Vad är religionsfrihet?

Vad är ett samhälle med religionsfrihet? Ja, det finns åtminstone två sätt att förstå ordet, dels frihet från religion eller frihet till religion. I ett samhälle med frihet från religion förvisas all religion från det offentliga rummet. Detta har vi en hel del av i Sverige. Följden av denna förståelse blir att endast två religioner blir tillåtna: ateismen och agnosticismen. För även dessa två är religioner. Man kan inte vara utan värderingar. Ingen är neutral.

Alternativet är att ha ett samhälle som tillåter eller rentav uppmuntrar religion. Ett samhälle där människor med olika livsåskådningar kan samsas trots sin olikhet. Detta är inte heller utan svårigheter, men det är ett samhälle där alla kan delta på lika villkor, såväl ateisten som den kristne som anhängaren av New Age eller islam. Ett grundvillkor för att en sådan samexistens ska fungera är givetvis att alla accepterar religionsfriheten.

Alla behöver då respektera varandras rätt att tro olika, och att någon annan tror annorlunda uppfattas inte där som ett hot, utan som naturligt.

Ett exempel på hur det kan bli med frihet från religion är en motion till Region Västmanland (tidigare Landstinget) om förbud mot religiösa symboler hos de anställda. Motionären förklarar för Västmanlands Läns Nyheter: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller [som bär] en slöja eller något som visar att personen är kommunist.”

(Jfr även Ska man vara tolerant?)

 

Överlevnadsstrategier

Kristenheten i Sverige och västvärlden står inför stora utmaningar. Sedan den romerske kejsaren Theodosius den store (som regerade 379-395 som den siste kejsaren över det odelade romarriket) gjort kristendomen till statsreligion, har kristendomen dominerat de flesta samhällena i Europa. Undantaget är de länder som haft muslimskt styre, dels Spanien och dels från Balkan upp till Ungern. Där är bilden mer komplex, även om kristendomen tog över och blev en viktig faktor i samhället. Europa är byggt på kristendomens grund.

I och med den epok vi kallar Upplysningen (på 1700-talet) började dock kristendomens ställning så sakta falla sönder. Till en början märktes det kanske inte så mycket. Men med tiden har förnuftstro av olika slag vunnit stora segrar över kristendomen. Det hela är en utdragen process, den går långsamt fram. I och med den dominerande ställningen i samhället och även ofta i staten, som till exempel i Sverige, så har kristendomen med tiden blivit en slags kultur i stället för en religion. Människorna har allt eftersom blivit allt mindre troende. Även där man så småningom inte hade någon personlig tro alls, fortsatte man att gå i kyrkan för att man tyckte att man ville/borde det. Det var tradition. En sådan tradition kan hålla i sig i flera generationer.

Ur juridisk synvinkel är här två reformer som visar hur det enhetliga Sverige försvann. Dels har vi konventikelplakatets avskaffande i två steg, 1858 och 1868, vilket innebar att det blev tillåtet att ha gudstjänster utanför statskyrkosystemet. (Man fick också snart därefter, 1873, genom de så kallade dissenterlagarna tillstånd att gå ur Svenska kyrkan om man gick in i ett annat av staten godkänt samfund.) Väckelserörelserna blev så starka att de inte längre kunde förbjudas. Nästa steg var att vi fick religionsfrihet 1952. Då fick man laglig rätt att lämna Svenska kyrkan utan att gå in i något annat trossamfund.

Båda dessa reformer var riktiga och nödvändiga. Människor ska inte mot sin vilja tvingas tillhöra en kyrka. Givetvis är det ledsamt att inte alla svenskar är kristna, men om de nu inte är det, så måste man acceptera det. Det gamla alternativet, som i princip gällde fram till 1873, var att landsförvisa den som trodde annorlunda. Detta statskyrkosystem hade kanske fungerat någorlunda, rent praktiskt, under sextonhundratalet, men det är i grund och botten inget bra system, och när väckelserörelserna växte fram fungerade det inte.

Denna historiska bakgrund påverkar oss ännu. Är då Sverige ett kristet land? En utförligare behandling av den frågan ryms inte här, men klart är att Sverige i någon mening kommer vara ett kristet land rätt länge till, ända tills någon annan religion blir dominerande. Vad vi sett hittills är ju främst att man lämnat den kristna tron utan att hitta någon annan definierad religion. Man har blivit ”privatreligiös” som det har kallats, d.v.s. man har inget namn på sin tro, man organiserar sig inte i samfund. Många har också blivit agnostiker eller ateister. Det som blir kvar är en kulturkristendom, som inte är biblisk kristendom. Men de som tror på Jesus Kristus som sin och hela världens ende frälsare, de har blivit mycket sällsynta. Någon enstaka procent kanske?

Vi ser ut att vara på väg mot fornkyrkans situation, där kristna var en liten minoritet. Ofta förföljdes de. Vi bör ställa oss frågan: Kommer kristendomen att överleva i Sverige? Vilka ska bära vidare den kristna tron, vilka ska fortsätta att leva det kristna livet i Sverige i framtiden? Här finns två viktiga storheter som är av allra största betydelse: Kyrkan och hemmet. Dessa två är helt grundläggande. Både kyrkan och hemmet ska vara trogna förvaltare av Guds Ord. I kyrkan ska prästen förkunna, och i hemmet är det familjefadern som ansvarar för att barnen fostras i den kristna tron (om mannen inte är kristen är det moderns ansvar). Dessa två är ofrånkomliga följder av den kristna tron, de är kristna plikter.

En som hade förstått detta var Martin Luther. När han vid reformationen insåg sakernas läge, hur okunnigt lekfolket var, ja till och med prästerna var okunniga, skrev han Lilla och Stora katekesen. Om vi tittar närmare på Lilla katekesen, som särskilt är skriven för lekfolket, så avslutas den med två små avsnitt Hur en husfader skall lära sitt husfolk morgon- och aftonbön samt bordsbön och den så kallade Hustavlan. Dessa två är en sammanfattning, som visar hur den kristna tron ska levas i det praktiska livet. Tyvärr har dessa avsnitt ofta utelämnats i katekesutgåvor. Om du inte gjort det nyligen, så läs dessa avsnitt!  (Givetvis måste man inte använda precis dessa ordningar och böner. De är ett förslag.)

I Sverige kom det att bli skolan som lärde ut katekesen, på grund av det olyckliga statskyrkosystemet. Prästernas uppgift, att lära ut katekesen, blev statens. Ännu i nästan femtio år efter dissenterlagarnas införande 1873 fortsatte det svenska skolsystemet att lära ut lilla katekesen som utantillärning, som teologisk undervisning, som kristen fostran (inte som opartisk religionsundervisning). Det försvann 1919, då det förbjöds. Detta orsakade kraftiga protester från konservativa kristna, särskilt inom den så kallade gammalkyrkligheten, en rörelse med rötter i prästen Henric Schartaus förkunnelse. Åtminstone delvis som en reaktion mot katekesförbudet bildades 1923 Kyrkliga Förbundet, en förening för att främja lutherdom inom Svenska Kyrkan. Kyrkliga förbundet är ännu verksamt.

Och här står vi åter vid frågan: Hur ska den kristna kyrkan överleva? Jag påstår att det för Sveriges bibeltroende kristna definitivt borde vara dags att lämna statskyrkotanken och Svenska Kyrkan. Uppfattningen att staten (genom Svenska Kyrkan) ska sörja för kristendomens utbredande har gjort stor skada. Man har skickat sina barn och ungdomar till Svenska Kyrkan för undervisning vid konfirmationen, men det man har fått har hållit mycket skiftande kvalitet. Nu för tiden har det gått så långt att det i allmänhet är helt undermåligt innehåll ur kristen synvinkel. Förvisso har i ett historiskt perspektiv mycket gott gjorts i Svenska Kyrkan, men statskyrkosystemet har definitivt passerat bäst-före-århundrade. Svenska kyrkan är inte luthersk. De som ännu vill hålla fast vid ”biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tro” bör därför satsa sitt engagemang, sin tid och sina pengar på de ännu små men dock fria lutherska kyrkorna. Därigenom visar de också för sina och sina vänners barn hur viktigt det är att följa Bibelns undervisning i konkret handling.

Detta är den grundläggande och nödvändiga överlevnadsstrategin, som sedan kan kompletteras och byggas ut: Fria församlingar med Guds oförfalskade Ord och kristna hem.

Reformationen 500 år: Sola gratia – Av nåd allena

SOLA GRATIA

Så kommer vi fram till det tredje sola, sola gratia. Av nåd allena. Vi är frälsta bara av nåd. Vad är nåd? Jo, det är Guds godhet och välvilja. Att Gud är nådig betyder att han är väl­villigt inställd. Som det står i 1 Mos. 6: Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. Gud var välvillig mot Noa. Eller som David säger i Psaltaren: Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, fräls mig genom din nåd. (Ps. 31:17) Det vill säga David ber att Gud ska rädda honom, frälsa honom genom sin godhet. Det är ingenting han förtjänar, utan allt beror på Gud. Så ser vi att sola gratia hör intimt samman med sola fide, sola fide är hur frälsningen tas emot av människan, och sola gratia är hur frälsningen ges av Gud.

Vi har faktiskt ordet gratia i svenskan. För om man på latin sätter det i plural, i flertal, så blir det gratis. Och då förstår vi ännu bättre hur Gud ger frälsningen: Han ger den gratis! För intet!

Vi ska akta oss här bara så att vi inte faller för reklammakarnas grepp. Ni vet ju hur reklamen brukar säga till oss, till exempel Fri frakt. Är frakten gratis då? Nej, det är den inte, de har bara bakat in kostnaden för frakt i priset. Eller också kan det stå: Köp nu, betala om ett år. Räntefritt! Men ofta har de lagt dit en aviavgift eller någon annan slags fast månadsavgift, som gör att krediten ändå blir dyr.

Men Gud är inte sådan, han ger frälsningen helt gratis, utan någon kostnad för oss!

De romerska katolikerna och de reformerta, de instämmer i sola gratia. Så tror vi också säger de. Men det är inte sant. Det är inte samma sak vi som vi tror. Här gäller det att läsa det finstilta, för det som de menar att Guds nåd innehåller är inte att Gud ger frälsningen, utan han ger oss kraft att med våra gärningar eller vår vilja medverka till frälsningen. Så litet skämtsamt kan jag fråga: Vilket erbjudande är bäst, att få frälsningen gratis, eller att betala litet grann, så mycket man nu förmår?

Naturligtvis ska vi inte vara lutheraner för att det är det bästa erbjudandet. Självfallet ska vi se efter vad Bibeln lär.

Och Bibeln säger, att vi människor av naturen, av oss själva är helt döda för Gud. Den hemska sanningen är, att katolikernas och de reformertas nåd, deras erbjudande om att bara göra litet grann, det är värdelöst! En oomvänd människa är nämligen andligt död i sina synder och kan inte göra någonting åt sin frälsning. Så här skriver sankt Paulus till efesierna: Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. – – – Guds gåva är det,  inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:4, 8f.)

Vår tid är förvirrad. Knappt någon vet vad kristen tro är, ofta inte ens de som säger sig vara kristna. Vi ska därför se till att vi håller fast vid Bibelns undervisning: Sola fide, sola scriptura och sola gratia. Bara den lutherska kyrkan håller fast vid dessa tre. Låt oss därför med glädje bekänna att vi är lutheraner, för den lutherska tron är den bibliska tron, som förkunnar syndares frälsning av nåd, genom tron allena.

O Herre Gud, vilken stor list brukar inte våra själars fiende. Den onda världen bryr sig aldrig om ditt ord. Men du ser också att många som varit flitiga att bruka ditt ord inbillar sig att de nu vet allt och inte längre behöver ditt ord. Käre Fader, bevara dina barn från att bli övermätta och onyttiga och lata i det andliga. Gör dem på nytt brinnande och låt inte elden förkolna. Väck ständigt på nytt deras hunger, och gör dem tacksamma för varje smula av det himmelska brödet, som är din käre Son, vår ende och rätte hjälpare. Amen.           (Martin Luther)

Reformationen 500 år: Sola scriptura – Skriften allena

SOLA SCRIPTURA

Sola Scriptura – Skriften allena, bara Bibeln.

När nu Luther funnit att den romerska kyrkan lärde falskt om frälsningen, funderade han såklart på hur det hade kunnat bli så. Och han fann att de romersk-katolska teologerna hela tiden åberopade traditionen, vad olika kyrkliga lärare hade sagt och vad påven sade. De hade tappat kontakten med källan, Skriften. Inte så att de inte läste Bibeln, o nej! De citerade ständigt Bibeln i sina skrifter och läste ur den i sina gudstjänster. Men, de lät inte Bibeln vara den högsta auktoriteten. De sade: ’Bibeln är bra, men den räcker inte. Om man läser Bibeln på egen hand, utanför kyrkan, då far man vilse. Vi behöver Bibeln och traditionen.’ Men säg mig, kan man ha två högsta auktoriteter? Kan man ha två skiljedomare? Ja, så länge som de säger samma sak går det bra. Så länge som det inte finns någon motsättning mellan vad påven eller kyrkofäderna lär och vad Bibeln lär är det inget problem. Men om dessa två, Bibeln och traditionen, skiljer sig åt och lär olika, då kan man ju inte ha båda som sin auktoritet, då fungerar det inte. Då måste man välja. Då visar det sig vad man egentligen tror på. Och då blev det tydligt vad som var den romersk-katolska kyrkans verkliga auktoritet, nämligen traditionen och dess främste uttolkare, påven.

Låt mig ta ett exempel för barnen: Kan man köra bil med två förare? Kan två bestämma hur bilen ska köras? En sitter till höger och en till vänster, och var och en har ratt och fotpedaler. Ja, det går bra om de turas om. Ibland styr den ene, ibland styr den andre, och så kan den som inte kör vila. Men hur går det om båda ska köra samtidigt, tänk om den ene vill öka farten och den andre bromsa? Hur går det om i en gatukorsning en vill ta till höger och den andre till vänster? En sådan bilfärd kommer sluta i diket eller med en krock.

Nej, vi måste ha en enda skiljedomare om vad som är kristen tro. Och vi behöver inte läsa länge i Bibeln för att förstå att Gud redan har tänkt på det här. Han har klart och tydligt talat om vad vi ska rätta oss efter. Det finns hundratals ställen i Bibeln där detta framgår. Till exempel bad David: Herre, Herre, du är Gud, och dina ord är sanning. (2 Sam.7:28). Eller Guds väg är fullkomlig, Herrens tal är rent. (Ps. 18:31). Eller se på vad Paulus skrev till Tessalonikerna: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är. (1 Tess. 2:13)

Hur kan då Bibeln vara rättesnöret för vad som är kristen tro? Jo, det beror på att den är Guds eget Ord. Och det som Gud har talat, det måste ju vara rätt och riktigt. Att vi människor skulle ifrågasätta vad Gud har sagt, är lika tokigt som att en seriefigur skulle sätta sig upp mot sin tecknare. Det går ju bara inte, det är ju tecknaren som själv bestämmer vad som ska stå i prat­bubblorna. Men, lika galet är det att tro att vi skulle sätta oss upp mot Gud. Det GUD har talat, det måste vi låta stå, vi ska tro det och ta emot det. Det som Gud har talat kan inte innehålla några fel. Som Luther sade i Stora katekesen: Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. Eller som Augustinus skrev till Hieronymus: Endast de böcker som kallas kanoniska har jag lärt mig akta så att jag är fast övertygad om att ingen författare skrivit något fel i dessa böcker.

Det var inte bara mot romersk-katolska kyrkan som Luther behövde framhålla Sola scriptura. Det fanns andra grupper, som avvek. Jag tänker på de reformerta, och de är litet värre, för de talade gärna om Skriften allena, men de klarade inte att tillämpa det. I själva verket satte de sitt eget förnuft högre än Bibeln. Ta nattvarden, där Kristus skänker sin egen kropp och sitt eget blod i brödet och vinet. Det säger han ju själv: Tag och ät, detta är min kropp. Men, då var den reformerte teologen Zwingli där och sade: Det går ju inte att vi får Kristi kropp i brödet, Kristi kropp är ju i himlen, då kan den ju inte vara i brödet. Så satte Zwingli sitt eget förnuft som en domare över Bibeln. Hans kollega Calvin till och med formulerade en regel om det här, han sade: Det oändliga kan inte rymmas i det ändliga. På latin Finitum non capax infinitum. Eftersom Gud, Kristus, är oändlig, kan han inte rymmas i det begränsade brödet. Det går inte.

Men den här regeln, står den i Bibeln? Nej, det gör den inte. Så har man satt upp någonting utanför Bibeln som styr över vad som kan stå i Bibeln.

Så fann Luther källan för den kristna tron: Guds Ord. Vi ska inte låta något annat stå över den. Inte traditionen eller kyrkofäderna, inte förnuftet och logiken, och inte heller våra känslor.

Lägg nu märke till att ingen av dessa andra saker är något dåligt. Alla dessa saker är gåvor från Gud, och vi ska använda dem, men på rätt sätt. Det gäller att ge dessa saker rätt plats. Förnuftet och våra känslor är fina gåvor till oss människor, men vi ska inte använda dem till att grunda trosartiklar på. Och visst finns det mycket värdefullt i traditionen, det ska vi ta vara på. Vi lutheraner är mycket traditionella. Men allting måste bedömas utifrån den högsta norm vi känner: Sola scriptura.

 

Reformationen 500 år: Sola fide – Av tro allena

Vad innebär det att vara lutheran? Jag tänkte vi skulle stanna något litet vid tre av reformationens grundsatser, vid de tre sola. Sola är latin och det är ett adjektiv som betyder ”allena”. Vi har det ordet i svenska till exempel när vi säger att någon spelar solo. Dessa tre grundsatser är sola scriptura, sola gratia och sola fide. Det betyder Skriften allena, nåden allena och tron allena. Dessa tre hänger samman. Den kristna tron är som en guldring, sade Luther, om man tar bort någon del av ringen, så har man inte längre någon ring. Alla delar hänger ihop. Frälsning genom tron allena kan vi säga är det allra viktigaste, men hur ska man få tron om man inte har Guds ord, Skriften? Tron kommer ju av Guds Ord. Om vi inte har Guds Ord kan det inte finnas någon kristen tro. Och på samma sätt, vad hjälper det att tro att Skriften är sann om man inte tror på Jesus? Som ni märker är kristendomens delar liksom ihopklistrade med varandra och beroende av varandra. Men jag måste ju börja någonstans, så jag börjar med sola fide.

SOLA FIDE

Sola fide – Av tro allena. En människa blir frälst bara av tro, genom tron allena. Gärningar duger inte inför Gud, för att bli frälst. Att mena att vi kan beveka Gud med våra gärningar är alldeles tokigt. En människa blir frälst bara av tro, sola fide. Detta var den upptäckt Luther gjorde när han satt och studerade i sin studer­kammare i tornet i Wittenberg. Hans hus finns kvar, men inte det torn där han satt. Allt som är kvar är en igenmurad dörröppning som ledde till tornet där Luther satt när han upptäckte sola fide. Men denna reformationens stora upptäckt kan vi ju ha kvar, oavsett vad det finns för hus i Wittenberg idag.

Jag tror att vi kan ha svårt att förstå hur oerhörd Luthers upptäckt var. Vi lever i ett helt annat samhälle, vi har en helt annorlunda bakgrund. På Luthers tid var nämligen alla människor medvetna om att de var syndare. De visste att de brutit mot Guds lag, och att de av sig själva var värda straff. Därför sökte de efter frälsning. Och de försökte göra allt möjligt för att slippa undan Guds dom. De försökte göra bot och på så sätt blidka Gud. De ville genom sina gärningar få en nådig Gud. Denna bot kunde bestå i många olika saker: fastor, allmosor, att man läste olika böner många gånger, späkningar, pilgrimsfärder eller att gå i kloster. Nu var det förstås inte alla som gick i kloster eller genomförde pilgrimsvandringar, för det klarade de inte. Men alla var medvetna om Guds vrede och visste att de behövde kämpa för att få en nådig Gud.

Ja, människorna på Luthers tid var medvetna om Guds vrede, men det kan man verkligen inte säga om vår tid som vi lever i. Den allmänna tron är ju dels att Gud inte finns, och om han skulle finnas är han ju god, och därför skulle han aldrig komma på tanken att bestraffa synden eller syndaren. Så menar man.

Kanske blir vi påverkade av vår tids föreställningar? För att bättre förstå vad sola fide betyder, låt oss tänka på att Gud hatar synd. I Bibeln möter vi Guds vrede klart och tydligt. Tänk på hur Gud dränkte den syndiga världen på Noas tid, det var bara åtta människor som överlevde. Eller tänk på städerna Sodom och Gomorra som Gud lät det regna eld och svavel över grund av deras syndiga leverne. Bara fyra människor kom undan. De andra dog en smärtsam död.

Människor av idag som läser om detta, de tänker att den kristna Guden är elak och dum. Men vi kristna måste akta oss för att tänka så om Gud. Gud är rättvis. Låt oss jämföra med något som tyvärr händer rätt ofta, en människa har gjort något brottsligt, till exempel förskingrat pengar eller slagit någon annan illa så han skadas, det kallar vi misshandel. Är domaren elak om han utdömer böter för detta? Nej, inte är han det. Han utför ju sitt arbete att skydda lag och ordning i samhället. Det är rätt och riktigt att brottslingarna straffas. Så ska vi tänka om Gud när vi läser i Bibeln om Guds straff. Gud är rättvis. Den som tycker att Guds straff är för hårda har inte förstått allvaret i synden.

Martin Luther tänkte mycket på Guds straff. Han berättar själv så här: Men jag insåg att hur oförvitligt jag än levde som munk, var jag likväl en syndare inför Gud. Därför hade jag ett mycket oroligt samvete.

Luther visste att han var syndare, och att han förtjänade evigt straff. Han hade försökt bli frälst på gärningarnas väg, genom att göra goda gärningar och leva fromt. Så lärde – och lär ännu – romersk-katolska kyrkan. Men han lyckades inte med det. Då upptäckte han sola fide. Att vi blir frälsta genom tro. Inte genom något vi gör. Bara genom tro, genom tron allena. Som det står i Romarbrevet 1:17: Den rättfärdige skall leva av tro. Eller i Johannesevangeliet 3:16: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.      

(Fortsättning följer i nästa post)

Ska man vara tolerant?

Bör vi kristna vara toleranta? Svaret är förstås: Det beror på vad det gäller. Ibland ska man vara tolerant, men ibland ska man inte. Ack, alla dessa mänskliga bedömningar! De gör det svårt för oss människor. Det är mycket lättare att se på världen i ett antingen-eller-perspektiv. Svart och vitt, det är enklast så.

När det gäller att förhålla sig till olika saker, så finns alltid minst två möjligheter. Det finns olika perspektiv, och det gäller att hålla balansen mellan dessa. Även goda, bra tankar och saker kan överdrivas och tillämpas fel.

Nåväl, nu var det tolerans som var ämnet. Ska vi vara toleranta? Ja, vi ska vara toleranta i många frågor. Vi ska till exempel vara toleranta när det gäller våra medmänniskors fel och brister. Men detta måste förstås rätt! Aposteln skriver om de kristnas förhållande till varandra: Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek.  (Ef. 4:2) Men detta betyder inte att vi ska acceptera och godkänna synden som sådan. Synden är från djävulen, och den är ond. Och vi ska inte ha överseende med synden, den ska fördömas, men syndaren ska vi ha tålamod med. Vi är alla syndare, och Gud har i Kristus visat oss en ofattbar godhet när han älskade oss syndiga människor och sände honom att dö för oss. I Fader vår har Kristus lärt oss att be: Förlåt oss våra synder, liksom vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Detta milda sinne står inte i strid med att fördöma synden, till exempel som sankt Paulus skriver till Galaterna: Om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. För den falska läran kommer inte från Gud, utan från djävulen. När det gäller Guds Ords Sanning ska vi inte vara toleranta. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar (Joh. 8:31) och han sade också: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6) Är inte detta intolerant? Jo, verkligen! Men i saker där Bibeln lär något, måste vi låta människotankarna fara. Jesus befallde sin kyrka vid sin himmelsfärd: Lär dem [lärjungarna] att hålla allt vad jag har befallt er (min markering, Matt. 28:20).

Vår tid är sedan mer än hundra år subjektivistisk, ja till och med nihilistisk. Det anses allmänt att det inte finns någon absolut Sanning. Och i samhället kan vi leva med denna relativism. Vi får leva tillsammans med andra människor vilken tro de än har. Så när jag ska köpa mitt bröd, frågar jag inte efter om bagaren är kristen, ateist eller muslim, utan jag köper av den som bakar det godaste brödet till ett bra pris.

Men denna relativism och tolerans har tyvärr spridit sig och nästlat sig in även i de kristna kyrkorna när det gäller läran. Nu är den nära allenarådande. Även i mer konservativa kyrkor och rörelser, ja till och med bland dem som kallar sig lutherska, tolererar man olika mening om vad Guds Ord lär. Sist vill jag därför citera Luther:

Martin Luther 1535 över Gal. 5:10

På liknande sätt (som Paulus) håller vi nu för bannlysta och fördömda dem som påstår, att artikeln om Herrens lekamens och blods sakrament är osäker, eller våldför sig på Kristi ord vid nattvardens instiftelse. Vi håller ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (fast för oss ingen är liten), skall vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken inte hjälpa oss. Vi kan bli frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramentarierna, men vi kan det inte utan ren lära och tro. I övrigt vill vi gärna visa kärlek och leva i endräkt med dem som tillsammans med oss tänker kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt det på oss ankommer skall vi också hålla frid med våra fiender och be för dem som på grund av okunnighet smädar vår lära och förföljer oss, men inte så mot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldför sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar…

Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, bara inte synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den inte syndernas förlåtelse. Läran och livet kan således inte alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5:18). Därför tillåter vi inte, att den träds förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstår vi utmärkt väl att vara överseende… Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar är fast grundade i den heliga Skrift.

Konkordieboken och konsekrationen

Den senaste tiden har jag sysselsatt mig med att skriva en uppsats som är för lång för att läggas in på bloggen. Den passar för dem som önskar litet mer att bita i. Därför lägger jag här bara en länk till artikeln, som har titeln Konkordieboken och konsekrationen.

Bakgrunden är att det i Sverige även bland bekännelsetrogna lutheraner tyvärr finns oenighet om vad Bibeln och bekännelseskrifterna lär om konsekrationen. Också inom Missionsprovinsen finns oklarhet här.

Om kyrkan II

Den kyrka vi bekänner i trosbekännelsen, är – som jag visade i förra posten om kyrkan – en osynlig gemenskap av alla de som hör Jesus Kristus till. Han är vinträdet, vi är grenarna.Om denna kyrka bekänner vi att den är ”allmännelig”. Vad betyder det? Vi  använder egentligen inte det ordet förutom i trosbekännelsen.

I nicenska trosbekännelsen, som är på grekiska, står det om kyrkan att den är katholiké (καθολική), och i den apostoliska, som är på latin, står det catholica. Vi börjar med att se om katholiké finns i NT, men det gör det inte. Det finns inte i Septuaginta heller. (Där finns dock ett närbesläktat ord.)  Vi kan använda ordet som det är, och även på svenska säga katolsk, men det hjälper oss inte i att komma fram till vad det betyder. Enligt det engelska standardlexikonet betyder katholiké ”general”, d.v.s. allmän. Andra engelska lexikon har ”universal”, vilket passar mycket bättre i trosbekännelsen. ”General” betyder ju vanlig, generell, och det passar inte om kyrkan. ”Universal” däremot betyder universell, och det passar bra. Om vi ser på ordet etymologiskt, så består det av två grunddelar, kata och holos, som betyder ungefär ”enligt helheten”. Till kyrkans katolicitet hör att den omfattar alla, det vill säga alla de heliga, de i hjärtat kristna, i alla tider.Vi är förenade i Kristus med alla de heliga i alla tider. Kyrkan är allmännelig, den går genom alla tider och folk. Den är universell.

När man i fornkyrkan sade att kyrkan var katolsk, så hade det en motsats, nämligen att vara schismatisk och irrlärig. Kättarna var inte katolska, för de höll inte fast vid helheten. De överbetonade någon del och förvrängde den. De som höll fast vid den apostoliska kyrkan var också katolska, de höll fast vid hela sanningen.

(Litet utanför ämnet kan jag tillägga, att detta är något att begrunda, att villolärare ofta har blivit varse något som är fel, men deras lösning är inte den rätta. I allmänhet ligger det något litet korn av sanning till och med i den värsta villolära, men med slagsida och obalans. Därför måste vi kristna öva oss i att se ur olika perspektiv och med balans. ”Å ena sidan – å andra sidan” är något vi alla bör öva oss i, inte bara att säga, utan att tänka. Läser man till exempel Konkordieformeln ser man hur noggrant de belyser de olika läropunkterna för att behålla helheten och balansen. De avgränsar sig åt olika håll.)

 

 

 

Kan man rösta om läran?

I den kyrkliga debatten hörs av och till påståendet att man inte kan rösta om läran.Är detta sant? Både ja och nej. Det beror på vad man menar.

Nej

”Man kan inte rösta om läran” kan användas på ett riktigt sätt om man därmed menar att den kristna tron inte kan förändras. De teologiskt liberala kyrkorna av idag, som inte har någon fast, oföränderlig lärogrund, menar att kristendomen måste följa med i tiden, också till sitt idémässiga innehåll. I sådana kyrkor definierar man den föränderliga läran genom att rösta om den. Detta är en allvarlig avvikelse. Gud har i Bibeln uppenbarat Sanningen, som inte kan förändras. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31) Kristna har inget uppdrag att förändra budskapet. Bibeln förändras inte. Kristendomens innehåll kan inte förändras. Vad som är inne och i tiden förändras i våra dagar decennium för decennium eller ännu snabbare.

Ja

”Man kan inte rösta om läran” kan också användas felaktigt. För att illustrera vad jag menar vill jag först skriva litet om begreppet bekännelse. De kristna ska avlägga en riktig bekännelse inför andra, se till exempel vad sankt Paulus skrev till Timoteus:  Kämpa trons goda kamp, grip det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att avge den goda bekännelsen inför många vittnen. (1 Tim. 6:12) En sådan bekännelse är inte själva läran, utan ett vittnesbörd om den. Så om en kyrka fastställer vad som är den rätta läran, är det en bekännelse, ett vittnesbörd om läran. Detta kan ske genom omröstning.

Vid en sådan omröstning, där den rätta läran fastställs, måste vi skilja mellan den personliga aspekten och den allmänna, generella. Båda aspekterna är viktiga. Ur de röstandes perspektiv fastställs och konstateras i en sådan omröstning vad som är Bibelns lära, men om vi uttrycker det på ett generellt plan, på ett sätt som människor kan acceptera oberoende av egen ståndpunkt, så kan vi beskriva det som att man fastställer kyrkans, samfundets, lära. I denna mening är det alltså korrekt att rösta om läran, att avge ett vittnesbörd om läran.

Tillämpning

Oavsett om man genom omröstning fastställer den kristna läran (som de liberala) eller fastställer kyrkans lära (på ett korrekt sätt), så fastställer man därmed en kyrkas lära. Det spelar ingen roll om tidigare beslut säger något annat. Nya beslut gäller framför äldre.

Det är alltså felaktigt att påstå att de läromässiga beslut som fattas av till exempel Svenska Kyrkans kyrkomöte inte skulle utgöra Svenska Kyrkans lära. Det finns grupper av konservativa, som (med rätta) ogillar en del beslut som fattas av SvK, men som tyvärr står kvar i SvK med den felaktiga motiveringen att man inte kan rösta om läran och att därmed dessa bibelstridiga beslut skulle vara ogiltiga. De bibelstridiga beslut som SvK fattar förändrar inte den kristna läran (man kan ju inte förändra den genom att rösta om den), men de förändrar SvK:s lära. Sådana bibelstridiga beslut måste respekteras, inte som Bibelns lära, utan som SvK:s lära. För, en kyrkas lära kan förändras genom att rösta om den.

Om kyrkan I

Vad är kyrkan? Varje söndag bekänner vi: Jag tror ock på … en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund  (apostoliska trosbekännelsen ) eller Jag tror på …  en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka (nicenska trosbekännelsen ). Men vad är det för kyrka? žVad är det vi tror på?

Det svenska ordet ”kyrka” kommer av det grekiska adjektivet kyriaké (κυριακή) vars rot vi känner igen i Kyrie eleison (Herre förbarma dig). Det betyder ungefär Det som hör Herren till eller helt enkelt Herrens, och det ordet finns två gånger i Nya Testamentet, men ingendera gången syftar det på kyrkan. I 1 Kor. 11:20 betyder det Herrens måltid (nattvarden) och i Upp. 1:10 betyder det Herrens dag (söndag).

I svenskan kan ordet kyrka betyda minst tre saker:

A/ En kyrkobyggnad         På medeltiden fanns det mer än hundra kyrkor på Gotland.
B/ En organisation            Kyrkan måste ta sitt ansvar för prästutbildningen.
C/ De kristna, Guds folk  Gud är närvarande hos sin kyrka genom alla tider.

I ingen av dessa betydelser finns alltså ordstammen kyrka (kyriaké) i Bibeln. Men vad är det då vi bekänner i trosbekännelsen? Ordet kyriaké finns inte där heller. I både trosbekännelsen och Bibeln används nämligen ordet ekklesía (ἐκκλησία). Detta ord kan översättas antingen med kyrka eller församling. Jämför vi med betydelserna för kyrka här ovan, så kan det inte betyda kyrkobyggnad, men betydelserna B och C passar bra.  Ordet förekommer mer än hundra gånger i NT.

Är då kyrkan (ekklesía) en organisation eller Guds folk? Först ska det sägas, att ekklesía inte betyder antingen eller, det betyder både och. Det är menat att det ska vara två sidor av samma sak. Det föreligger ingen motsättning mellan dessa två betydelser, för Gud vill att hans folk ska komma samman  och organisera sig. Guds folk, församlingen/kyrkan, de kristna, ska inte bestå av en massa ”självständiga öar” (människor), utan de ska verka tillsammans. De ska fira gudstjänst tillsammans, och de ska utesluta den som framhärdar i synd (Hebr. 10:25, Matt. 18:17).

Men vilken är den primära betydelsen? Är det Guds folk (en osynlig gemenskap) eller en yttre organisation (en synlig storhet)? Man måste ta ställning här, och det är viktigt. Det får avgörande följder för hur kristna ska förhålla sig till de olika kyrkosamfunden. Det passar bra att ta den första förekomsten av ekklesía i NT och se vad den betyder: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling (ekklesía), och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:16)

Vad är det för kyrka som Jesus bygger? Är klippan han bygger på människan Petrus eller den bekännelse han just hade avlagt (Du är Messias, den levande Gudens Son)? Är ekklesía i grund och botten en organisation eller är det Gudsfolket? Låt oss se vilka alternativ vi har:

1/ Församlingen/kyrkan är primärt en organisation. 
Så var det i GT. Kyrkan/församlingen/gudsfolket var Israels folk helt enkelt. Tillhörigheten till Guds folk avgjordes med yttre kriterier. Om någon utanförstående kom på att Israels Gud är den sanne guden, så anslöt han sig till Israels folk. (Judarna hade inget uppdrag att missionera bland de andra folken – hedningarna – men det hände att några blev omvända ändå, och de blev upptagna i Israel. Till exempel Rut, i Ruts bok.)

2/ Församlingen/kyrkan är primärt en andlig gemenskap av Guds folk. De är förenade genom den andliga gemenskapen i Gud, med alla de heliga i alla tider. Endast Gud vet vilka som hör till kyrkan. (2 Tim. 2:19)

Innan vi går vidare och ser vilken av dessa två som är riktig, vill jag anföra ännu ett viktigt ställe om ekklesía. Sankt Paulus skriver till Timoteus: Men om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim. 3:15) Här kallas kyrkan/församlingen alltså ”sanningens pelare och grundval”.

Om 1/ är riktig, då är det varje kristens plikt att ta reda på vilken som är den särskilda organisation som Kristus instiftat och hålla sig till den. Det finns då bara en enda kyrkoorganisation som är instiftad av Kristus, och där ska man vara medlem. Att lämna denna organisation är att såga av den gren man sitter på, att skära av sig själv från Gud och hans kyrka.

Här finns det bara två alternativ: Antingen är det den Romersk-katolska kyrkan eller den östlig-ortodoxa gemenskapen (grekisk-ortodoxa etc.) som är den av Kristus instiftade kyrkan, för den måste ju ha funnits från början, ”ekklesía” förekommer 23 gånger i Apostlagärningarna. (Vilken av dessa två det är som en kristen i så fall skulle höra till kan vi just nu lämna  därhän.) Om 1/ är riktig, så är antingen påven (Romersk katolska kyrkan) eller den församlade kyrkan och koncilierna (grekisk-ortodoxa kyrkorna) sanningens pelare och grundval.

Om 2/ är riktig, är kyrkan i grund och botten de troendes andliga gemenskap. De är delar av kyrkan, inte genom att tillhöra en organisation, utan genom att höra Honom till, genom att vara Guds barn och lyssna till Guds Ord. De är grenar i hans vinträd. Det är detta som orden i apostoliska trosbekännelsen ”de heligas samfund” betyder , på latin communio sanctorum. Ordet ”samfund” är litet svårförståeligt. På svenska idag avser det en organisation (ett kyrkosamfund), men egentligen betyder det, precis som communio helt enkelt ”gemenskap”. Kyrkan är alltså ”de heligas gemenskap”.

I NT finns som sagt ordet ekklesía mer än hundra gånger. Många gånger avser det en yttre storhet (organisationen, den yttre gemenskapen), för det betyder ordet också. Men låt oss se vad sankt Paulus skriver till korintierna i sitt första brev till dem. Han börjar med att ange avsändare och mottagare: Från Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, och vår broder Sostenes till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats där de eller vi bor, åkallar vår Herre Jesu Kristi namn. (1 Kor. 1:1f.) Mottagarna är Guds församling i Korint, och Paulus förklarar detta uttryck. I första hand betyder det de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga. Detta är grundbetydelsen, den andliga gemenskapen av sant kristna. Detta får följder, de har en yttre, organisatorisk enhet. Men denna andra aspekt följer av den första, inte tvärtom.

Jag påstår därför att 2/ är kyrkans väsen. Ekklesía, kyrkan, är primärt inte en organisation, utan kyrkan (som helvetets portar inte ska besegra och som är sanningens pelare och grundval) är alla de människor som är förenade i Kristus. Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna: Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ”fåren, som hör sin herdes röst”.  (SKB, s 335)

Summering: Den kyrka trosbekännelsen talar om är inget kyrkosamfund. Att kyrkan är apostolisk, som den nicenska trosbekännelsen framhåller, består inte i att organisationen har sin organisatoriska rötter hos apostlarna, utan består i att Guds folk, de kristna, genom alla tider lever av apostlarnas lära, för kyrkan är sanningens pelare och grundval.

Det finns alltså inte någon särskild en gång för alla fixerad organisation, instiftad för tvåtusen år sedan, som en kristen ska hålla sig till. Det betyder inte att det är oreglerat och ett fritt val vilken kyrka/församling en kristen ska tillhöra. Men det får jag återkomma till.