Kan man rösta om läran?

I den kyrkliga debatten hörs av och till påståendet att man inte kan rösta om läran.Är detta sant? Både ja och nej. Det beror på vad man menar.

Nej

”Man kan inte rösta om läran” kan användas på ett riktigt sätt om man därmed menar att den kristna tron inte kan förändras. De teologiskt liberala kyrkorna av idag, som inte har någon fast, oföränderlig lärogrund, menar att kristendomen måste följa med i tiden, också till sitt idémässiga innehåll. I sådana kyrkor definierar man den föränderliga läran genom att rösta om den. Detta är en allvarlig avvikelse. Gud har i Bibeln uppenbarat Sanningen, som inte kan förändras. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31) Kristna har inget uppdrag att förändra budskapet. Bibeln förändras inte. Kristendomens innehåll kan inte förändras. Vad som är inne och i tiden förändras i våra dagar decennium för decennium eller ännu snabbare.

Ja

”Man kan inte rösta om läran” kan också användas felaktigt. För att illustrera vad jag menar vill jag först skriva litet om begreppet bekännelse. De kristna ska avlägga en riktig bekännelse inför andra, se till exempel vad sankt Paulus skrev till Timoteus:  Kämpa trons goda kamp, grip det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att avge den goda bekännelsen inför många vittnen. (1 Tim. 6:12) En sådan bekännelse är inte själva läran, utan ett vittnesbörd om den. Så om en kyrka fastställer vad som är den rätta läran, är det en bekännelse, ett vittnesbörd om läran. Detta kan ske genom omröstning.

Vid en sådan omröstning, där den rätta läran fastställs, måste vi skilja mellan den personliga aspekten och den allmänna, generella. Båda aspekterna är viktiga. Ur de röstandes perspektiv fastställs och konstateras i en sådan omröstning vad som är Bibelns lära, men om vi uttrycker det på ett generellt plan, på ett sätt som människor kan acceptera oberoende av egen ståndpunkt, så kan vi beskriva det som att man fastställer kyrkans, samfundets, lära. I denna mening är det alltså korrekt att rösta om läran, att avge ett vittnesbörd om läran.

Tillämpning

Oavsett om man genom omröstning fastställer den kristna läran (som de liberala) eller fastställer kyrkans lära (på ett korrekt sätt), så fastställer man därmed en kyrkas lära. Det spelar ingen roll om tidigare beslut säger något annat. Nya beslut gäller framför äldre.

Det är alltså felaktigt att påstå att de läromässiga beslut som fattas av till exempel Svenska Kyrkans kyrkomöte inte skulle utgöra Svenska Kyrkans lära. Det finns grupper av konservativa, som (med rätta) ogillar en del beslut som fattas av SvK, men som tyvärr står kvar i SvK med den felaktiga motiveringen att man inte kan rösta om läran och att därmed dessa bibelstridiga beslut skulle vara ogiltiga. De bibelstridiga beslut som SvK fattar förändrar inte den kristna läran (man kan ju inte förändra den genom att rösta om den), men de förändrar SvK:s lära. Sådana bibelstridiga beslut måste respekteras, inte som Bibelns lära, utan som SvK:s lära. För, en kyrkas lära kan förändras genom att rösta om den.

Om kyrkan I

Vad är kyrkan? Varje söndag bekänner vi: Jag tror ock på … en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund  (apostoliska trosbekännelsen ) eller Jag tror på …  en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka (nicenska trosbekännelsen ). Men vad är det för kyrka? žVad är det vi tror på?

Det svenska ordet ”kyrka” kommer av det grekiska adjektivet kyriaké (κυριακή) vars rot vi känner igen i Kyrie eleison (Herre förbarma dig). Det betyder ungefär Det som hör Herren till eller helt enkelt Herrens, och det ordet finns två gånger i Nya Testamentet, men ingendera gången syftar det på kyrkan. I 1 Kor. 11:20 betyder det Herrens måltid (nattvarden) och i Upp. 1:10 betyder det Herrens dag (söndag).

I svenskan kan ordet kyrka betyda minst tre saker:

A/ En kyrkobyggnad         På medeltiden fanns det mer än hundra kyrkor på Gotland.
B/ En organisation            Kyrkan måste ta sitt ansvar för prästutbildningen.
C/ De kristna, Guds folk  Gud är närvarande hos sin kyrka genom alla tider.

I ingen av dessa betydelser finns alltså ordstammen kyrka (kyriaké) i Bibeln. Men vad är det då vi bekänner i trosbekännelsen? Ordet kyriaké finns inte där heller. I både trosbekännelsen och Bibeln används nämligen ordet ekklesía (ἐκκλησία). Detta ord kan översättas antingen med kyrka eller församling. Jämför vi med betydelserna för kyrka här ovan, så kan det inte betyda kyrkobyggnad, men betydelserna B och C passar bra.  Ordet förekommer mer än hundra gånger i NT.

Är då kyrkan (ekklesía) en organisation eller Guds folk? Först ska det sägas, att ekklesía inte betyder antingen eller, det betyder både och. Det är menat att det ska vara två sidor av samma sak. Det föreligger ingen motsättning mellan dessa två betydelser, för Gud vill att hans folk ska komma samman  och organisera sig. Guds folk, församlingen/kyrkan, de kristna, ska inte bestå av en massa ”självständiga öar” (människor), utan de ska verka tillsammans. De ska fira gudstjänst tillsammans, och de ska utesluta den som framhärdar i synd (Hebr. 10:25, Matt. 18:17).

Men vilken är den primära betydelsen? Är det Guds folk (en osynlig gemenskap) eller en yttre organisation (en synlig storhet)? Man måste ta ställning här, och det är viktigt. Det får avgörande följder för hur kristna ska förhålla sig till de olika kyrkosamfunden. Det passar bra att ta den första förekomsten av ekklesía i NT och se vad den betyder: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling (ekklesía), och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:16)

Vad är det för kyrka som Jesus bygger? Är klippan han bygger på människan Petrus eller den bekännelse han just hade avlagt (Du är Messias, den levande Gudens Son)? Är ekklesía i grund och botten en organisation eller är det Gudsfolket? Låt oss se vilka alternativ vi har:

1/ Församlingen/kyrkan är primärt en organisation. 
Så var det i GT. Kyrkan/församlingen/gudsfolket var Israels folk helt enkelt. Tillhörigheten till Guds folk avgjordes med yttre kriterier. Om någon utanförstående kom på att Israels Gud är den sanne guden, så anslöt han sig till Israels folk. (Judarna hade inget uppdrag att missionera bland de andra folken – hedningarna – men det hände att några blev omvända ändå, och de blev upptagna i Israel. Till exempel Rut, i Ruts bok.)

2/ Församlingen/kyrkan är primärt en andlig gemenskap av Guds folk. De är förenade genom den andliga gemenskapen i Gud, med alla de heliga i alla tider. Endast Gud vet vilka som hör till kyrkan. (2 Tim. 2:19)

Innan vi går vidare och ser vilken av dessa två som är riktig, vill jag anföra ännu ett viktigt ställe om ekklesía. Sankt Paulus skriver till Timoteus: Men om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim. 3:15) Här kallas kyrkan/församlingen alltså ”sanningens pelare och grundval”.

Om 1/ är riktig, då är det varje kristens plikt att ta reda på vilken som är den särskilda organisation som Kristus instiftat och hålla sig till den. Det finns då bara en enda kyrkoorganisation som är instiftad av Kristus, och där ska man vara medlem. Att lämna denna organisation är att såga av den gren man sitter på, att skära av sig själv från Gud och hans kyrka.

Här finns det bara två alternativ: Antingen är det den Romersk-katolska kyrkan eller den östlig-ortodoxa gemenskapen (grekisk-ortodoxa etc.) som är den av Kristus instiftade kyrkan, för den måste ju ha funnits från början, ”ekklesía” förekommer 23 gånger i Apostlagärningarna. (Vilken av dessa två det är som en kristen i så fall skulle höra till kan vi just nu lämna  därhän.) Om 1/ är riktig, så är antingen påven (Romersk katolska kyrkan) eller den församlade kyrkan och koncilierna (grekisk-ortodoxa kyrkorna) sanningens pelare och grundval.

Om 2/ är riktig, är kyrkan i grund och botten de troendes andliga gemenskap. De är delar av kyrkan, inte genom att tillhöra en organisation, utan genom att höra Honom till, genom att vara Guds barn och lyssna till Guds Ord. De är grenar i hans vinträd. Det är detta som orden i apostoliska trosbekännelsen ”de heligas samfund” betyder , på latin communio sanctorum. Ordet ”samfund” är litet svårförståeligt. På svenska idag avser det en organisation (ett kyrkosamfund), men egentligen betyder det, precis som communio helt enkelt ”gemenskap”. Kyrkan är alltså ”de heligas gemenskap”.

I NT finns som sagt ordet ekklesía mer än hundra gånger. Många gånger avser det en yttre storhet (organisationen, den yttre gemenskapen), för det betyder ordet också. Men låt oss se vad sankt Paulus skriver till korintierna i sitt första brev till dem. Han börjar med att ange avsändare och mottagare: Från Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, och vår broder Sostenes till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats där de eller vi bor, åkallar vår Herre Jesu Kristi namn. (1 Kor. 1:1f.) Mottagarna är Guds församling i Korint, och Paulus förklarar detta uttryck. I första hand betyder det de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga. Detta är grundbetydelsen, den andliga gemenskapen av sant kristna. Detta får följder, de har en yttre, organisatorisk enhet. Men denna andra aspekt följer av den första, inte tvärtom.

Jag påstår därför att 2/ är kyrkans väsen. Ekklesía, kyrkan, är primärt inte en organisation, utan kyrkan (som helvetets portar inte ska besegra och som är sanningens pelare och grundval) är alla de människor som är förenade i Kristus. Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna: Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ”fåren, som hör sin herdes röst”.  (SKB, s 335)

Summering: Den kyrka trosbekännelsen talar om är inget kyrkosamfund. Att kyrkan är apostolisk, som den nicenska trosbekännelsen framhåller, består inte i att organisationen har sin organisatoriska rötter hos apostlarna, utan består i att Guds folk, de kristna, genom alla tider lever av apostlarnas lära, för kyrkan är sanningens pelare och grundval.

Det finns alltså inte någon särskild en gång för alla fixerad organisation, instiftad för tvåtusen år sedan, som en kristen ska hålla sig till. Det betyder inte att det är oreglerat och ett fritt val vilken kyrka/församling en kristen ska tillhöra. Men det får jag återkomma till.

Fjärde söndagen i advent

Jesus sade till judarna: Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. – – – Ni fors­kar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. Dessa ord från söndagens predikotext säger något viktigt om kristendomen: Den är inte ett enmansverk. Så många religioner är enmansverk! När vi ska hitta vägen fram i den andliga djungeln och hitta svaret på frågan: Var finns Gud?, då föreslår jag att man frågar sig vem som är trovärdig. Historien är full av enskilda personer som har grundat nya religioner: Ron L Hubbard grundade Scientologin, Joseph Smith grundade Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Charles Taze Russell grundade Jehovas vittnen, Emanuel Swedenborg gav upphov till Nya Kyrkan, Bahá’u’lláh grundade Bahá’í, Muhammed grundade islam etc. etc.

Tanken att Gud, universums upphov och Herre, skulle uppenbara sanningen genom en enda person är inte trovärdig. I alla domstolar jorden runt styrks en parts ställning av att ha flera vittnen. Om Gud skulle uppenbara sig för mänskligheten, borde han väl uppenbara sig på ett trovärdigt sätt? Detta har de flesta enmans-aktörer förstått. Därför försöker de passa in sin egen lära i ett större sammanhang. Smith, Russell och Swedenborg försökte visa att de stod för den riktiga kristendomen och att de andra missförstått den. Problemet är dock att de inte kan visa att någon enda före dem lärt som de. De har uppenbarligen fört fram något nytt. Likadant är det med Muhammed, han beskriver sig själv som en i raden och åberopar sig på både Nya och Gamla Testamentet, men hans lära går bara inte alls ihop med något av dessa. Han har uppenbarligen fört fram något nytt och annat, som inte går ihop med Bibeln.

Alla enmansaktörer, de vittnar om sig själva. Dagens text visar på ett annat förhållningssätt: Jesus Kristus är Messias, han är förutsagd i hela Gamla Testamentet. Hans auktoritet bestyrks av andras vittnesmål. Detta är en sund princip. Hans lära förtjänar därför att granskas noga. Och den tål det! Den är inte bara trovärdig, utan den är sann, ja den är sanningen.

Vi ser det här fenomenet också i västerlandets kyrkohistoria: Teologer som hela tiden hittar på nytt utan förankring i historien. Inom kultur, teknik och vetenskap är det annorlunda, där må man gärna vara banbrytande och nydanande, men inom teologin är det åt skogen!

Nu när vi firar 500-årsjubileet av reformationen, har vi alltså all anledning att fundera över vad ”reformation” innebär. Var Martin Luther en ”enmans-aktör” som kom med nya tankar? Förvisso var han en enskild person som hade stor påverkan och som startade reformationen, men han var mycket mån om att hela tiden visa, att han inte förde fram något nytt. Luther stod för en sann re-formation där han gick tillbaka till Bibeln och den gamla kyrkans tro och rensade bort de romersk-katolska förvanskningarna av läran. Vi ser detta sedan vidare bland reformatorerna, när man till exempel till reformationens huvudverk, Konkordieboken, gjorde ett särskilt tillägg med förteckning över vad fornkyrkans lärare lärt i en särskilt omstridd punkt. De skriver:

Förteckning över vittnesbörd
 
i den heliga Skrift och hos kyrkans gamla renläriga fäder, huru dessa lärt om vår Herre Jesu Kristi person, vilken insatts på den allsmäktige Gudens högra sida, och om det gudomliga majestät, som tillkommer hans mänskliga natur.

Till den kristne läsaren

Några hava utan grund föregivit, att Konkordieboken särskilt i artikeln om Kristi person avvikit från kyrkans gamla renläriga fäders tale- och uttryckssätt, men infört nya, främmande och självgjorda, som man förut icke brukat eller hört. Då det nu vore alltför långrandigt att med boken själv införliva de vittnesbörd, som man med stor flit hämtat från kyrkans gamla fäder och lärare och vilka, samlade i en förteckning, överlämnats till några kurfurstar och furstar, så hava dessa – den kristne läsaren till sann och grundlig kännedom – bifogats i slutet av boken och där meddelats i tillräckligt antal och under skilda rubriker. Därav kan läsaren genast se och finna, att i bemälda bok ingenting nytt vare sig i sak eller form, d.v.s. vare sig i läran själv eller i uttryckssättet, framställts, utan att däri läres och talas om denna hemlighet alldeles så, som skett först och främst i den heliga Skrift och sedan även i den gamla renläriga kyrkan. (SKB s. 679)

Nytt kyrkoår

Så har ett nytt kyrkoår börjat. I söndags hörde vi i predikotexten hur Jesus förkunnade sitt program:

Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren. (Luk. 4:18f.)

Sedan Jesus lämnat jorden är detta ett uppdrag till kyrkan. Förkunnelsen ska fortsätta också i år, den ska ropas ut, står det. Detta är så mycket mer nödvändigt som kristendomen har förlorat så mycket mark i vårt land. I någon mening kan man kalla Sverige ett kristet land, men inte i den meningen att svenskarna i allmänhet är kristna. Några enstaka procent går i kyrkan minst en gång i månaden, och dessutom är den förkunnelse som kyrkobesökarna i vårt land möts av många gånger inte ens kristendom.

Varför har det blivit så här? Här finns flera orsaker, men man kan i alla fall konstatera att kristendomen har försvunnit i samma takt som prästerna slutat tro att Bibeln är Guds Ord och absolut sann. Och där man inte längre tror på någon Sanning, där minskar ivern att sprida det glada budskapet. Det blir inte så angeläget, när man inte längre tror att Gud har talat i Bibeln.

Och hur är det med oss som är konfessionella lutheraner, som håller fast vid Skriften allena? Är vi bekymrade över den andliga situationen i vårt land? Funderar vi över vad vi kan göra för att sprida Guds Ord? Och vad gör vi?

En del ser med oro på att det kommer muslimer till Sverige. De känner sig hotade. Och visst kommer kulturen i Sverige förändras i någon mån av det faktum att många människor invandrar. Kulturen i ett land förändras ständigt av det som sker. Den har förändrats mycket under de senaste hundra åren på grund av bland annat avkristningen, den materiella tillväxten, populärmusiken, massmedia, kärnfamiljens nedmontering, de dramatiskt förbättrade möjligheterna att resa världen kring och datorerna. (Låt mig för säkerhets skull framhålla att jag här inte gör någon värdering av dessa fenomen.) Dessa faktorer har tillsammans påverkat mycket mer än invandring.

Men låt oss lägga frågan om kulturen åt sidan. Kristendom är inte kultur, utan syndernas förlåtelse och liv med Gud! De muslimer som kommer hit har i allmänhet en bättre tro än genomsnittssvensken, de tror i alla fall att Gud skapat världen och att vi människor är skyldiga att följa Guds vilja. Låt oss inte se dessa människor som fiender, utan  som människobröder som Kristus dött för. Genom att muslimer kommit till Sverige har vi fått en stor möjlighet att nå dem med det kristna budskapet. Ett sätt att rusta sig för detta kan vara att läsa boken Jag sökte Allah och fann Jesus. Den rekommenderas! Där finns givetvis detaljer som kan ifrågasättas, men på det stora hela är det en mycket intressant bok.

 

 

Vad är tro III (om spädbarnen)

Som jag visat i inläggen Vad är tro? och Vad är tro II, så består den kristna tron i förtröstan och försanthållande. Om en vuxen människa kan vi säga, att om hon inte håller Jesus för trovärdig och avvisar Bibeln, så är hon inte en kristen. För en vuxen människa är de två sidorna av tron, försanthållande och förtröstan oskiljaktiga. Det man avvisar, kan man inte förtrösta på.

Hur är det då med spädbarnen? De har ju inte ännu något utvecklat intellekt, så de kan inte hålla Bibelns läror för sanna. Nej, det är riktigt. Innebär då detta att barnen inte kan tro? Det är frågan.

Första frågan vi måste ställa, är om barnen är syndfria och tillhör Gud av sig själva innan deras intellekt är utvecklade. Detta är grundvalen för många kyrkors dopsyn. De reformerta menar i allmänhet att barnen av sig själva tillhör Gud. En del reformerta döper därför spädbarn som ett tecken på att de tillhör Gud (som i förutvarande Missionskyrkan ), andra med baptistisk dopsyn menar att spädbarn inte kan döpas, för de kan inte själva avge sin bekännelse. Men denna syn, att barnen är syndfria och inte är i behov av frälsning, står ingenstans i Bibeln, och den stämmer inte med Bibeln. Jesus säger Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. (Joh. 3:5) Ingen människa, inte ens de små barnen, är Guds barn av naturen. Det som är fött av  kött är kött. (Joh. 3:6) Och sankt Paulus skriver om människosläktet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda , ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. […] Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. (Rom. 3:10f, 23)

Detta tillstånd, att alla människor av naturen är syndare, beror på vad vi brukar kalla arvsynd. Denna lära är så viktig och grundläggande, att den är artikel II i reformationens portalverk, den Augsburgska bekännelsen. Den kommer direkt efter den inledande artikeln om Gud.

Om läran om arvsynden stämmer, är situationen allvarlig. Barnen står utanför Guds rike. Kan de bli frälsta? Ja. Jesus exkluderar aldrig barnen från Guds rike. Han säger Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. (Mark 10:14). Detta bibelord tolkas av de reformerta såsom att barnen av sig själva skulle vara syndfria och tillhöra Guds rike.  Men Jesus säger inte att barnen av sig själva, från födseln, är Guds barn. Han säger att Guds rike är till för dem, att de också ska få komma in i det: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin. (Luk. 18:17) Av sig själva står de utanför Guds rike, de behöver ta emot det. Att detta är Bibelns lära visas också av det enkla faktum att barn kan dö. Hade de inte synd behövde de inte dö: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. (Rom. 5:12)

Om vi då konstaterat att Bibeln lär att spädbarnen är syndare och de kan bli frälsta är vi då framme vid slutfrågan: Blir barnen frälsta genom tro eller på något annat sätt? Vad betyder det att Jesus säger ”låt barnen komma till mig”? Låt oss här jämföra med Joh. 6:35: Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta så ser vi att det enligt Bibelns språkbruk är synonymt att komma till Jesus och att tro på honom. Ja, det är till och med så att Jesus säger explicit att barnen tror:  Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. (Matt. 18:6)

Vi finner alltså att Bibeln lär att barn är syndare från födseln, att de kan komma till Gud och att de kan tro. Invändningar mot detta bottnar vanligen i att man förnekar arvsynden och/eller intellektualiserar tron. Utifrån faktumet att spädbarn inte har något intellekt drar man slutsatsen att barn inte kan tro, eftersom de inte kan hålla den kristna tron för sann. Men något sådant står inte i Bibeln. Den som hittar något sådant ber jag mejla till mig och berätta!

Hurudan är barnens tro? Det säger inte Bibeln. Vi vet att trons innersta väsen är förtröstan och vi vet att barn kan tro enligt Bibeln. Låt oss inte försöka säga mer än Bibeln verkligen säger, utan låt oss acceptera barnens tro som ett under och ett mysterium som vi tackar Gud för.

 

 

Om individ och makt

Vad är en människa? Vem bestämmer över en människa? Historien igenom har svaret, för det allra mesta i alla fall, varit att en människa måste följa Guds (eller gudarnas) vilja. Det här är något som gällde oavsett vilken religion man hade. Man har ansett att det finns något i tillvaron  som står över oss människor och som vi människor alltså står under. Om man inte sköter sig drabbas man av Guds/gudarnas ovilja och bestraffning, det har varit alldeles uppenbart.

I västvärlden är det dock många gånger inte så längre. Där framkom på 1700-talet, med början i Frankrike, en filosofisk och kulturell rörelse som kallas Upplysningen. I centrum står tron på människan. De stora naturvetenskapliga framstegen då gjorde att man fick en helt ny tilltro till människan kapacitet och förmåga. Det gick så bra för människan att man glömde bort Gud. Människan blev alltings mått. Upplysningen banade senare väg för existentialism, sekularisering och ateism. Vi har fått en individualism av stora mått.

Att västvärlden blivit människocentrerad syns på många sätt. Ett exempel är 1974 års regeringsform som fastslår att all offentlig makt utgår från folket och att makten utövas under lagarna. I den tidigare regeringsformen, från 1809, hette det ”Wi Carl med Guds Nåde”. Nu går det helt klart att förstå 1974 års grundlag rätt. Det är inte nödvändigtvis fel det som står (vi hoppar över den diskussionen), men alldeles uppenbart är det något som inte står men som stod förut, att vi människor står under Gud och att all makt kommer från honom.

Spelar detta någon roll? Ja uppenbarligen har detta paradigmskifte stor inverkan på hur vi uppfattar vår tillvaro. I den nya individualiserade tiden blir den enskilda människan den högst stående varelsen, och alla människor blir principiellt likställda. Att någon människa har makt över någon annan blir något fult. Ta ord som ”makt”, ”auktoritet” och  ”hierarkisk”. De har i vår tid fått dålig klang. De kopplas samman med förtryck och maktmissbruk. Ett annat ord som blivit utsorterat i denna moderna tid är givetvis också ”lyda”.

En anledning till att det blivit så här är förstås nazismen. På ett fruktansvärt sätt visade den hur fel det blir när man blint följer order. Som en reaktion har vi alltså fått en stark motvilja mot all underordning och maktutövning. Men från det ena diket har vi hamnat i det andra. Om man läser skildringar från förkrigstiden, så ser vi hur det var viktigt i samhället att följa samhällets normer och lagar. Till exempel hade lärare stor makt, och de tilläts till och med använda rotting för att genomdriva den. Nu har vi fått ett samhälle där många inte vågar säga åt en som bryter mot bestämmelserna. Låt mig ta ett exempel från min vardag, bussresor. I bussen är där till och med stora skyltar som visar att man  inte får sätta upp skorna på sätet mitt emot. Ändå sker det ofta. Men jag har hittills inte varit med om att någon sagt till den som bryter mot förbudet. Jag gör det inte själv heller.

Att ord (och företeelser!) som makt, auktoritet och hierarkisk kommit i vanrykte beror (delvis) på missbruk. Vad har hänt? Jo, de som hade makt missbrukade sitt ansvar. Men missbruk av något upphäver inte det rätta bruket. Lösningen är således inte att vi kastar bort dessa ord och företeelser, utan att de människor som har dessa uppdrag tar sitt ansvar och utövar sin makt inte för sin egen skull, inte för egna syften, utan tvärtom använder den för att tjäna andra människor. För att göra vår tillvaro i samhället, i skolan, i familjen eller på arbetsplatsen bättre.

Där Gud alltmer kommit att bli en randfigur, där sviktar tron på att vi människor har ansvar för våra gärningar. Där man däremot har sett och förstått att det är Gud som är den som all makt kommer ifrån och att det är honom vi står under och ansvarar inför, där försöker man utöva man makt med osjälviskhet och underordna sig den som har makt med villighet.

Påven kommer till Sverige

I morgon, den sista oktober 2016, kommer påven till Lund. Datumet är ingen slump, det var den 31 oktober 1517 som munken i augustinereremit-orden Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg. Därför är detta datum det vanligaste för att fira reformationsdagen. Påven kommer till Lund för att tillsammans med Lutherska Världsförbundet (LWF) högtidlighålla minnet av reformationen. (LWF grundades i Lund för snart 70 år sedan.)

Varför vill påven högtidlighålla reformationen? Varför vill LWF högtidlighålla reformationen? Det kan man verkligen undra, för varken eller påven eller LWF är särskilt lutherska. (Det ska dock medges att det inom LWF finns kyrkor som är mer lutherska än till exempel Svenska kyrkan.) Den enhet som de menar sig arbeta för att uppnå handlar inte om att återvända till reformationens upptäckter: Skriften allena, nåden allena, tron allena. Nej, påven och LWF använder reformationsdagen för att uppnå något annat. De har andra syften. Vad driver dem i detta arbete? Svenska Kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, ger sin syn på saken: Man kan säga att det drivs av de stora frågorna som mänskligheten står inför, migration, klimatfrågan, rättvisefrågan. Det är frågor som påven lyft fram och som vi också lyfter väldigt mycket. (Ur artikel på tidningen Dagens hemsida Vi har lämnat stridigheterna.)

Andra företrädare kan dock vara mer inriktade på teologiska frågor. Så arbetade romersk-katolska kyrkan och LWF i slutet av nittiotalet fram ett dokument, där man menade att man funnit teologisk samsyn i den för kristen tro helt grundläggande frågan om rättfärdiggörelsen. Om detta skrev kh Staffan Bergman 1999 en artikel i tidskriften Lutheranen som går att läsa här.

Vill man läsa mer om skillnaden mellan den lutherska tron, som bygger på Bibeln, och den romersk-katolska tron, som bygger på påven och traditionen, rekommenderar jag boken ”Bibliskt och romersk-katolskt — Vari består skillnaderna?” Den finns att beställa till exempel här.

 

Om Bibeln II

Fortsättning från föregående post

2/ Bibeln talar sant

Att Bibeln talar sant är ju nödvändigtvis så om varje ord är Guds eget ord. Har vi accepterat det första har vi inga problem att tro det andra. Hur skulle Gud den allvetande och allgode kunna ljuga? I Psaltaren 19:8 säger David: Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. Herrens vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. Och när Mose förmanade Israels folk att hålla fast vid den undervisning han gett i Moseböckerna, så sade han som vi redan sett följande: Om du [Israels folk] inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ” Herren, din Gud” då skall Herren sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande . (5 Mos. 28:58f.)  Om nu Israeliterna vid hot om stränga straff förmanas av Gud att hålla fast vid alla orden i boken (Pentateuken, de fem moseböckerna) så förstår vi ju att dessa ord är sanna. Skulle Gud befalla att hålla fast vid något som inte är sant? Det går ju bara inte. Gud är ju själva källan till alla dygder, såsom rättrådighet, ärlighet och så vidare. Se hur Koras söner i den 45 psalmen prisar Messias och säger: Ha framgång i din härlighet och drag ut till försvar för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. (Ps. 45:5) Och i den hundranittonde psalmen står det: Din undervisning är sanning (119:142).

Att Bibeln skulle vara sann i alla stycken har attackerats mycket, särskilt under de senaste århundradena. Det är dock Bibelns lära, och så har kyrkan trott före oss. Jag vill avslutningsvis under denna rubrik komma med några citat:[i]

Endast de böcker som kallas kanoniska har jag lärt mig akta så att jag är fast övertygad om att ingen författare skrivit något fel i dessa böcker. (Augustinus i ett brev till Hieronymus)

Det är kätterskt att säga att det finns något som helst fel vare sig i evangelierna eller i någon annan kanonisk skrift. (Thomas ab Aquino)

Eftersom den heliga Skrift är Guds ord, är det självklart att den inte innehåller några fel eller motsägelser, utan att den är i alla sina delar och ord den ofelbara sanningen, också i de delar som behandlar historiska, geografiska och andra världsliga ämnen. (Brief Statement)

Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. (Stora katekesen)

3/ Bibelns tal är tillräckligt

När vi säger att Bibelns tal är tillräckligt, så menar vi att Gud där har uppen­barat allt som behövs för kristen tro och kristet liv. Det finns mycket som inte står i Bibeln. Bibeln är ingen allmän uppslagsbok, utan Gud har talat till oss människor i den och gett oss vad vi behöver för att bli frälsta och för att vi ska följa hans vilja. Det är mycket vi inte begriper om Gud, men det som Gud inte uppenbarat i andliga ting det ska vi inte heller försöka utforska.

Vi ska inte heller försöka få in någon annan källa till kristen tro. Bibeln är till­räcklig. Det finns de som hävdar att kyrkans tradition är nödvändig för en rätt kristendom. Andra menar att man ska vänta på Andens direkta tilltal och led­ning, för den Helige Ande kommer inte i Bibelns ord. Men något sådant står inte i Bibeln. Den vet inte om att det skulle finnas behov av något som kompletterar Bibeln. Jag citerar kung David igen: Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. (Ps. 19:8) Och med ”Herrens undervisning” menar David Skriften, bibelordet.

Paulus menar detsamma. I sitt andra brev till Timoteus skriver han om Skrif­tens tillräcklighet: Du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fost­ran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.  (2 Tim. 3:15ff.) Det är alltså Skriften, Guds Ord, som är medlet till att vi blir frälsta och att vi lever i enlighet med Guds vilja.

Den kristna tron är en tro på Bibelns ord, inte på någon mänsklig auktoritet. Bibeln räcker. I den romersk-katolska kyrkan har påven och kyrkan makt att proklamera nya dogmer, och i svärmiska rörelser lyssnar man efter nya uppen­barelser. Jag läste en gång om en som lämnat Livets Ord, som berättade att läraren kunde komma till lektionen i bibelskolan och säga ”Anden sade till mig i morse”. Men vi ska hålla oss endast till Bibeln, för den är tillräcklig.

4/ Bibeln talar klart

Vi behöver också försvara att Bibeln talar klart och förståeligt. De katolska teologerna vid reformationstiden gick med på att hela Bibeln är Guds Ord och att den är sann, men de menade definitivt inte att den var klar. Nej, det måste till tolkningsexpertis, kyrkans läroämbete med påven i spetsen. Utan kyrkans ledning far man obönhörligen vilse, sade de. Men den kristne behöver ingen kyrklig auktoritet för sin tro, han tror direkt på Bibeln. Visst kan det vara svårt att förstå Bibeln, i synnerhet för en nybörjare. Det finns mycket oklarhet hos oss människor, och det kan ta tid innan Skriftens ljus tränger in i våra fördunk­lade sinnen. Så visst ska vi ta hjälp av kyrkans lärare att få upp ögonen för ljuset, men ljuset kommer endast från Bibeln. Den kristna tron är en tro på Bibelns ord, inte på någon mänsklig auktoritet.

Bibeln kan och ska därför höras, läsas och förstås av den enskilde kristne. Psaltaren 19:8 igen: Herrens vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. Och Jesus sade till vanliga judar, som trodde på honom: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen. (Joh. 8:31f.)

I sin utläggning av Davids psalm 37 säger Luther:

Om någon kommer till er och säger: … ’Skriften är dunkel’, så kommer jag att svara: ’Det är inte sant. Det har inte skrivits någon klarare bok på denna jord än den heliga Skrift. Den är i jämförelse med andra böcker liksom solen i jämförelse med alla andra ljus.’ … Det är en fruktansvärt stor skändlighet och synd mot den heliga Skrift och mot hela kristenheten, om man säger, att den heliga Skrift är dunkel och inte så klar att var och en kan förstå den, lära och förstå dess tro.

Visst finns det dunkla ställen i Skriften. Det menade även Luther:

Det är visst och sant, att vissa enskilda utsagor i Skriften är dunkla … Men i dessa ut­sagor finns inget annat, än vad vi på andra ställen finner uttalat klart och uppenbart … Naturligtvis medger jag, att det finns många ställen i Skriften, som är dunkla och otill­gängliga – inte för att saken är så hög, utan därför att vi saknar kunskap om be­grep­pen och grammatiken. Men dessa ställen är på inget sätt till hinder för, att vi ska kun­na förstå hela saken i Skriften … Om orden är dunkla på ett ställe, är de klara på ett annat.

Finner vi ett sådant dunkelt ställe som vi inte lyckas begripa ska vi lämna det. Kanske förstår vi det senare. Men det vi inte ska göra är att låta kyrkan eller påven läsa in och fastslå en tolkning och göra den bindande.

5/ Bibeln talar verkningsfullt

Som sista punkt på avdelningen om Bibeln vill jag säga att Bibeln talar verk­nings­fullt. Bibelns ord är aktivt. Som Jesus säger: De ord som jag har talat till er är Ande och liv (Joh. 6:63)

Denna punkt följer inte med nödvändighet ur sats 1: Varje ord i Bibeln är Guds ord. Punkterna 2, 3 och 4 gör ju det. Om varje ord i Bibeln är Guds Ord, så talar Bibeln sant, tillräckligt och klart. Men eftersom det är en omistlig punkt om Bibeln nämner jag den här också. Bibeln talar verkningsfullt.

Detta måste vi framhålla särskilt mot de reformerta. De tror inte att den Helige Ande bor i Ordet, utan de menar att Anden kommer direkt till en människa utan något medel, utan något ”fordon” som man sade (på latin vehiculum). Vi luthe­raner vet dock att Gud verkar genom nådemedlen, det vill säga Bibeln och sak­ra­menten. Jag citerar Paulus igen för att visa Bibelns kraft: Du känner från barn­domen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till un­der­visning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.

Så Skriften verkar att vi tror på Gud och att vi gör goda gärningar. I Ordet möter vi Gud själv. Och nådemedlen är utflöden av Ordet, de är som man bru­kar säga ett synligt Ord. Sakramentens kraft kommer endast av det Guds Ord som finns i dem. När vi döper en människa, då får hon del av Jesu död och upp­ståndelse. När prästen i mässan på Jesu uppdrag säger ”Detta är min kropp, detta är mitt blod”, då är det Guds verksamma Ord som ingriper här och nu i vår verklighet och ger oss syndernas förlåtelse. Jesus själv talar till oss.

[i] http://www.biblicum.se/tidskriften-2/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-19721/19723-om-bibelns-ofelbarhet/

Om Bibeln I

En fras som används av kristna i olika samfund är att Bibeln är Guds Ord. Och det är den ju. Men det visar sig tyvärr rätt ofta att man menar olika saker med detta uttryck. Det blir så att detta uttryck i praktiken förvillar och döljer väsent­liga menings­skiljaktigheter. För att det ska bli tydligt vad det innebär att Bibeln är Guds Ord, vill jag därför framhålla fem saker. I dagens inlägg ryms den första punkten, så kommer resten sedan.

1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

2/ Den talar sant

3/ Dess tal är tillräckligt

4/ Den talar klart

5/ Den talar verkningsfullt

 1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

(Till det här avsnittet har jag fått mycket inspiration och hjälp av Siegbert W. Beckers lilla skrift: Den Heliga Skrifts verbalinspiration, utgiven av Kyrklig Samling i Lunds stift 1970.)

Är då varje enskilt ord i Bibeln Guds Ord? Ja, det är det. Bibeln är full av vittnesbörd om detta om vi ser efter vad det verkligen står. Låt oss börja med Bibelns förste författare, Mose. Han kallades av Gud en gång när han var ute och vallade sin svärfaders får. Gud talade till honom från den brinnande busken och kallade honom att föra Israels folk ut ur Egypten. Mose var dock inte så villig till detta, utan kom med invändningar. Han framhöll att han var en trög talare och inte kunde få ur sig orden. Men Gud sade till Mose: Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga. (2 Mos. 4:12) Så ser vi att Gud gav Mose de ord han skulle tala.

Mose protesterade dock ytterligare, och sade att han inte dög. Då sade Gud till honom: Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. […] Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. […] Han ska vara som en mun för dig. Och du ska vara som Gud för honom. (2 Mos 4:14ff.)  Så när Mose sa till Aron vad denne skulle säga, stod han i Guds ställe gentemot Aron. Aron var en budbärare och lade inte in några egna tankar och idéer i det han sade, utan han var Mose mun. På samma sätt var Mose förmedlare av de ord han fick av Gud.

Att varje ord i Bibeln är Guds ord ingår i det vi menar när vi använder termen verbalinspiration. ”Verbal” betyder ju att det har med ord att göra (verbum på latin betyder ”ord”), det är enkelt, men ordet ”inspiration” är litet knepigare. Ofta använder man ordet ”inspiration” för att ange bearbetning. Man kan till exempel säga: När N.N. skrev sin bok, var han inspirerad av den tyske filosofen Nietzsche.  Det betyder att författaren blandade in en del av Nietzsches tankar i sin bok. Det kan vara mycket eller litet. Kanske finns där någon mening som är citerad direkt från Nietzsche, men boken är ändå författarens eget verk, och vi kan inte använda den som bevis på vad som är Nietzsches mening, för i så fall ska vi gå till Nietzsches egna skrifter och uttalanden. Men i ordet verbal­inspi­ration betyder inspiration att Gud har så att säga andats i varje ord (inspiro på latin betyder ”andas/blåsa in i”).

När sedan Mose och Aron kom till farao, så sade de: Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk! (2 Mos. 5:1) De gjorde anspråk på att tala Herrens ord.

I det här sammanhanget används ordet profet på ett sätt som visar på verbalinspirationen. I 2 Mos. 7:1 står det: Herren sade till Mose: ”Se, jag har satt dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. Så ser vi att en profet är en som talar för en annan. Denna definition av ”profet” framgår också tydligt där Mose förutsäger Messias, i 5 Mos. 18:18f.: En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.  Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.

Kanske invänder någon att det här bara berör det som Mose talade, att han visserligen hade uppdraget att tala Guds Ord, men att det inte skulle gälla det som han skrev. Men Mose fick flera uppmaningar av Gud att skriva ner hans ord. Till exempel när Mose var med Gud den andra perioden om fyrtio dagar där Gud uppenbarade sitt Ord för Mose, sade Herren till honom: Skriv upp åt dig dessa ord. (2 Mos. 34:27) Och mot slutet av femte Mosebok står det: Om du [Israels folk] inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ”Herren, din Gud” då skall Herren sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande . (5 Mos. 28:58f.) Mose gjorde ingen skillnad på de ord han skrev eller de ord han talade, han gjorde båda sakerna på Guds uppdrag. Alla orden kom från Gud. Antingen var Mose Guds sändebud, som talade och skrev Guds Ord, eller också var han komplett galen.

Låt oss titta på andra bibelböcker också. Jesaja skriver om sin kallelse: Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår bud­bärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes. 6:8) Och eftersom Jesaja var Herrens budbärare, är hans bok inte hans egna tankar om Gud, utan hur Gud verkade genom honom. Endast därför kan han skriva många gånger i sin bok Så säger Herren.

De som inte tror att varje ord i Bibeln är Guds eget ord, de säger ibland att de tror att Guds Ord finns i Bibeln, men att varje ord inte är Guds Ord. Låt oss igen ta fram vår tänkta författare som skrev en bok som vi vet var inspirerad av Nietzsche, men att vi inte hade tillgång till någonting som Nietzsche själv hade skrivit. Om vi då skulle försöka fastställa Nietzsches filosofi, då kunde vi aldrig med säkerhet fastslå någonting. Några centrala huvudpunkter kanske kunde framstå som sannolika, men över allting skulle råda en stor osäkerhet. Man skulle hela tiden behöva reservera sig. Vi skulle inte kunna säga med fullkomlig visshet: Detta är Nietzsches mening, detta är Nietzsches lära. Först om vi hade tillgång till Nietzsches egna skrifter kunde vi med säkerhet fastslå vad i boken som var uttryck för Nietzsches filosofi.

Ungefär så här tror många kristna idag att det är med Bibeln. Sanningen finns nog där, men man vet inte riktigt var. Men de är förvillade. Varje ord i Bibeln är Guds eget ord! Gud har talat! Om man inte sett detta blir allting osäkert.

När Jeremia kallades, var han till en början motvillig, men Gud svarade honom: ”Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än be­faller dig.” (Jer. 1:7) Och Jeremia beskriver det han fick från Gud att för­kun­na så här: Herrens ord kom till mig. (Jer. 1:4 m.fl.) Så ser vi att profeterna fick själva orden från Gud. Varje ord är Guds Ord.

De som inte tror att hela Bibeln är Guds Ord, försöker förstås finna argument mot det. De försöker bland annat slå in en kil mellan profeternas talade ord och de böcker de skrev. Men det håller inte. De böcker som profeterna skrev är Guds Ord i sin helhet. Se till exempel i Jeremias tjugofemte kapitel, där Herren Sebaot säger: Jag skall låta alla de ord som jag har talat mot det landet [Babel] gå i uppfyllelse, allt som är skrivet i denna bok och som Jeremia har profeterat mot alla hednafolk. (Jer. 25:13) Profeterna talade Guds Ord, och de skrev Guds Ord.

Ja, så här skulle vi kunna fortsätta med alla profeterna. Det framgår av deras böcker att de var Guds direkta sändebud. Och så tog också judafolket emot deras böcker. Med stor vördnad bevarade de dessa skrifter. Så småningom blev Gamla Testamentet fullständigt. Där är historiska, profetiska och poetiska böcker, och alla de 39 böckerna behandlades med samma vördnad. Herren befallde genom Mose: Allt vad jag befaller er skall ni vara noga med att följa. Du skall inte lägga något till det och inte ta något därifrån. (5 Mos. 12:32) Så behandlade judarna alla GT:s böcker, man fick inte ändra ett enda ord, för de är Guds ord. Den judiske historikern Flavius Josefus från 1 århundradet skriver att det har blivit en självklarhet för judarna att varken lägga till eller ta bort någonting från dem [dvs. de bibliska böckerna].

Kommer vi så framåt i tiden till Nya testamentets tid ser vi hur Nya testa­men­tet behandlade Gamla testamentet. Överallt ser vi hur det som sägs förutsätter att det är Gud som talat i GT. GT är inte en mänsklig berättelse om Gud, utan GT är Guds eget ord. Matteus skriver om Jesu födelse: Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten. (Matt. 1:22)

Nya testamentet ställer samma anspråk som Gamla testamentet. Apostlarna förkunnar Guds Ord, och varje ord är Guds Ord. Precis som profeterna var apost­larna Guds sändebud och budbärare. Jesus sände ut sina 12 lärjungar och sade: Den som tar emot er tar emot mig och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. (Matt. 10:40) Så som Gud sände profeterna i gamla testamentet att vara hans mun, sände Kristus apostlarna. De blev på ett sär­skilt sätt utrustade av Kristus för detta: Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. (Joh. 14:26)

Efter Kristi himmelsfärd blev även Paulus en apostel, och därför skrev han till Korintierna: Kristus har […] sänt mig för att […] predika evangelium (1 Kor. 1:17) Och i nästa brev till dem skrev han: Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. (2 Kor. 5:20) Och om sin förkunnelse skrev han: Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär. (1 Kor. 2:13) Så ser vi så tydligt att själva orden kom från Gud.

Eftersom Paulus var Guds sändebud och talar Guds Ord kan han skriva att han predikar Guds evangelium (t.ex. 2 Kor. 11:7) eller Kristi evangelium (t.ex. Rom. 15:19). Men inte bara det, utan eftersom han är en apostel skriver han också mitt evangelium (Rom. 16:25) och vårt evangelium (1 Tess. 1:5). Jag som präst är också Guds sändebud, jag predikar Guds evangelium, men jag skulle aldrig drista mig att påstå att ni måste lyssna till mitt evangelium! Men Paulus var Guds direkta språkrör. Varje ord han predikade, muntligen och skriftligen, var talat direkt av Gud.

Det var alltså likadant med Paulus ord som med profeternas. När Elia uppväckte änkans son i Sarefat sade kvinnan till honom: Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning. (1 Kon 17:24) Och till Tessalonikerna skrev Paulus: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord. (1 Tess. 2:13)

Nu har jag visat att Bibeln är Guds Ord, och att det betyder att varje ord är Guds ord. Jag har citerat många bibelverser som visar att det är så. Allra sist i denna avdelning ska jag så citera de två ställen som säger det rakt ut: Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. (2 Petr. 1:21) och Hela Skriften är utandad av Gud (2 Tim. 3:16)

Motståndarna till verbalinspirationen angriper den, och säger att den bara bygger på två bibelverser, varav den ena står i en bibelbok som inte var allmänt erkänd i fornkyrkan. Till det säger vi, att det för all del räcker med ett enda bibelställe för att bevisa något, men framför allt är det ju så att läran om verbalinspirationen inte hade behövt något av dessa två ställen, för den bygger på hela Bibeln och återfinns på väldigt många ställen, som vi sett. Så fort vi i Bibeln ser något om hur den kommit till, ser vi att det som sägs visar på verbalinspirationen: Varje ord i Bibeln är Guds Ord.

 

Fortsättning i del II: https://stpauli.live/2016/10/15/om-bibeln-ii/