebär att den följer apostlarna. Ordet ”apostolisk” – som de allmänkyrkliga trosbekännelserna säger att kyrkan är – finns inte i NT, och så klart inte i GT. Hur följer man då apostlarna? Naturligtvis följer man deras ord, deras lära. Att vara kristen är att tro på apostlarnas ord. Jesus sade: Men inte bara för dem [apostlarna] ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. (Joh. 17: 20)

Så ser vi att grunden till kyrkan är att tro på Jesus och att han kommer genom apostlarnas ord. Att bekänna att kyrkan är apostolisk är ett erkännande av apostlarnas skrifter, Nya Testamentet, som rättesnöre.

Men att kyrkan ska ta emot Guds Ord, det står inte så högt i kurs nu förtiden. Människorna vill ofta tro litet som de vill i stället, man följer med tidsandan, även om man kanske inte alltid uttrycker det så eller förstår att det är det man gör. Men om man jämför den allmänna samhällsutvecklingen med förändringens vindar bland de kristna, ser man snabbt att teologerna med viss fördröjning ofta följer tidsandan.

Men jag vill säga: Den kyrka som vill hålla sig till trosbekännelsens kyrka tar emot allt Guds ord och bryr sig inte om vad folk säger, bryr sig inte om vad som är populärt i samhället. (Det kan vara bra saker eller dåliga saker. För tvåhundra år sedan kom existentialismen, sedan kom hembygden och Fädernas kyrka, för femtio år sedan var det solidaritet med de fattiga, så kom miljöfrågorna, HBTQ och klimatkrisen. Min poäng är att dessa idéer – bra eller dåliga! – inte ska få förändra den kristna tron.) De kristna ska göra som sankt Judas skriver i sitt brev: Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.

Eller som profeten Jesaja sade:

Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet,
och ni som inte har pengar,
    kom hit och köp säd och ät.
Ja, kom hit och köp säd utan pengar
    och för intet både vin och mjölk.
Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd,
era inkomster för det som inte kan mätta?
Hör på mig, så skall ni få äta gott
    och njuta av utsökt mat.
Böj ert öra hit och kom till mig!
    Hör, så får er själ leva! (Jes. 55:1ff.)

Detta är det grundläggande i att vara kristen: Att följa det Gud säger, att följa Guds Ord som vi har i Bibeln.

Eller som Mose profeterade om Messias:

En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.
Men den profet som är så förmäten att han talar i mitt namn vad jag inte har befallt honom tala, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö. (5 Mos. 18:18ff.)

Guds folk tar emot allt Guds ord. Kyrkan har alltid varit bunden av Guds ord:

Och nu Israel, lyssna till de stadgar och föreskrifter som jag [Mose] vill lära er att följa, så att ni må leva och komma in i och ta i besittning det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er. Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herrens, er Guds, bud som jag ger er. (5 Mos. 4:1f.)

Allt vad jag befaller er skall ni vara noga med att följa. Du skall inte lägga något till det och inte ta något därifrån.
(5 Mos. 12:32)

Och det är på samma sätt i det nya förbundet. För hur skulle det kunna vara annorlunda?

Jag [Jesus] har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18ff.)

Det Gud talar och säger till kyrkan och alla människor, det är ingen småsak. Guds ord handlar om liv och död. Och grunden är att lyssna till det Gud säger:

Lägg på hjärtat alla de ord som jag [Mose] i dag gör till vittnen mot er, så att ni befaller era barn att hålla fast vid och följa alla ord i denna lag. Ty detta är inte ett tomt ord för er, det gäller ert liv. (5 Mos. 32:45 f.)

Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.” (1 Mos. 2:16 f.)

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
(Joh. 3:16)

För att vara apostolisk måste därför kyrkan i alla tider bevara Guds ord och ta avstånd från de falska profeterna:

[Du skall] inte lyssna på den [falska] profetens ord
(5 Mos. 13:3)

Akta er för de falska profeterna!
(Matt. 7:15)Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.
(Rom. 16:17 f.)

Mer om detta i nästa post.

Skrift eller tradition?

Ur dagens (6 söndagen efter påsk) predikotext och predikan:

Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. (Joh. 17:20)

Här hör vi hur Jesus menar att en människa kommer till tro på honom, hur en människa blir kristen: genom att lyssna till apostlarnas undervisning. Och den har vi fått i vårt Nya Testamente. Det finns inget annat sätt att bli Guds barn än att ta emot Guds Ord. Att bli kristen och Guds barn, att få leva i Guds förlåtelse är inte att prestera något, att ta sig samman och göra en kraftansträngning och på så vis kämpa sig fram till tron, nej, det är att ta emot Guds Ord. Apostlarnas ord är det medel Gud använder för att breda ut sitt rike.

Som lutheraner vet vi att Skriften står över traditionen. De romerska katolikerna protesterar då och säger att Skriften är en produkt av traditionen. Och i så fall kan ju inte Skriften stå över traditionen.

Men i denna vers ser vi att detta är en felaktig invändning. Nya Testamentet har inte fått sin auktoritet av kyrkans tradition, utan det är tvärtom. Kristus sände ut sina apostlar i missionsbefallningen att predika hans lära, och sade att alla människor i alla tider som blir kristna skulle bli det genom att lyssna till apostlarnas ord. Jesus förutsade alltså Nya Testamentet och auktoriserade det. Traditionen har inte gett Nya Testamentet dess auktoritet, utan de heliga skrifterna var Guds eget ord ända från början. Det fornkyrkan gjorde, var att sortera bort de skrifter som inte hade apostoliskt ursprung och som inte förelästs i gudstjänsterna.

Vi ser det här också i kapitlet före vår text, där Jesus säger till apostlarna: Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen. Sanningen kommer alltså inte så småningom, efter hand, i traditionen, utan den är given av Jesus, och all tradition ska bedömas utifrån rättesnöret apostlarnas ord, som alltså är hela sanningen.

Om dogmatik

En påföljande tanke om Pieper-Mueller: (Pieper-Muellers dogmatik) Varför anses dogmatik vara så ointressant bland kristna? Utan tvivel därför att så få tror att den absoluta Sanningen är tillgänglig i Bibeln. Och detta till och med inom de kristna kyrkorna! Ja, även relativt konservativa rörelser arbetar som att vissa frågor är ”öppna” och att olika läror kan accepteras. Nog kan man säga i sådana rörelser att man tror på Bibeln och att man håller fast vid den lutherska bekännelsen, men det innebär för dem inte att Bibeln blir avgörande för alla lärofrågor. Frågorna blir i realiteten oavgjorda, man accepterar läropluralism. Man tror inte att det är möjligt att nå fram till sanningen i alla lärofrågor. Men för all del, läropluralism är ju den svenska traditionen… Trots att Jesus säger: Jag är vägen, Sanningen och livet. Och kung David: Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Om Bibeln är oklar eller motsägelsefull, kan den ju inte vara våra fötters lykta och ljuset i livet! HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger. (Ps. 12:7)

Naturligtvis avser inte detta alla saker och avgöranden. Guds Ord har ingenting att säga om jag ska ha kokt eller ugnsbakad potatis till lunchen eller om jag ska köpa svarta eller vita stolar till mitt kök. Till allt detta jordiska har vi fått vårt förnuft. Men Bibeln är given som ledning till vad vi ska tro om Gud (den kristna läran) och och om hur vi ska handla (i enlighet med Guds bud). Men den allmänna utvecklingen i samhället i en skeptisk riktning, har lett till att de kristna kyrkorna inte slår vakt om Guds Ords Sanning längre.

Det var inte bra på Luthers tid heller. Romersk-katolska kyrkan stod visserligen för att det finns en enda, kristen lära, men att det till syvende och sist var traditionen och påven som var måttstocken. Och på andra sidan fanns svärmarna, som följde sina egna ingivelser (känslor) och tankar (förnuftet). Nej, det har aldrig varit bra ställt med människans förhållande till Guds Ord. Redan Adam och Eva föll för frestelsen att inte hålla fast vid Guds Ord. Ormen lurade dem genom att framhålla det orimliga i Guds befallning (”Skulle väl Gud ha sagt”).

Men även om det aldrig varit bra med tron på Guds Ord och Sanningen, så har det dock blivit tydligt blivit sämre de senaste århundradena i västerlandet, jämfört med hur det var under reformationstiden. Luther blev ju ställd inför påvens sändebud och uppmanades att återkalla. Då var sanningsfrågan mycket viktig på båda sidor. Nu har det blivit helt annorlunda och relativiserat. Nu finns inga fasta Sanningar längre bland de allmänna teologerna. Och denna osäkerhet kan till och med förklaras med den Helige Andes ledning, läste jag för en tid sedan: Bibeltrohet är ändå inte enbart en bundenhet till bokstaven – den är lyhördhet för den Ande som gör levande.¹

Med en sådan ”Ande” kan nästan vad som helst försvaras som gudomlig sanning. Anden har blivit skild från Ordet. Men enligt Jesus verkar den Helige Ande genom Ordet: De ord som jag har talat till er är Ande och liv. (Joh. 6:63) Inför Guds Ord, Bibeln, kan därför en kristen inte vara likgiltig. Han vet att det är Gud själv som talar där och att all undervisning ska prövas utifrån Skriften: Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. (1 Petr. 4:11)

Så gjorde judarna i Berea när aposteln Paulus kom och predikade om Jesus: De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. (Apg. 17:11)

Varför forskade judarna i Skriften? Jo, de visste att Guds Ord är sant och att det handlar om viktiga frågor, ja, att det handlar om liv eller död! De kände mycket väl till vad Gud sagt till judafolket:

Se, jag lägger i dag fram för dig livet och det goda, döden och det onda, då jag i dag befaller dig att älska Herren din Gud att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rådslut, för att du ska leva och föröka dig och för att Herren din Gud ska välsigna dig i det land dit du kommer för att ta det i besittning. Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, så förklarar jag för er i dag att ni förvisso ska förgås. Ni kommer inte att leva länge i det land dit du drar över Jordan för att komma och ta det i besittning.

Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, så att du och dina efterkommande får leva, genom att du älskar Herren din Gud och lyssnar till hans röst och håller dig till honom. Detta betyder liv och lång levnad för dig, så att du får bo i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. (5 Mos. 30)

Det gamla förbundet har tjänat ut, men för oss talar denna text fortfarande om vikten av att följa Guds Ord för att nå fram till det utlovade landet, himmelen. Detta är livsavgörande frågor som ingen bör skjuta ifrån sig. Vi ska inte på någon punkt avvika från Guds bud. Vi ska alltid vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rådslut.

I våra liv kommer vi alltid se synder. Vi kommer alltid behöva Guds förlåtelse i stort mått. Med våra gärningar kan vi aldrig hålla Guds bud fullkomligt. Så är det med livet. Men här gäller det läran, att lyssna till Guds röst och att hålla sig till honom. Det gäller att få visshet om vad Guds Ord lär, om hur vi ska följa Gud i alla stycken. Om Guds Ords lära kan vi inte kompromissa på en enda punkt. Därför är dogmatik viktigt! Som som det står i den tyska texten till Apologin: [Människor med] goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Triglot s. 290)

^{1. [Lage Pernveden, Enhet och splittring (artikel i ”In unitatem fidei”, Festskrift till Per Erik Persson, 1989) s. 175 ]↩}

Hade biskop Giertz rätt?

I Galaterbrevets tredje kapitel ställer aposteln Paulus tro mot laggärningar. Han pekar på hur redan Abraham blev rättfärdig genom tro och säger sedan att Mose lag inte kan göra löftet till Abraham om intet:

Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg. Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus. Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.

De fyrahundratrettio åren som aposteln nämner, är tiden som israeliterna var i Egypten, och det här har gett en del teologer huvudbry. (2 Mos. 12:40: Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år.) För tiden från löftena till Abraham tills Mose lag gavs är omkring 645 år, för det var omkring 215 år efter löftet till Abraham först gavs tills Israels folk for till Egypten. Tidsangivelsen stämmer alltså inte, anser man ofta. Biskop Bo Giertz (1905-1998), som måste tillerkännas klara förtjänster för sina bidrag till kristen tro och gestaltningen av svenskt kyrkoliv, löste det så här i sin kommentarserie till nya testamentet, (och han måste allvarligen kritiseras för detta):

Paulus framhåller att den [lagen] gavs 430 år efter löftet till Abraham. Det står i Andra Mosebok (12:40) att Israel var 430 år i Egypten. Det bör alltså ha förflutit längre tid än så mellan Abraham och Moses. Paulus nämner alltså en ungefärlig siffra. Det är ju inte hans mening att lämna en exakt kronologisk uppgift (så som man skulle ha gjort i en uppslagsbok eller en historisk uppsats) utan bara att visa, att lagen blev given långt efter löftet. Alltså har själva siffran ingen betydelse. Så är det ofta med de notiser om yttre förhållanden som vi får i Bibeln. Man ska inte läsa dem så som man läser uppgifterna i en uppslagsbok utan minnas de ord av Luther, som vi redan citerat: ”Det må räcka att vi har några drag och en sammanfattning av förloppet, varav vi kan hämta exempel och undervisning.”

Här vill jag säga:

Paulus uppgift är korrekt

Aposteln ställer löftets tid (förbundet/testamentet med Abraham) mot Mose lag. Men löftet till Abraham gavs inte bara en gång, utan det upprepades, först till Abraham (1 Mos. 12:1ff., 15:5f., 17:4ff., 22:15ff.) och sedan till Isak och Jakob (26:3ff., 28:13f., 35:9ff., 46:3f.) Så den tid som Paulus anger, är inte menad att vara från första löftet till Abraham, utan avser tiden från alla löftena till Mose lag. Se särskilt hur det sista löftet gavs just när Jakob for till Egypten (46:1ff.). Tiden stämmer alltså precis. Biskop Giertz hade fel.

Skriften är sann

Detta är inte någon mindre bisak. Giertz’ ståndpunkt undergräver Bibelns trovärdighet. Men, säger någon, ”Bibeln är ju en bok skriven av människor. Det är väl inget konstigt om där är några saker som inte stämmer?” Problemet är dock att Bibeln är Guds eget ord till oss människor. Så Giertz’ ståndpunkt undergräver Guds trovärdighet. ”Det rör ju inte de andliga sanningarna, bara historiska detaljer” säger någon. Men Jesus sade: Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till? (Joh. 3:12) Det är ohållbart att försöka skilja de andliga utsagorna i Bibeln från de jordiska på så vis att man menar att de jordiska, historiska uppgifterna kan vara felaktiga men de andliga är sanna och trovärdiga. Skulle Gud den allsmäktige när han talar till människorna blanda in historiska felaktigheter i sitt budskap? Om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? frågar sankt Paulus korintierna (1 Kor. 14:8).

Giertz återger Luther fel

Förutom att Giertz lär falskt om Bibeln, så återger han inte Luthers ståndpunkt korrekt. Luther har aldrig ifrågasatt att Bibeln är helt och hållet sann. Giertz’ Luthercitat säger inte att det finns fel i Bibeln, utan att Bibeln ibland inte ger en fullständig beskrivning av alla detaljer, av allt som hände, utan att det är en sammanfattning. En och samma händelse kan till exempel beskrivas litet olika i olika evangelier, det är olika detaljer som är med i berättelserna. Bibelns syfte är inte att vara en historisk uppslagsbok med uttömmande och fullständiga beskrivningar, utan att vara Guds trovärdiga och sanna budskap till oss människor. Så den innehåller inte alla detaljer, men det den säger är sant: Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp skriver aposteln (Rom. 15:4)

Jag låter det räcka med ett citat av Luther från Stora Katekesen för att visa att han trodde att Bibeln är Guds ord och därför utan fel:

Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel.

Mer att läsa om Skriftens Sanning: Sanningens ord (Staffan Bergman)

Att vara en trogen tjänare

Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig. Så skriver aposteln Paulus till korintierna (1 Kor. 4:1f.) när han beskriver sitt ämbete. Vad är det då som ska förvaltas? Jo, det är Guds Ord till människorna. Prästen ska vara en herde och tjänare som ger fåren deras rätta mat. Aposteln Petrus skriver i sitt första brev: Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. (1 Petr. 4:11) Eller som reformatorerna uttryckte det: Skriften Allena.

Hur sorgligt är inte läget på denna punkt bland kyrkor som kallar sig lutherska! Den helt övervägande delen har en liberal hållning till Bibeln. De sätter sig över den när det passar dem. Sedan finns det mer konservativa kyrkor, där det förvisso finns mer av Guds Ord än bland de liberala kyrkorna. I sådana kan man säga och mena många goda saker om Skriften, men prästerna är inte helt eniga om den kristna läran.

Men räcker det inte att vara eniga om de centrala punkterna i kristendomen? Är det inte ett orimligt krav, att prästerna (och medlemmarna) ska vara helt eniga om läran?

Låt oss anta att kravet är orimligt. Jag tror att många konservativa präster anser det, att det inte går att vara helt eniga om läran. Och jag tror att det är ett starkt och verkligt argument för dem. Det är en övertygelse, den avgörande punkten, det som i realiteten avgör frågan för dem. På vilken grund vilar då denna sats? Jo, på förnuftet och vår förståelse av historien. Men räcker detta som grund? Jag påstår att det inte gör det. För grundvalen för vår tro ska vara Skriften Allena, inte vad vi tycker är rimligt eller orimligt. Jag frågar alltså: Kan någon visa utifrån Bibeln att präster i en kyrka inte behöver vara helt eniga om läran? Detta är en allvarligt menad fråga! Mejla gärna svar till mig, till pastor.fjellander@gmail.com.

Någon har skrivit: Jesu och apostlarnas undervisning [ska föras] vidare oförvanskad till nya folk och nya generationer. Bra sagt! Men det räcker inte att bara skriva det, det ska utföras också. (Annars blir det inte trovärdigt…) Det här är prästernas uppdrag. Det är nödvändigt, om man vill vara en trogen tjänare. Men gäller det för hela den kristna läran, eller gäller det bara de viktigaste delarna?

Sankt Paulus svävade inte på målet: Jag har inte tvekat att förkunna för er hela Guds vilja och plan. (Apg. 20:27) För han hade fått uppdraget av Herren Jesus själv: Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. (Matt. 28:19f.)

Är det farligt att tro på Bibeln?

Att Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord har jag visat i tidigare poster, till exempel dessa: Om Bibeln I Om Bibeln II

Vi kristna tror på Gud och vill därför följa hans ord och vilja. Att en kristen vill göra som Gud den allsmäktige säger, kan man tycka då borde vara naturligt. Det låter som en truism, som något så fullständigt självklart att det bara är rena dumskallar som gör annorlunda. Men det märkliga inträffar, att högst intelligenta människor säger att de är kristna och tror på Gud, men de vill inte tro på det som Jesus säger, de vill inte tro som Bibeln lär. Detta är en oförnuftig och ologisk ståndpunkt. Vilket är problemet? Ja, det är inte att de saknar jordiskt förstånd. Problemet är inte förnuftsmässigt, det är andligt. Som sankt Paulus skriver till korintierna: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (2 Kor. 2:14) Att vara kristen handlar inte om att man är så smart, att man tror på Gud. Det hjälper inte inför Gud att vara professor. Det är många gånger tvärtom så, att en människa med all sin tankekraft bygger barriärer mot Gud. Jesus sade: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. (Matt. 18:3) Och han sade också: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. (Matt. 11:25) För kristendomen är inte till sin kärna att lära sig ett visst intellektuellt innehåll, utan att tro på Gud, att lita på Gud, sådan som man är.

Hur bör man då göra? Låt oss lyssna på vad sankt Paulus skriver senare i sitt andra brev till korintierna: Vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor. 10:4f.)

Men är det inte farligt att blint tro på en auktoritet? Är det inte just detta som utmärker en sekt? Det beror naturligtvis på hur man definierar en sekt. Det finns olika definitioner.

När jag på åttiotalet läste grekiska på Uppsala universitet, minns jag hur läraren vid det första lektionstillfället frågade om det fanns någon Biblicum-student i gruppen, och när ingen sade att så var fallet, så uttryckte han en viss lättnad, och sade att det ju inte finns något så tokigt som att tro blint på något, att ha en auktoritet som man följer okritiskt. (Biblicum är ett bibelinstitut där Bibelns sanning och ofelbarhet försvaras.)

Ja, vad ska man säga om detta påstående? Det är klart att det ligger mycket i detta. Med jämna mellanrum hör vi förskräckliga berättelser om hur människor kommit med i osunda rörelser med starka ledare som lyckas dupera många. Vi har till exempel ganska nyligen haft den vedervärdiga historien i Knutby. Genom psykologiska mekanismer och raffinerade metoder blir de som dras med i sådana här rörelser kontrollerade och manipulerade.

Problemet med dessa sekter, menar dock jag, är inte att människorna som är med tror på något, att de tror att det finns något som står över dem som de ska följa. Problemet är att de blir utnyttjade och vilseledda och att de tror på något felaktigt. Men missbruket upphäver inte det rätta bruket, som man brukar säga. Att fanatikerna använder Bibeln på ett osunt sätt, ska inte hindra oss att använda den rätt. Motmedlet mot fanatism och obalans är inte lägga sig i det andra diket och inte tro något eller inte göra något.

Här tänker jag på det Livets-Ord-möte jag var på, också det på åttiotalet, som jag tycker är rätt belysande för hur det inte ska gå till. Det var ett stort möte med många hundra deltagare, jag har för mig att det var i en stor idrottshall, med stolar också på golvet. Ulf Ekman var en av talarna, och han sade: Ta nu upp era biblar allihopa! Och så håller ni upp dem högt i luften, och så säger ni alla med hög röst: ”Ja, jag tror på Bibeln”. Och så tog mötesdeltagarna upp sina biblar, och ropade så det skallade i lokalen: Ja, jag tror på Bibeln! Ja, jag tror på Bibeln!

Och visst är det utmärkt att tro på Bibeln, att tro på Gud, det ska vi göra. Helhjärtat! Men vi ska inte tro på människor, och förkunnarna ska inte använda psykologiska knep för att elda massorna. Kristna ska vara lugna och sakliga, noggranna med att ta reda på vad som är sant och att ta reda på vad det verkligen står i Bibeln, så att församlingen inte består av en skara människor som följer en stark, färgsprakande ledare. Ja, även om prästen inte skulle vara så entusiasmerande, eller kanske han till och med någon tycker att han är tråkig, så ska vi ändå gå lika ofta i kyrkan på söndagarna och stödja kyrkan med våra böner, vår kraft och våra pengar. Det som det kommer an på, är att prästen predikar Guds Ord och lever i enlighet med det.

Varför beskylls då bibeltroende lutheraner för att vara sekter? Svensson ser helt enkelt inte skillnaden. Det finns sekter med olika tokigheter som åberopar Bibeln som absolut auktoritet, men kritiken kommer inte stanna där. Hur balanserade och sakliga vi än är, hur mycket vi än är öppna och respektfulla, utan tvång eller hårt grupptryck, kommer vi få sektstämpeln på oss, och det helt enkelt därför att vi tror att vi måste följa Gud. Ty den moderna religionen går ut på att varje människa ska bestämma själv och att det inte finns någon objektiv, absolut sanning som man ska rätta sig efter. Fast så modern är denna religion inte, redan i begynnelsen sade djävulen till Eva: Skulle väl Gud ha sagt? Själva grundproblemet är människans uppror mot Gud. Och det har vi alla inom oss.

Skriften eller bekännelsen?

Jag har tidigare visat att det lutherska Skriften allena innebär följande fem saker:

1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

2/ Den talar sant

3/ Dess tal är tillräckligt

4/ Den talar klart

5/ Den talar verkningsfullt

Om Bibeln I Om Bibeln II

Det finns i Sverige några samfund som vill upprätthålla Skriften allena. Det är glädjande. Dessa ansluter sig också till Konkordieboken, de lutherska bekännelseskrifterna. Är inte det en självmotsägelse? Hur kan man ha bekännelseskrifter om det är Bibeln man ska tro på? Vilken ställning har skrivna bekännelser?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Vi tänker oss att man, om man tror på Bibeln (Skriften allena), inte ska använda olika bekännelser och lärodokument. Eftersom Bibeln är Guds Ord, är det den som ska avgöra vad vi ska tro. Varför citerar ni lutheraner bekännelseskrifterna hela tiden i stället för Bibeln? Låt Bibeln avgöra lärofrågor! Ja, så säger man.

Detta kan låta fint, men det fungerar helt enkelt inte. Vi kan ha en lutheran, en adventist, en baptist, en metodist, en pingstvän, ja, även en medlem av Jehovas vittnen, och alla skulle kunna säga de att de tror på Bibeln, att de tror på Skriften allena (de fem satserna ovan). Men vi vet ju att dessa sex människor tror olika. Lutheranen säger: ”Barndopet är instiftat av Jesus och giltigt”, men ingen av de andra håller med om det. Lutheranen säger: ”I nattvarden är Jesu Kristi kropp och blod närvarande i brödet och vinet, och alla mottagarna äter och dricker Kristi kropp och blod med sina munnar”, men ingen av de andra håller med om det. Men tror de då inte alla på Bibeln? Ja, det säger de själva. Men i verkligheten kan ju inte alla göra det. De är inte eniga i tron bara för att de säger att de tror på allt i Bibeln.

Enda sättet att få reda på vad dessa sex personer tror, är att de med andra ord förklarar och beskriver vad de tror. Då kan vi få reda på vem av de sex (om någon) som tror på Bibeln. Därför behöver vi bekännelser och lärodokument som hjälpmedel för att förstå Bibeln. Vi tror aldrig på något bara för att det står i bekännelseskrifterna eller ett kyrkomötesbeslut, utan alla sådana läroframställningar är bara förklaringar och utläggningar av Bibelns innehåll. Och vill vi granska ett samfunds lära för att se om den stämmer med Bibeln, är enda möjligheten till det att granska sådana framställningar. Vi får inte reda på vad pingstvänner eller lutheraner tror genom att läsa Bibeln.

Följden av att tro på Skriften allena

Ett Ja till Skriften innebär ett Nej till det som inte stämmer med Skriften. Detta kan kanske verka självklart, men så är inte fallet. De senaste århundradena har vad vi kan kalla ”Svenska kyrkans tradition” dominerat. Det innebär att man ofta använder de gamla orden men ger dem en ny innebörd. Man kan tala högt och fint om Guds Ord, men man tillåter olika läror bredvid varandra.

Att vara bibeltrogen innebär inte bara att säga att man tror på Skriften allena, utan det innebär att man tar avstånd från det som strider mot Bibeln. Detta gäller oavsett ståndpunkt, vad man än tror. Ett samfund som inom sig tolererar olika läror kan inte vara bibeltroget, kan inte hålla fast vid Skriften allena. Det är en självmotsägelse. Att hålla fast vid något innebär att man avvisar det som strider mot detta och inte tolererar det.

Ta till exempel synergismen, som jag skrivit några poster om. (Synergismen strider mot Tron allena och är oförenlig med den lutherska tron. Den lutherska tron är monergistisk, att det är Gud ensam som verkar omvändelsen.) Just nu, för den här punkten, spelar det dock ingen roll om det är synergismen eller monergismen som är Bibelns lära, utan poängen är, att ett samfund som inom sig tolererar både synergism och monergism inte kan vara bibeltroget. Att vara trogen Bibeln innebär att hålla fast vid alla Bibelns läror, inte bara några favoritpunkter, de må vara få eller många.

(Givetvis är det monergismen som är Bibelns lära. Synergismen angriper Guds verk och ger en osäker grund att bygga frälsningen på. Synergism kontra monergism är inte någon oviktig strid, utan handlar om det centrala: Hur kan en människa få syndernas förlåtelse och bli Guds barn?)

Bibelns eget vittnesbörd om Skriften allena

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Vi tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som
lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter, såsom det står skrivet ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på
min stig”, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ”Om ock en ängel kom från
himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad”, Gal. 1:8.
Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, får inte likställas
med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och får inte anses
vara något annat och mer än vittnen som betygar, huru och var denna profetiska och
apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

Så inleder författarna till Konkordieformeln sitt verk. Lägg märke till att de skriver att alla läror ska prövas, inte bara ett urval, de grundläggande eller något sådant. Läser man sedan vidare, ser man hur de även på vad vi kan kalla mindre punkter tar fram Bibelns lära och förkastar det som strider mot den. Att tro på Skriften allena innebär att avge en god bekännelse om Bibelns lära och hålla fast vid detta genom att även avvisa och inte tolerera det som strider mot det.

Reformationen 500 år: Sola scriptura – Skriften allena

SOLA SCRIPTURA

Sola Scriptura – Skriften allena, bara Bibeln.

När nu Luther funnit att den romerska kyrkan lärde falskt om frälsningen, funderade han såklart på hur det hade kunnat bli så. Och han fann att de romersk-katolska teologerna hela tiden åberopade traditionen, vad olika kyrkliga lärare hade sagt och vad påven sade. De hade tappat kontakten med källan, Skriften. Inte så att de inte läste Bibeln, o nej! De citerade ständigt Bibeln i sina skrifter och läste ur den i sina gudstjänster. Men, de lät inte Bibeln vara den högsta auktoriteten. De sade: ’Bibeln är bra, men den räcker inte. Om man läser Bibeln på egen hand, utanför kyrkan, då far man vilse. Vi behöver Bibeln och traditionen.’ Men säg mig, kan man ha två högsta auktoriteter? Kan man ha två skiljedomare? Ja, så länge som de säger samma sak går det bra. Så länge som det inte finns någon motsättning mellan vad påven eller kyrkofäderna lär och vad Bibeln lär är det inget problem. Men om dessa två, Bibeln och traditionen, skiljer sig åt och lär olika, då kan man ju inte ha båda som sin auktoritet, då fungerar det inte. Då måste man välja. Då visar det sig vad man egentligen tror på. Och då blev det tydligt vad som var den romersk-katolska kyrkans verkliga auktoritet, nämligen traditionen och dess främste uttolkare, påven.

Låt mig ta ett exempel för barnen: Kan man köra bil med två förare? Kan två bestämma hur bilen ska köras? En sitter till höger och en till vänster, och var och en har ratt och fotpedaler. Ja, det går bra om de turas om. Ibland styr den ene, ibland styr den andre, och så kan den som inte kör vila. Men hur går det om båda ska köra samtidigt, tänk om den ene vill öka farten och den andre bromsa? Hur går det om i en gatukorsning en vill ta till höger och den andre till vänster? En sådan bilfärd kommer sluta i diket eller med en krock.

Nej, vi måste ha en enda skiljedomare om vad som är kristen tro. Och vi behöver inte läsa länge i Bibeln för att förstå att Gud redan har tänkt på det här. Han har klart och tydligt talat om vad vi ska rätta oss efter. Det finns hundratals ställen i Bibeln där detta framgår. Till exempel bad David: Herre, Herre, du är Gud, och dina ord är sanning. (2 Sam.7:28). Eller Guds väg är fullkomlig, Herrens tal är rent. (Ps. 18:31). Eller se på vad Paulus skrev till Tessalonikerna: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är. (1 Tess. 2:13)

Hur kan då Bibeln vara rättesnöret för vad som är kristen tro? Jo, det beror på att den är Guds eget Ord. Och det som Gud har talat, det måste ju vara rätt och riktigt. Att vi människor skulle ifrågasätta vad Gud har sagt, är lika tokigt som att en seriefigur skulle sätta sig upp mot sin tecknare. Det går ju bara inte, det är ju tecknaren som själv bestämmer vad som ska stå i pratbubblorna. Men, lika galet är det att tro att vi skulle sätta oss upp mot Gud. Det GUD har talat, det måste vi låta stå, vi ska tro det och ta emot det. Det som Gud har talat kan inte innehålla några fel. Som Luther sade i Stora katekesen: Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. Eller som Augustinus skrev till Hieronymus: Endast de böcker som kallas kanoniska har jag lärt mig akta så att jag är fast övertygad om att ingen författare skrivit något fel i dessa böcker.

Det var inte bara mot romersk-katolska kyrkan som Luther behövde framhålla Sola scriptura. Det fanns andra grupper, som avvek. Jag tänker på de reformerta, och de är litet värre, för de talade gärna om Skriften allena, men de klarade inte att tillämpa det. I själva verket satte de sitt eget förnuft högre än Bibeln. Ta nattvarden, där Kristus skänker sin egen kropp och sitt eget blod i brödet och vinet. Det säger han ju själv: Tag och ät, detta är min kropp. Men, då var den reformerte teologen Zwingli där och sade: Det går ju inte att vi får Kristi kropp i brödet, Kristi kropp är ju i himlen, då kan den ju inte vara i brödet. Så satte Zwingli sitt eget förnuft som en domare över Bibeln. Hans kollega Calvin till och med formulerade en regel om det här, han sade: Det oändliga kan inte rymmas i det ändliga. På latin Finitum non capax infinitum. Eftersom Gud, Kristus, är oändlig, kan han inte rymmas i det begränsade brödet. Det går inte.

Men den här regeln, står den i Bibeln? Nej, det gör den inte. Så har man satt upp någonting utanför Bibeln som styr över vad som kan stå i Bibeln.

Så fann Luther källan för den kristna tron: Guds Ord. Vi ska inte låta något annat stå över den. Inte traditionen eller kyrkofäderna, inte förnuftet och logiken, och inte heller våra känslor.

Lägg nu märke till att ingen av dessa andra saker är något dåligt. Alla dessa saker är gåvor från Gud, och vi ska använda dem, men på rätt sätt. Det gäller att ge dessa saker rätt plats. Förnuftet och våra känslor är fina gåvor till oss människor, men vi ska inte använda dem till att grunda trosartiklar på. Och visst finns det mycket värdefullt i traditionen, det ska vi ta vara på. Vi lutheraner är mycket traditionella. Men allting måste bedömas utifrån den högsta norm vi känner: Sola scriptura.