På denna blogg lägger jag mig inte i partipolitiken. Präster ska förkunna Guds Ord, det är deras uppdrag. Präster bör inte ta ställning offentligt i partipolitiska frågor, utan bör vara måna om att vara opartiska, så att de inte skymmer sikten för kristendomen.  Präster ska särskilt uppträda så att alla människor kan ha förtroende för dem, både inom och utom församlingen. Ibland händer det dock att partipolitiska frågor berör sådant som Bibeln undervisar om. Det är då prästens uppgift att klarlägga Bibelns lära, oavsett att det är en politisk fråga.

Enskilda kristna däremot kan/bör mycket väl engagera sig politiskt på olika sätt och arbeta för ett politiskt parti och samhällets väl. Detta kan förvisso vara problematiskt i praktiken, eftersom de flesta partiprogram innehåller sådant som strider mot Guds Ord (exempelvis rätt till abort). Men varken de som röstar på ett parti eller de som också är medlemmar förbinder sig därigenom att tycka precis som det står i partiprogrammet i alla delar. Ett politiskt parti är ett slags paraply, som inom sig har en viss frihet för individen. Här får var och en göra sin egen bedömning om engagemanget i ett parti bidrar till ett bättre samhälle.

Det som kan göra det svårt för kristna att engagera sig politiskt – mänskligt sett – är att politik är taktik och kompromissande. Kompromisslösa, principfasta människor kommer mycket sällan någonstans inom politiken. Här behövs alltså olika sätt att agera. När det gäller Guds Ord kan en kristen inte göra några som helst kompromisser. Inga eftergifter alls kan göras när det gäller läran. I kyrkan ska bara det som stämmer med Bibeln förkunnas och tros. Men samhället ska inte styras med hjälp av Guds Ord. I samhället ska den naturliga lagen och förnuftet råda. Och utifrån förnuftet kan faktiskt en kompromiss vara mycket bra. Så det gäller att inte blanda ihop dessa två sätt att tänka och handla. Tyvärr ser vi i allmänhet hur sekulärt (jordiskt, samhälleligt) tänkande brer ut sig inom den yttre kyrkan även när det gäller Guds Ords sanning.

I församlingens gemenskap ska inga icke-kristna människor tolereras. Driv ut ifrån er den som är ond! skriver S.t Paulus (1 Kor. 5:13). De som försvarar syndiga gärningar eller obiblisk lära får inte vara medlemmar i församlingen. (De är naturligtvis välkomna att besöka våra gudstjänster etc.) I världen kommer det däremot alltid finnas icke-kristna människor, vi kristna helt enkelt får samsas med dem. S:t Paulus skriver på samma ställe: I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen.