Olika mått i kyrka och samhälle?

Jag har fått en fråga apropå förra bloggposten om skilsmässa: Kan verkligen en kristen medverka till att vi i samhället tolererar sådant som vi inte tolererar i församlingen? Har ett sådant tillvägagångssätt tillåtits förr? Jag skrev:

Jag vill göra en distinktion här och säga att vi behöver skilja mellan kyrka och samhälle. Att hantera dessa frågor i kyrkan är en sak, och det är en annan hur vi ska hantera dem i samhället. Även kristna makthavare kan, utan att synda, till exempel instifta lagar som medger skilsmässa för andra orsaker än de Bibeln anger. Och hur vi ska hantera barnäktenskap och polygami i samhället, lägger jag mig som präst vanligen inte i. Kristna kan ha olika åsikter här. Inte så att en kristen kan vara för polygami, men man kan ha olika syn på hur hårt man ska gå fram mot det.

Martin Chemnitz tar upp denna fråga i sin Examen concilii Tridentini (Utvärdering av konciliet i Trient). På så vis vet vi både hur frågan hanterades i den gamla kyrkan och under reformationstiden. Han skriver:

Det finns, som man brukar säga, en lag för främlingen, och en annan för medborgaren, och den världsliga rättsskipningen är en sak, och samvetets domstol en annan.

Ty Theodosius och Valentinianus, kristna kejsare, utfärdade under mycket lärda och vaksamma biskopars, t.ex. Ambrosius, tid en föreskrift om skilsmässa, där de tillåter fler orsaker till skilsmässa, sådana som grymhet, trolldom, sammansvärjning mot den andre makens liv etc. För samhällets regler måste vara så avpassade att inte bara de goda och de som bättrar sig kan regeras med sitt goda samvete som rättesnöre, utan så att också de ondskefulla, de oböjliga och hårdnackade, som inte låter sig styras av befogade förmaningar, kan tyglas och hållas under kontroll, så att de inte förstör de övrigas lugn och ro. Och eftersom det inte är möjligt att med hjälp av samhällets lagar skydda sig mot allt som inte stämmer med den exakta rättvisan, så sätter man, när två olyckor hotar, upp begränsningar för att den mindre av de två skall föredras – detta så långt som den goda ordningen i samhället kan bevaras och överhetens svärd kan hålla tillbaka de onda och motspänstiga. Så när Gud grundade staten Israel, utfärdade han själv föreskrifter för äktenskapets stånd. Men eftersom många för sina hårda hjärtans skull inte ville underkasta sig den normen, gjorde Mose, som statlig lagstiftare, en förordning om sättet och gränserna för skilsmässa, för att inte den husliga friden helt skulle rubbas och förstöras.

Likväl säger läran alltid till samvetet: ”I begynnelsen var det inte så” och ”Vad nu Gud har fogat samman, det får människan inte skilja åt.” På liknande sätt var Ambrosius, som undervisade samvetena om skilsmässa i enlighet med Kristi lära, inte okunnig om den världsliga föreskrift som hans kejsare Theodosius utfärdat. Men han fördömde den inte just därför att den utfärdats i nämnda samhälleliga syfte. Ändå lärde han inte att gudfruktiga människor inför samvetets domstol kunde och skulle begära skilsmässa av sådana skäl, vilket man kan se förträffligt av vad han skriver om Luk. 16:18: ”Var och en som skiljer sig från sin fru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” ”Hör” säger han, ”Herrens lag, som också de som skriver lagarna lyder.” Och vidare: ”Så du skiljer dig från din fru som vore det rätt, utan att hon gjort sig skyldig till någon överträdelse, och du tror att du har frihet att göra detta eftersom mänsklig lag inte förbjuder det; men det gör den gudomliga lagen.”

Om skilsmässa (mot RKK)

Den romersk-katolska kyrkan lär att äktenskapets band aldrig under några omständigheter kan upplösas. Det är omöjligt, det går helt enkelt inte. Så menar de. Där håller vi lutheraner inte med dem. Däremot håller vi med dem om, att det i vissa fall kan konstateras att äktenskap är ogiltiga. Det finns så kallade äktenskapshinder. Till exempel kan det visa sig att en person redan var gift, för i så fall kan han ju inte gifta sig, eller att äktenskapslöftet avgavs under tvång och därför inte är giltigt. Dit hör till exempel barnäktenskap, där personer tvingats gifta sig innan de var stora nog att fatta egna beslut.

Jag vill göra en distinktion här och säga att vi behöver skilja mellan kyrka och samhälle. Att hantera dessa frågor i kyrkan är en sak, och det är en annan hur vi ska hantera dem i samhället. Även kristna makthavare kan, utan att synda, till exempel instifta lagar som medger skilsmässa för andra orsaker än de Bibeln anger. Och hur vi ska hantera barnäktenskap och polygami i samhället, lägger jag mig som präst vanligen inte i. Kristna kan ha olika åsikter här. Inte så att en kristen kan vara för polygami, men man kan ha olika syn på hur hårt man ska gå fram mot det. (Kristna kan inte försvara vad som helst i samhället. Men i politik måste man ofta kompromissa för att lyckas få igenom något.)

Som Jesus sade när en man ville komma med en arvstvist till honom: Vem har satt mig till skiljedomare mellan er? (Luk. 12:14)

Sedan vi nu klargjort att vi måste behandla äktenskapshinder för sig, kommer vi fram till frågan om skilsmässa. Låt oss läsa hela textavsnittet där Jesus utförligast tar upp den:
Några fariseer kom fram till honom och ville snärja honom och sade: ”Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?” Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.” De sade till honom: ”Varför har då Mose befallt att mannen skall ge hustrun ett skilsmässobrev och skicka bort henne?” Han svarade: ”Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:3ff.)

Jesus sade till fariseerna: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. Detta är ett klart bud. Och liksom alla Guds bud ska vi ta det på stort allvar. Likväl kan vi konstatera att Jesus inte förbjuder alla skilsmässor, utan vid otrohet är det möjligt att skilja sig utan att synda.

Detta tillfälle (eller ett liknande) finns även återberättat hos Markus, i det tionde kapitlet. Där står det: ”Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt.” När de hade kommit hem igen frågade lärjungarna honom om detta. Han svarade dem: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.  Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott.”   (Mark. 10:9ff.)

Här ser vi att undantaget inte nämns. Markus återger endast huvudregeln.  Och det är likadant hos Lukas (16:18). Hur ska vi se på det? Ja, dels är det ju så att evangelisterna ofta när de återger en viss händelse har med olika detaljer. Det är inget konstigt. De är självständiga författare, och då blir det så. Vanligtvis rör det detaljer som inte har direkt innehållslig betydelse, men här har det ju ett klart innehåll. Jag tänker att vi om det här ska förstå det som så att säga hur ogärna Jesus medger skilsmässa. Även om en kristen vid otrohet kan skilja sig utan att synda, ska detta inte ske lättvindigt. En kristen ska inte vara snabb till det. Skilsmässa bör undvikas om möjligt. Bättring och försoning är att föredra.

Äktenskapet kan också upphöra på ett annat sätt, om den ena parten överger den andra. Paulus talar om det i 1 Kor. 7:12-15:
Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. […] Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav.
Så ser vi att det inte är grund för skilsmässa att man har olika tro. Paulus säger klart och tydligt, att om den som inte tror vill vara kvar i äktenskapet, så får den kristne inte upplösa det. Och inte heller ska en kristen i ett sådant fall försöka provocera fram en skilsmässa genom att göra sig omöjlig för den otroende parten. Men om den otroende parten vill skiljas, så ska den kristna parten låta det ske. Motvilligt, men ändå.

De romerska katolikerna har anklagat lutheranerna för att ta det lättvindigt med äktenskapet, eftersom vi medger skilsmässa i vissa fall. Det är sant att vi medger skilsmässa under vissa omständigheter, men vi tar inte lätt på dessa frågor.

Är äktenskapet ett sakrament?

Vid tiden för reformationen fanns vissa stridsfrågor om äktenskapet, särskilt gentemot romersk-katolska kyrkan. Den store teologen Martin Chemnitz har i sitt omfattande arbete Examen concilii tridentini granskat det tridentinska konciliet, vilket ägde rum 1545-1563. I granskningen av äktenskapet är den första punkt han granskar frågan om huruvida äktenskapet är ett sakrament.

I det tridentinska konciliet fastslogs:

Om någon säger att äktenskapet inte är ett av de sju sanna och riktiga sakramenten som ingår i den evangeliska lagen som Herren Kristus instiftat, utan att det har införts i kyrkan av människor och att det inte förmedlar nåd, vare han fördömd.

Chemnitz framhåller att äktenskapet inte instiftats av Kristus, utan att Gud gjorde det vid skapelsen. Han upprepade det också efter floden: Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden.” (1 Mos. 9:1) Och Kristus har inte gjort något nytt eller annat av äktenskapet, utan tvärtom anslutit sig till och hänvisat till denna den första instiftelsen: Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna? Kristus godkände det ursprungliga äktenskapet och sade: Vad Gud har sammanfogat…

Bekännelsen säger:

Men om äktenskapet fördenskull skulle kallas ett sakrament, emedan det är förordnat av Gud, så kunde även andra stånd och ämbeten, som är förordnade av Gud, kallas sakrament, t.ex. den världsliga överheten. (Ap. XIII:15, SKB s. 223)

Vi anser det inte heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räknar [antalet sakrament] på ett sätt, andra på ett annat, blott att man riktigt bevarar det i Skriften meddelade. (Ap. XIII:2, SKB s. 222)

Varför håller då den romerska kyrkan så hårt på att äktenskapet är ett sakrament? Ett skäl verkar vara den latinska översättningen Versio vulgata, med mycket hög status i den romerska kyrkan. Vi läser i Efesierbrevet: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen. (Ef. 5:31f.) I grekiskan står det μυστήριον  (mystärion), och det betyder ”hemlighet, mysterium”, men i Vulgata står det Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Detta sakrament är stort – jag talar i Kristus och i församlingen.  (sacramentum hoc magnum est ego autem dico in Christo et in ecclesia)

Vanligtvis översätter Vulgata μυστήριον (mystärion) med mysterium, men i ungefär en tredjedel av de tjugofem gånger det förekommer i NT översätter de med sacramentum. Att Guds mysterier kallas sakrament går bra, för sakramenten dop, nattvard och avlösning är verkligen mysterier, det vill säga för förnuftet, men det som är mysteriet i Ef. 5:31f. är inte själva äktenskapet, utan hur äktenskapet är en bild av relationen mellan Kristus och församlingen. Detta har dock Vulgata missat, där översätts Jag talar i Kristus och i församlingen, men nyare katolska bibelutgåvor – som till exempel New American Bible, revised edition eller New Revised Standard Version Bible: Anglicised Catholic Edition – översätter inte så.

  Vulgata
Matt. 13:11, Mark 4:11, Luk. 8:10, Rom. 11:25, 16:25, 1 Kor. 2:7, 4:1, 13:2, 14:2, 15:51, Ef. 6:19, Kol. 1:26, 2:2, 4:3, 2 Tess. 2:7, 1 Tim. 3:9, Upp. 10:7, 17:5 mysterium
Ef. 1:9, 3:3, 3:9, 5:32, Kol 1:27, 1 Tim. 3:16, Upp. 1:20, 17:7 sacramentum

Samexistens eller inte?

På sin blogg skriver prästen Dag Sandahl inför kyrkovalet i Svenska Kyrkan. Själv företräder han nomineringsgruppen Frimodig Kyrka, och inför det stundande kyrkovalet försvarar  han sin grupp och angriper andra. Naturligtvis, det är ju som det ska.

I denna post ska jag kommentera gårdagens bloggpost hos Bloggardag: Ruiners skönhetsvärde. Det han gör där, är att han angriper gruppen ÖKA (Öppen kyrka för alla). Han angriper vad man ibland kallar ”nyspråk”, nämligen att man omdefinierar ett ord och i själva verket menar något annat. För ÖKA vill i själva verket inte ha en kyrka där alla ryms, utan gruppen har tillkommit för att Svenska Kyrkan ska vara (mer) öppen för somliga, men inte för andra. Om ÖKA får bestämma ska till exempel sådana som Dag Sandahl inte tillåtas verka i Svenska Kyrkan, eftersom Sandahl bland annat menar att Bibeln inte medger till exempel kvinnliga präster och samkönade äktenskap. (Låt oss kalla Dag Sandahl och hans meningsfränder ”de konservativa”.)

Bloggardag har helt rätt i sin kritik av nyspråket hos ÖKA. Han har också i de enskilda sakfrågorna många gånger rätt i sin kritik av ÖKA. Däremot är hans position i allmänhet inom Svenska Kyrkan djupt problematisk. Samexistens eller inte? Det är frågan som Bloggardag borde ställa sig. Han behöver fundera vilket ben han vill stå på. Denna punkt har faktiskt ÖKA på sätt och vis förstått bättre än Bloggardag.

Vad menar då Bloggardag? Han försvarar de konservativas rätt (och plikt?) att verka i Svenska Kyrkan. Hur kan han motivera den? Antingen menar han att det alltid ska vara högt i tak i en kristen kyrka (att alla ska samsas), eller också vill han ge sig själv fördelar han inte vill ge andra. Ingen av dessa två stämmer med Bibeln.

1/ Att det ska vara högt i tak i en kristen kyrka.

Om Bloggardag menar detta, har han kommit på kant med Bibeln. För Bibeln menar att en kristen kyrka ska följa Jesu undervisning: När han [den gode herden, Jesus] har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst (Joh. 10:4f.) Detta är avgörande för fårens andliga hälsa, att de håller sig till sanningen: Om ni förblir i mitt [Jesu] ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria. (Joh. 8:31f.) 

Att hålla sig till Jesu ord är inget en kristen kan välja att göra eller att inte göra. Jesus har befallt sin kyrka att bevara hans sanning: Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er (Matt. 28:20). Evangeliet, budskapet från Jesus, frälser en människa och gör så att hon kommer till himmelen. Det är livsavgörande. Denna sanning är så dyrbar att lögnen, den falska läran som leder till fördärvet inte kan tolereras: Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:8) Och inte bara det, den falska läran och de som försvarar den ska också skaffas bort ur kyrkan: Lite surdeg syrar hela degen … Driv ut ifrån er den som är ond! (1 Kor. 5:6, 13)

2/ Att ge sig själv fördelar man inte vill ge andra

Men kanske menar Bloggardag inte att det ska vara högt i tak i en kyrka, utan han menar att det här gäller att kämpa tills man blir så starka att man kan driva ut modernisterna? Det är ju ganska troligt att han menar så. För jag känner inte till någon enda kyrka som till exempel fastslagit att kvinnliga präster strider mot Bibeln men som ändå prästviger de kvinnor som så önskar och låter dem inneha prästtjänster (med motiveringen att det ska vara högt i tak i en kyrka).

Om det är så, då ger han sig själv rättigheter han inte tillerkänner andra. När ÖKA vill omöjliggöra för de konservativa att verka i Svenska Kyrkan, då kritiserar Bloggardag denna bristande tolerans, men om han själv haft möjlighet skulle han (i kyrkan) stoppat vigsel av samkönade par och vigning av kvinnor till präster.

Detta är inkonsekvent. Det går helt enkelt inte ihop. Jesus sade: Du skall älska din nästa som dig själv. Det man beviljar sig själv ska man också bevilja andra. Det är faktiskt intellektuellt ohederligt att kritisera ÖKA och andra för bristande tolerans om man själv skulle driva ut modernisterna om man bara kunde.

Ska då inte kristna vara listiga som ormar och oskyldiga som duvor (Matt. 10:16)? Jovisst! Men detta är inte sagt om att tillhöra irrläriga kyrkor, utan om hur man ska förhålla sig i samhället: Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och i sina synagogor [d.v.s. inte i era, ni ska inte tillhöra dessa] skall de gissla er. Och det betyder inte att kristna ska föra kyrkokamp med konster eller ohederliga medel: Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete. (2 Kor. 4:2)

För den som vill läsa mer: Trons enhet

 

 

Om celibatet

Luther sammanfattar äktenskapet så här i stora katekesen:

Därför vill [Gud] också, att [äktenskapet] av oss hedras, anses och aktas såsom ett gudomligt, saligt stånd, emedan han har stiftat detsamma före alla andra stånd och fördenskull – såsom uppenbart är – skapat man och kvinna på olika vis, icke till okyskhet, utan för att de skulle hålla samman, vara fruktsamma, föda barn, försörja och uppfostra dem till Guds ära. (SK 207, SKB 420)

Luther har naturligtvis rätt: Gud vill att vi ska hedra äktenskapet såsom ett gudomligt stånd. Detta sade Luther i en situation där äktenskapet varit kraftigt nedvärderat i och med munkväsendet och alla kloster. De romerska katolikerna hade upphöjt celibatet på ett obibliskt sätt, och de hade genom detta upphöjande orsakat att många människor gått in i celibat trots att de inte klarade av det. Och eländet blev ännu större genom att de fåtts att avlägga löften för hela livet, vilket var obarmhärtigt. Sådana löften finns det ingenting om i Bibeln. Därför, mot denna bakgrund, anförde Luther inte lika ofta vad Skriften säger om celibatet, nämligen att det är bättre att vara ogift än gift. Om detta undervisar sankt Paulus i 1 Kor. 7: Det är visserligen bäst för en man att inte röra en kvinna. Men för att undvika otuktssynder skall varje man ha sin hustru och varje hustru sin man. [Denna mening missade katolikerna!] – – – Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir som jag. Men om de inte kan leva avhållsamt skall de gifta sig.

Vi ska inte glömma detta. Äktenskapet passar inte alla människor, och det betyder inte att det är något fel på dessa människor, tvärtom säger Skriften att det är bättre att vara ogift: Den ogifte är angelägen om det som tillhör Herren, hur han skall göra som Herren vill. Den gifte är angelägen om det som tillhör världen, hur han skall vara sin hustru till lags.

Men celibatet upphöjdes tidigt på ett felaktigt sätt, redan i fornkyrkan hade man problem. En brokig rörelse var det som vi kallar gnosticismen, som i allmänhet lärde att materien, skapelsen var ond, och att frälsning består i att slippa ifrån kroppen. Så förbjöd den store gnostikern Markion äktenskap. I hans kyrka fanns bara ensamstående. Alla levde i celibat. Om man ville följa Jesus skulle man inte besudla sig med det jordiska. (Markion dog år 160. Ändå bestod hans samfund in på trehundratalet.)

Vad är äktenskapet?

Melanchton skriver i den Augsburgska bekännelsen mot att romerska katolska kyrkan förbjuder äktenskap för sina präster:

Gud bjuder oss att hålla äktenskapet i ära. I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, har lagarna omgivit det med stor ära.  (CA XXIII:19f., SKB s. 69)

Det är uppenbart att vårt samhälle i detta avseende inte hör hit, till de väl ordnade samhällena. När det gäller förståelse av vad äktenskap och familj är och borde vara, ska vi alltså inte förlita oss på den tid vi lever i. Vi behöver studera detta utifrån Guds Ord, så att vi kan få ledning, få något att följa och hålla oss till. För en kristen finns det ju inget högre än att leva i samklang med Guds vilja, så får andra människor säga vad de vill. Världen har aldrig velat följa Guds befallningar, men våra förfäder levde i ett kristet samhälle. Idag gör vi inte det. Det är därför extra viktigt att studera vad Guds Ord säger om dessa och även andra frågor om hur vi bör leva. Som sankt Paulus skriver till romarna: Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. (Rom. 12:2) Denna sinnets förnyelse sker genom att vi läser och hör Guds Ord.

Som första punkt vill jag slå fast:

Äktenskapet tillhör skapelsen, det är inte något specifikt kristet.

Äktenskapet är inte till bara för de kristna, vi finner det i alla kulturer och religioner. Likväl finner vi i Bibeln en hel del utsagor om äktenskapet. Det som Gud gett till alla människor, och som man överallt, i alla kulturer, fram till och med 1700-talet, och många gånger ännu längre, lyckats förstå endast med hjälp av förnuftet, det är särskilt klart och tydligt framställt i Bibeln. (Ironiskt nog visar det sig att upplysningen, som säger sig vila på förnuftet, i fråga om äktenskapet leder bort från förnuftet.) Låt oss så börja från början och höra hur det gick till när äktenskapet instiftades:

Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade:

”Denna är nu ben av mina ben
och kött av mitt kött.
Hon skall heta kvinna, [ishah]
ty av man [ish] har hon tagits.”

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:21ff.)

Så ser vi här hur Gud instiftade äktenskapet i begynnelsen. Det hör till skapelsen. Gud har gett det till alla människor, inte bara till judarna och de kristna. Så har äktenskapet också funnits, och finns, i alla samhällen, oberoende av religion. Symptomatiskt nog är det i den sekulariserade västvärlden som äktenskapet först tappat mark, för att också senare börjat upplösas innehållsmässigt. Jag säger ”symptomatiskt”, för det är rätt naturligt att anledningen till äktenskapets sönderfall är bristen på gudstro som har blivit allt större i vår del av världen, man har tappat tron på att det finns absoluta, objektiva normer för oss människor. Finns det ingen Gud, finns det inte heller något Rätt och Fel som står över oss människor, utan då kan vi leva som vi vill. På äktenskapets område har detta samband visat sig tydligt, ingen Gud – inga förpliktande normer.

Vad är då ett äktenskap? Jag följer missouriteologen A. L. Graebner och säger:

Äktenskapet är

  • ett livslångt förbund
    1. mellan en man och en kvinna
    2. instiftat och vidmakthållet genom makarnas samtycke
  • som är till för
    1. sexuellt umgänge,
    2. avlandet av barn
    3. makarnas ömsesidiga hjälp och bistånd
  • ett värn mot
    1. lössläppthet på det sexuella området och
    2. annan oordning genom att befrämja flit och sparsamhet, måttfullhet, ansvarstagande och oegennytta
  1. ett livslångt förbund

Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. (Rom. 7:2)

En hustru är bunden så länge hennes man lever. (1 Kor. 7:39)

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:24)

Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. (Matt. 19:6)

  1. mellan en man och en kvinna

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:24)

Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. (Rom. 7:2)

Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: ”Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött”? (Matt. 19:4f.)

En hustru är bunden så länge hennes man lever. (1 Kor. 7:39)

  1. instiftat och vidmakthållet genom makarnas samtycke

Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade:
”Denna är nu ben av mina ben
och kött av mitt kött.
Hon skall heta kvinna,
ty av man har hon tagits.” (1 Mos. 2:22f.)

De kallade till sig Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” [resa nu genast för att bli Isaks hustru] Hon svarade: ”Ja”. (1 Mos. 24:58)

Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom.[…] Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. (1 Kor. 7:12ff.)

  1. Ett förbund som är till för sexuellt umgänge

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. (1 Mos. 2:24) (Matt. 19:5) (Ef. 5:31)

  1. avlandet av barn

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden!” (1 Mos. 1:27f.)

  1. makarnas ömsesidiga hjälp och bistånd

Herren Gud sade: ”Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.”
(1 Mos. 2:18)

På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den. (Ef. 5:28f.)

  1. ett värn mot otukt

Men för att undvika otuktssynder skall varje man ha sin hustru och varje hustru sin man. Mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. (1 Kor. 7:2ff.)

  1. som befrämjar flit och sparsamhet, måttfullhet, ansvars­tagande och oegennytta

Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror. (1 Tim. 5:8)

Se, barn är en Herrens gåva,
livsfrukt en lön.
Som pilar i en hjältes hand
är söner man får vid unga år.
Lycklig den man
vars koger är fyllt med dem.
De kommer inte på skam
när de går till rätta med fiender i porten. (Ps. 127:3ff.)

Av dina händers arbete får du njuta frukten.
Salig är du och det skall gå dig väl.
Som en fruktsam vinstock är din hustru inne i ditt hus,
som olivplantor är dina barn kring ditt bord. (Ps. 128:2f.)

Och med samma innehåll sammanfattar Luther äktenskapet så här i stora katekesen:

Därför vill [Gud] också, att [äktenskapet] av oss hedras, anses och aktas såsom ett gudomligt, saligt stånd, emedan han har stiftat detsamma före alla andra stånd och fördenskull – såsom uppenbart är – skapat man och kvinna på olika vis, icke till okyskhet, utan för att de skulle hålla samman, vara fruktsamma, föda barn, försörja och uppfostra dem till Guds ära. (SK 207, SKB 420)

Wallins katekes

Luthers lilla katekes utgavs 1529. Den utgavs därför att behovet var akut av en lärobok i den kristna tron. I de församlingar som blivit lutherska genom reformationen rådde en stor okunskap om den kristna tron.

Lilla katekesen kom att byggas ut med så kallade katekesförklaringar för att kunna fungera som läromedel i konfirmationsundervisningen. En svensk berömd katekesförklaring är gjord av dåvarande ärkebiskopen Olof Svebilius. Den godkändes av riksdagen (prästeståndet) 1689 och  påbjöds av kung Karl XI.

Svebilius katekes är en god, biblisk och luthersk skrift. När den antogs var Svenska kyrkan en klart luthersk kyrka. Med tiden förändrades det. Under 1700-talet bröt så småningom förnuftstro och pietism igenom. Förnuftstron som kom då, som en följd av upplysningsfilosofin, kallas neologi (den nya läran). Där tonar man ner eller tar bort allt övernaturligt, allt som inte har en rationell (inomvärldslig) förklaring. Det mänskliga förnuftet blir måttstocken. När den teologiska rationalismen sedan, i mitten av artonhundratalet, börjar bygga upp vad som med tiden blev en omfattande vetenskaplig teori och metod, kallar vi den liberalteologi. En milstolpe i den var den så kallade fyrkällshypotesen 1876.

Neologin fick en kraftig skjuts framåt i Sverige genom att kung Gustaf III 1786 utnämnde uppsalaprofessorn i latinsk vältalighet J A Lindblom till biskop i Linköpings stift. Lindblom hade ingen teologisk bakgrund, utan prästvigdes några veckor före biskopsvigningen. Han blev sedan också ärkebiskop 1805. Det står om Lindbloms biskopsgärning på Wikipedia:

Han verkade rojalistiskt i stiftet och manade ofta sina kyrkoherdar att tala till sina församlingar om sådant som låg kungen om hjärtat, såsom förbudet mot hembränning och om patriotism. Som stiftschef var han mer praktiskt och mindre dogmatiskt inriktad än sina företrädare. Han var lika mån om att stiftsborna fick vaccin eller lärde sig rätt jordbruk som om deras andliga odling.

Under  Lindbloms tid som ärkebiskop utgavs nya kyrkliga handböcker. Dels behövde språket moderniseras, och dels ville man bli av med lutherdomen. År 1810 kom den nya katekesutvecklingen, den så kallade lindblomska katekesen, år 1811 en ny kyrkohandbok, och år 1819 kom psalmboken. De nya handböckerna väckte stort motstånd hos dem som ville hålla fast vid den lutherska läran.

Varför väckte den lindblomska katekesen så stort motstånd? Jag tänkte ta reda på mer om det, så jag tittade efter gamla katekeser antikvariskt och jag sökte på guldgruvan www. archive.org. Nu fann jag inte den, men på ett antikvariat fann jag en annan: En katekesförklaring av Lindbloms teologiske vapenbroder J O Wallin. Den är tryckt 1835, och är en något reviderad utgåva av hans egen första utgåva 1831 . Detta katekesarbete skedde alltså kort innan Wallin blev ärkebiskop, vilket var 1837.

Själva boken som sådan har jag funnit språkligt mycket intressant att läsa. Det är frakturstil, den använder tecknet β för dubbel-s (vilket ju tyskan har behållit) och har så klart äldre verbböjningar. Bokstäverna ä och ö skrivs på gammalt sätt oftast med ett litet ”e” ovanpå i stället för prickar, se i frågan nedan, men i svaret skrivs de med prickar:Wallins katekes

När man läser den wallinska katekesen ser man att Wallin ville bli av med mycket av den lutherska läran. Den kristendom som möter i katekesen kan sammanfattas i tre ord: dygd, förnöjsamhet och gudsfruktan (att vörda Gud). Det är en andaktsfull morallära, helt enkelt. Om vi håller Guds bud och inte klagar utan är nöjda med vår lott och går i kyrkan med andäktigt sinne, så får vi evigt liv hos Gud. Visserligen har Luthers katekes så mycket bibliskt innehåll att inte Wallin helt kan komma ifrån flera centrala bibliska begrepp (eller också kanske han ville kompromissa med lutheranerna), men de är mycket nedtonade, och ordet djävulen förekommer inte alls till exempel i den av Wallin författade texten.

Några få jämförelser och exempel (språket moderniserat):

Ställe [och kommentar] Svebilius katekes Wallins katekes
Inledningen 1. Är du kristen?

– Ja.

2. Varför kallas du kristen?

– Därför att jag är döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i dopet har iklätt mig Kristus och tror och bekänner, att han är min Frälsare och Saliggörare.

 1. Vad är alla människors viktigaste angelägenhet och värdigaste omsorg?

– Att upplysas, förbättras och lyckliggöras.

2. Vad heter det rätta och verksammaste medlet för människornas upplysning, förbättring och lycksalighet?

– Religion.
Femte budet [Wallin visar här hur duktig han är på lagpredikan. Det är sant det som står, men det är ett exempel hur han kan förklara Guds lag detaljerat, fast han helt missar andra, centrala punkter. Fråga 76 visar en huvudpunkt i  Wallins religion: Skaparens vishet och godhet.] 75. Hur bör, enligt detta bud, vårt förhållande vara emot djuren?

– Vi får använda dem till vår näring, beklädnad, tjänst och förnöjelse, även döda dem, när de därigenom blir oss nyttiga, eller endast sålunda oskadliga; men aldrig onödigt plåga och fördärva dem, belasta dem över deras förmåga, eller neka dem behövlig föda och vila.

76. Vad föreskriver oss detta bud med avseende på växterna och de livlösa tingen?

– Vi ska aldrig ändamålslöst ofreda eller förstöra något som uppenbarar Skaparens godhet, makt och vishet, eller som vittnar om människors flit och konst. Sådant nidingsdåd straffas av den Allvetande.
Första trosartikeln (skapelsen) 26. Hur kan synden finnas i en värld som skapades av en god och helig Gud, och av honom regeras?

– Detta onda är inte Guds, utan människans verk.
Första trosartikeln (skapelsen) 11. Vilka är människosjälens förnämsta egenskaper?

– Förnuft och fri vilja.

12. I vilket syfte blev människan skapad?

– Att hon skulle känna, älska och  lyda Gud, samt därigenom bli evigt lycksalig.

14. Hur bör människan för detta ändamål använda sin fria vilja?

– Därmed bör hon otvunget underkasta sig Guds lag, kärleksfullt omfatta allt gott och rätt, samt aldrig låta sig förvillas av syndiga begärelser.
Tredje trosartikeln 157. Kan vi av egna krafter komma till Kristus och tro på honom?

– Nej, ty vi är döda i synden. Då nu en död människa inte kan göra sig själv levande, så kan inte heller vi av egna krafter omvända oss till Kristus och tro på honom.

 97. Vilka blir delaktiga av den saliggörande nåden?

– Alla, som av Guds Ande låtit sig väckas, och i nådens rätta ordning framgår genom helgelse till salighet.

101. Hur förs en människa till bättring?

– När hon, av lagen upplyst om sin stora syndaskuld, och av Evangelium om Guds oändliga nåd, föresätter sig att göra Guds vilja.
Sjunde bönen i Fader vår 221. Vad betyder ”ondo”?

– Djävulen och allt ont, som i denna världen plågar människan till kropp och själ, och efter detta livet helvetet och den eviga fördömelsen.

 49. Vad förstås med det ordet ondo?

Allt det onda, som i denna världen  trycker människan till kropp och själ; så också, efter detta livet, den eviga fördömelsen.
Nattvarden 301. Vilka är värdiga och vilka är ovärdiga gäster vid denna heliga måltid?

– Värdiga nattvardsgäster är de, som prövar sig själva, om de:

1.      av hjärtat ångrar sina synder

2.      tror och är förvissade om att Gud för Kristi skull förlåter dem deras synder och till en bekräftelse på detta ger dem den heliga nattvarden

3.      har ett försonligt hjärta mot sin nästa

4.      gärna vill bättra sitt liv.

  36. Hur kan vi vara försäkrade om, att värdigt ha begått Herrens Nattvard?

– När vi, såsom Guds benådade barn, känner oss livade av Kristi Anda, att bli till sinnes så som Kristus var, och vandrar såsom det är värdigt hans Evangelium.

 

PS När jag skrev denna post, googlade jag på Wallin och katekes och fann ”Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796, volym 21”. Verket måste vara skrivet senare, eftersom det behandlar Wallins gärning och även hans död 1839, men det står så i alla fall. På sidan 69 återges ett citat från det tal som han höll när han 1812 tillträdde kyrkoherdetjänsten i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Vi ser här hur han uppfattade sin prästtjänst:

Jag lovar ­– och detta hjerta lägger löftet på mina läppar – inför Honom, som ser i själens djup, lofvar jag, att I, såsom ädle och rättsinnige vänner, i mig alltid skolen finna en redlig och förtrogen vän – edra barn en öm och samvetsgrann vägledare till kristelig dygd och vishet – edra fromma och menniskoälskande stiftelser en varm och villig biträdare – de vilseförda en med Guds hjelp alltmera erfaren rådgifvare, – de sjuka, de döende en icke sen själaherde, – och de sorgsna, de bedröfvade, en alltid deltagande, om än ofullkomlig, tröstare.

Särskilt det han skriver om vilken vägledning barnen behöver visar tydligt Wallins uppfattning att kristendom är en moral- och vishetslära.

PPS Svebilius katekes är citerad efter utgåva av Bokförlaget Reformatio, Malmö, tredje upplagan, 2003.

Torsdagstankar

Den torsdag jag tänker på är skärtorsdagen, som ju nyss har varit. Den första skärtorsdagen instiftade Jesus nattvarden, och före det tvättade han sina lärjungars fötter. Han som är alla kungars kung och alla herrars Herre utförde slavsysslan.

Att Jesus tvättade sina lärjungars fötter, det står det om i Joh. 13. Efter att han gjort det, sade han till lärjungarna: Förstår ni vad jag har gjort med er? Och det undrar jag om vi gör, förstår alltså. Det vill säga, jag tror nog att vi förstår, men frågan är om vi begrundat det ordentligt. Att förstå intellektuellt går fort, men att fundera över hur det ska tillämpas i den egna vardagen kan ta lång ting. Jesus vänder upp och ner på våra vanliga föreställningar. Sankt Lukas återger att Jesus vid detta tillfälle sade till lärjungarna: Folkens kungar uppträder som herrar över sina landsmän, och de som har makten kallar sig folkens välgörare. Men så skall ni inte handla, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren. (Luk. 22:25f.)

Inte så att Jesus upphäver några ordningar. Han säger: Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta. Vi ska inte tro att Jesus kom för att riva ner de ordningar som finns i samhället, kyrkan och familjen. Den som har uppgiften att bestämma ska ta sitt ansvar, och de som har en underordnad ställning ska låta chefen bestämma och respektera fattade beslut. Särskilt detta senare är inte alltid så populärt idag, här har kristna verkligen en uppgift att vara föredömen genom att villigt följa vad andra med rätta har bestämt som rör dem. (Det nu sagda innebär inte alls att kristna i underordnad ställning inte ska tänka, utan bara blint utföra det som förordnats. Tvärtom! Innan beslut fattats finns ofta gott om utrymme att tycka till, utifrån omständigheterna i situationen. Och det kan också finnas sådant som man bara inte kan följa, för sitt samvetes skull.)

Men, poängen nu är, att vi ska tjäna varandra. Även om vi har en högre position. Vi ska vara villiga att hjälpa varandra. Vi är skyldiga att tvätta varandras fötter, säger Jesus. Vi ska inte tänka att det inte är vår uppgift att hjälpa till, utan gärna utföra det som behövs. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var, skriver sankt Paulus till filipperna. Här ser vi att det inte är någon motsättning mellan broderskärleken i församlingen och nästankärleken i världen. Den förra är ännu viktigare än den senare, men de liknar varandra mycket.

Det har ibland ansetts fult att tjäna någon. Givetvis ska vi inte försvara förtryck, maktmissbruk och orättvisa. Kritiken bottnar dock inte sällan i att man anser att underordning är något felaktigt. Man anser att tjänande människor är förtryckta. Men då har man inte förstått vad Jesus lär, för att tjäna är att göra något fint. Dessutom bör man betänka att till och med en professor eller minister med sitt arbete ska tjäna folket. De arbetar för allas bästa. Varför skulle vi annars avlöna dem?

Att tjäna andra människor behöver inte vara så dramatiskt, utan det här är många gånger helt vardagliga saker. Det kan vara i skolan, på arbetsplatsen och inte minst med vår familj och våra släktingar. Det är lätt att tycka ”det där får verkligen han/hon klara själv” eller ”det där är faktiskt inte min uppgift”, men Guds Ord lär oss att vi inte ska tänka så, utan villigt hugga i där det behövs. Människor som bara ställer upp när de absolut måste, som inte bjuder till utan håller på sin rätt i alla lägen, blir också lätt ansträngande att umgås med.

Här finns dock en sak att se upp med. Det här är inte helt enkelt, jag medger det. Det finns en risk att vi är hjälpsamma på ett tokigt sätt, nämligen om det leder till att den man hjälper inte tar sitt ansvar. Ett klassiskt exempel i vår tid är de så kallade curling-föräldrarna, som sopar sina barns vardag så mycket att dessa inte lär sig vardagens realiteter, utan blir bortskämda. Så föräldrar, som har som sin uppgift att uppfostra barnen, ska tänka på att inte vara för hjälpsamma! Barn behöver att föräldrarna låter dem möta utmaningar och svårigheter.

Så vi ska gärna hjälpa till. Vi ska leta efter möjligheter att bistå våra medmänniskor, inte efter oklanderliga ursäkter att komma undan. För sådana finns ofta. Och när vi gjort det vi ska, ska vi inte falla i högmodets fälla och tänka ”o, vad jag är duktig som hjälper till så fint”, utan ödmjukt säga Vi är bara ringa tjänare, vi har endast gjort vad vi var skyldiga att göra. (Luk. 17:10)

 

Om religionsfrihet II

Frågor som berör religionsfrihet är mycket aktuella. Vad kan vi tolerera i vårt samhälle? Vilka gemensamma värderingar behöver vi ha i ett samhälle för att det ska fungera? Var går gränserna för vad vi kan stå ut med? Dessa frågor är viktiga och ska inte sopas under mattan. Den senaste debatten visar den blindhet som de som menar att religionsfrihet är frihet från religion har. De tror att om vi motarbetar religion så är vi neutrala, och att ateism och agnosticism vilar på vetenskaplig grund till skillnad från religion, som är ovetenskaplig. Så är det dock inte alls.

Det som nu har hänt är att de elever på en viss skola som åkt med skolans skolbuss delats upp, så att flickorna fått sitta bak i bussen och pojkarna fram.  Detta får en del politiker att reagera skarpt. Statsminister Stefan Lövén säger till SVT:  Jag tycker att det är avskyvärt. Det hör inte hemma i Sverige. Liberalernas partiledare Jan Björklund anser att skolan ska stängas om det visar sig att det inträffade är sanktionerat av skolledningen.

Det inträffade strider inte mot Skollagen. För att förhindra sådant här, förbereds nu till S-kongressen ett nytt förslag. SVT skriver: Partiledningens nya linje innebär att alla religiösa inslag ska bort ur skolan. I dag är det enligt lag tillåtet med religiösa inslag så länge det inte är under lektionstid. Även Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt är djupt kritisk: Det är helt fel att vi i Sverige har skolor som indoktrinerar barn i en viss religion.

Här är två allvarliga fel: Dels att man tror att den svenska skolan är värderingsfri och neutral, dels att man vill begränsa föräldrarnas rätt att fostra sina barn och ge dem utbildning som stämmer med deras övertygelse. Denna rätt fastslås i FN:s barnkonvention och Europakonventionen, vilka Sverige har skrivit under.

Propagerar jag alltså för att barnen bör delas upp i skolbussen? Inte alls. Men de föräldrar som vill ha det så för sina barn ska få välja själva.