Wallins katekes

Luthers lilla katekes utgavs 1529. Den utgavs därför att behovet var akut av en lärobok i den kristna tron. I de församlingar som blivit lutherska genom reformationen rådde en stor okunskap om den kristna tron.

Lilla katekesen kom att byggas ut med så kallade katekesförklaringar för att kunna fungera som läromedel i konfirmationsundervisningen. En svensk berömd katekesförklaring är gjord av dåvarande ärkebiskopen Olof Svebilius. Den godkändes av riksdagen (prästeståndet) 1689 och påbjöds av kung Karl XI.

Svebilius katekes är en god, biblisk och luthersk skrift. När den antogs var Svenska kyrkan en klart luthersk kyrka. Med tiden förändrades det. Under 1700-talet bröt så småningom förnuftstro och pietism igenom. Förnuftstron som kom då, som en följd av upplysningsfilosofin, kallas neologi (den nya läran). Där tonar man ner eller tar bort allt övernaturligt, allt som inte har en rationell (inomvärldslig) förklaring. Det mänskliga förnuftet blir måttstocken. När den teologiska rationalismen sedan, i mitten av artonhundratalet, börjar bygga upp vad som med tiden blev en omfattande vetenskaplig teori och metod, kallar vi den liberalteologi. En milstolpe i den var den så kallade fyrkällshypotesen 1876.

Neologin fick en kraftig skjuts framåt i Sverige genom att kung Gustaf III 1786 utnämnde uppsalaprofessorn i latinsk vältalighet J A Lindblom till biskop i Linköpings stift. Lindblom hade ingen teologisk bakgrund, utan prästvigdes några veckor före biskopsvigningen. Han blev sedan också ärkebiskop 1805. Det står om Lindbloms biskopsgärning på Wikipedia:

Han verkade rojalistiskt i stiftet och manade ofta sina kyrkoherdar att tala till sina församlingar om sådant som låg kungen om hjärtat, såsom förbudet mot hembränning och om patriotism. Som stiftschef var han mer praktiskt och mindre dogmatiskt inriktad än sina företrädare. Han var lika mån om att stiftsborna fick vaccin eller lärde sig rätt jordbruk som om deras andliga odling.

Under Lindbloms tid som ärkebiskop utgavs nya kyrkliga handböcker. Dels behövde språket moderniseras, och dels ville man bli av med lutherdomen. År 1810 kom den nya katekesutvecklingen, den så kallade lindblomska katekesen, år 1811 en ny kyrkohandbok, och år 1819 kom psalmboken. De nya handböckerna väckte stort motstånd hos dem som ville hålla fast vid den lutherska läran.

Varför väckte den lindblomska katekesen så stort motstånd? Jag tänkte ta reda på mer om det, så jag tittade efter gamla katekeser antikvariskt och jag sökte på guldgruvan www. archive.org. Nu fann jag inte den, men på ett antikvariat fann jag en annan: En katekesförklaring av Lindbloms teologiske vapenbroder J O Wallin. Den är tryckt 1835, och är en något reviderad utgåva av hans egen första utgåva 1831 . Detta katekesarbete skedde alltså kort innan Wallin blev ärkebiskop, vilket var 1837.

Själva boken som sådan har jag funnit språkligt mycket intressant att läsa. Det är frakturstil, den använder tecknet β för dubbel-s (vilket ju tyskan har behållit) och har så klart äldre verbböjningar. Bokstäverna ä och ö skrivs på gammalt sätt oftast med ett litet ”e” ovanpå i stället för prickar, se i frågan nedan, men i svaret skrivs de med prickar: Wallins katekes

När man läser den wallinska katekesen ser man att Wallin ville bli av med mycket av den lutherska läran. Den kristendom som möter i katekesen kan sammanfattas i tre ord: dygd, förnöjsamhet och gudsfruktan (att vörda Gud). Det är en andaktsfull morallära, helt enkelt. Om vi håller Guds bud och inte klagar utan är nöjda med vår lott och går i kyrkan med andäktigt sinne, så får vi evigt liv hos Gud. Visserligen har Luthers katekes så mycket bibliskt innehåll att inte Wallin helt kan komma ifrån flera centrala bibliska begrepp (eller också kanske han ville kompromissa med lutheranerna), men de är mycket nedtonade, och ordet djävulen förekommer inte alls till exempel i den av Wallin författade texten.

Några få jämförelser och exempel (språket moderniserat):

Ställe [och kommentar]	Svebilius katekes	Wallins katekes
Inledningen	1. Är du kristen? – Ja. 2. Varför kallas du kristen? – Därför att jag är döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i dopet har iklätt mig Kristus och tror och bekänner, att han är min Frälsare och Saliggörare.	1. Vad är alla människors viktigaste angelägenhet och värdigaste omsorg? – Att upplysas, förbättras och lyckliggöras. 2. Vad heter det rätta och verksammaste medlet för människornas upplysning, förbättring och lycksalighet? – Religion.
Femte budet [Wallin visar här hur duktig han är på lagpredikan. Det är sant det som står, men det är ett exempel hur han kan förklara Guds lag detaljerat, fast han helt missar andra, centrala punkter. Fråga 76 visar en huvudpunkt i Wallins religion: Skaparens vishet och godhet.]		75. Hur bör, enligt detta bud, vårt förhållande vara emot djuren? – Vi får använda dem till vår näring, beklädnad, tjänst och förnöjelse, även döda dem, när de därigenom blir oss nyttiga, eller endast sålunda oskadliga; men aldrig onödigt plåga och fördärva dem, belasta dem över deras förmåga, eller neka dem behövlig föda och vila. 76. Vad föreskriver oss detta bud med avseende på växterna och de livlösa tingen? – Vi ska aldrig ändamålslöst ofreda eller förstöra något som uppenbarar Skaparens godhet, makt och vishet, eller som vittnar om människors flit och konst. Sådant nidingsdåd straffas av den Allvetande.
Första trosartikeln (skapelsen)		26. Hur kan synden finnas i en värld som skapades av en god och helig Gud, och av honom regeras? – Detta onda är inte Guds, utan människans verk.
Första trosartikeln (skapelsen)		11. Vilka är människosjälens förnämsta egenskaper? – Förnuft och fri vilja. 12. I vilket syfte blev människan skapad? – Att hon skulle känna, älska och lyda Gud, samt därigenom bli evigt lycksalig. 14. Hur bör människan för detta ändamål använda sin fria vilja? – Därmed bör hon otvunget underkasta sig Guds lag, kärleksfullt omfatta allt gott och rätt, samt aldrig låta sig förvillas av syndiga begärelser.
Tredje trosartikeln	157. Kan vi av egna krafter komma till Kristus och tro på honom? – Nej, ty vi är döda i synden. Då nu en död människa inte kan göra sig själv levande, så kan inte heller vi av egna krafter omvända oss till Kristus och tro på honom.	97. Vilka blir delaktiga av den saliggörande nåden? – Alla, som av Guds Ande låtit sig väckas, och i nådens rätta ordning framgår genom helgelse till salighet. 101. Hur förs en människa till bättring? – När hon, av lagen upplyst om sin stora syndaskuld, och av Evangelium om Guds oändliga nåd, föresätter sig att göra Guds vilja.
Sjunde bönen i Fader vår	221. Vad betyder ”ondo”? – Djävulen och allt ont, som i denna världen plågar människan till kropp och själ, och efter detta livet helvetet och den eviga fördömelsen.	49. Vad förstås med det ordet ondo? Allt det onda, som i denna världen trycker människan till kropp och själ; så också, efter detta livet, den eviga fördömelsen.
Nattvarden	301. Vilka är värdiga och vilka är ovärdiga gäster vid denna heliga måltid? – Värdiga nattvardsgäster är de, som prövar sig själva, om de: 1. av hjärtat ångrar sina synder 2. tror och är förvissade om att Gud för Kristi skull förlåter dem deras synder och till en bekräftelse på detta ger dem den heliga nattvarden 3. har ett försonligt hjärta mot sin nästa 4. gärna vill bättra sitt liv.	36. Hur kan vi vara försäkrade om, att värdigt ha begått Herrens Nattvard? – När vi, såsom Guds benådade barn, känner oss livade av Kristi Anda, att bli till sinnes så som Kristus var, och vandrar såsom det är värdigt hans Evangelium.

PS När jag skrev denna post, googlade jag på Wallin och katekes och fann ”Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796, volym 21”. Verket måste vara skrivet senare, eftersom det behandlar Wallins gärning och även hans död 1839, men det står så i alla fall. På sidan 69 återges ett citat från det tal som han höll när han 1812 tillträdde kyrkoherdetjänsten i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Vi ser här hur han uppfattade sin prästtjänst:

Jag lovar – och detta hjerta lägger löftet på mina läppar – inför Honom, som ser i själens djup, lofvar jag, att I, såsom ädle och rättsinnige vänner, i mig alltid skolen finna en redlig och förtrogen vän – edra barn en öm och samvetsgrann vägledare till kristelig dygd och vishet – edra fromma och menniskoälskande stiftelser en varm och villig biträdare – de vilseförda en med Guds hjelp alltmera erfaren rådgifvare, – de sjuka, de döende en icke sen själaherde, – och de sorgsna, de bedröfvade, en alltid deltagande, om än ofullkomlig, tröstare.

Särskilt det han skriver om vilken vägledning barnen behöver visar tydligt Wallins uppfattning att kristendom är en moral- och vishetslära.

PPS Svebilius katekes är citerad efter utgåva av Bokförlaget Reformatio, Malmö, tredje upplagan, 2003.

Torsdagstankar

Den torsdag jag tänker på är skärtorsdagen, som ju nyss har varit. Den första skärtorsdagen instiftade Jesus nattvarden, och före det tvättade han sina lärjungars fötter. Han som är alla kungars kung och alla herrars Herre utförde slavsysslan.

Att Jesus tvättade sina lärjungars fötter, det står det om i Joh. 13. Efter att han gjort det, sade han till lärjungarna: Förstår ni vad jag har gjort med er? Och det undrar jag om vi gör, förstår alltså. Det vill säga, jag tror nog att vi förstår, men frågan är om vi begrundat det ordentligt. Att förstå intellektuellt går fort, men att fundera över hur det ska tillämpas i den egna vardagen kan ta lång ting. Jesus vänder upp och ner på våra vanliga föreställningar. Sankt Lukas återger att Jesus vid detta tillfälle sade till lärjungarna: Folkens kungar uppträder som herrar över sina landsmän, och de som har makten kallar sig folkens välgörare. Men så skall ni inte handla, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren. (Luk. 22:25f.)

Inte så att Jesus upphäver några ordningar. Han säger: Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta. Vi ska inte tro att Jesus kom för att riva ner de ordningar som finns i samhället, kyrkan och familjen. Den som har uppgiften att bestämma ska ta sitt ansvar, och de som har en underordnad ställning ska låta chefen bestämma och respektera fattade beslut. Särskilt detta senare är inte alltid så populärt idag, här har kristna verkligen en uppgift att vara föredömen genom att villigt följa vad andra med rätta har bestämt som rör dem. (Det nu sagda innebär inte alls att kristna i underordnad ställning inte ska tänka, utan bara blint utföra det som förordnats. Tvärtom! Innan beslut fattats finns ofta gott om utrymme att tycka till, utifrån omständigheterna i situationen. Och det kan också finnas sådant som man bara inte kan följa, för sitt samvetes skull.)

Men, poängen nu är, att vi ska tjäna varandra. Även om vi har en högre position. Vi ska vara villiga att hjälpa varandra. Vi är skyldiga att tvätta varandras fötter, säger Jesus. Vi ska inte tänka att det inte är vår uppgift att hjälpa till, utan gärna utföra det som behövs. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var, skriver sankt Paulus till filipperna. Här ser vi att det inte är någon motsättning mellan broderskärleken i församlingen och nästankärleken i världen. Den förra är ännu viktigare än den senare, men de liknar varandra mycket.

Det har ibland ansetts fult att tjäna någon. Givetvis ska vi inte försvara förtryck, maktmissbruk och orättvisa. Kritiken bottnar dock inte sällan i att man anser att underordning är något felaktigt. Man anser att tjänande människor är förtryckta. Men då har man inte förstått vad Jesus lär, för att tjäna är att göra något fint. Dessutom bör man betänka att till och med en professor eller minister med sitt arbete ska tjäna folket. De arbetar för allas bästa. Varför skulle vi annars avlöna dem?

Att tjäna andra människor behöver inte vara så dramatiskt, utan det här är många gånger helt vardagliga saker. Det kan vara i skolan, på arbetsplatsen och inte minst med vår familj och våra släktingar. Det är lätt att tycka ”det där får verkligen han/hon klara själv” eller ”det där är faktiskt inte min uppgift”, men Guds Ord lär oss att vi inte ska tänka så, utan villigt hugga i där det behövs. Människor som bara ställer upp när de absolut måste, som inte bjuder till utan håller på sin rätt i alla lägen, blir också lätt ansträngande att umgås med.

Här finns dock en sak att se upp med. Det här är inte helt enkelt, jag medger det. Det finns en risk att vi är hjälpsamma på ett tokigt sätt, nämligen om det leder till att den man hjälper inte tar sitt ansvar. Ett klassiskt exempel i vår tid är de så kallade curling-föräldrarna, som sopar sina barns vardag så mycket att dessa inte lär sig vardagens realiteter, utan blir bortskämda. Så föräldrar, som har som sin uppgift att uppfostra barnen, ska tänka på att inte vara för hjälpsamma! Barn behöver att föräldrarna låter dem möta utmaningar och svårigheter.

Så vi ska gärna hjälpa till. Vi ska leta efter möjligheter att bistå våra medmänniskor, inte efter oklanderliga ursäkter att komma undan. För sådana finns ofta. Och när vi gjort det vi ska, ska vi inte falla i högmodets fälla och tänka ”o, vad jag är duktig som hjälper till så fint”, utan ödmjukt säga Vi är bara ringa tjänare, vi har endast gjort vad vi var skyldiga att göra. (Luk. 17:10)

Om religionsfrihet II

Frågor som berör religionsfrihet är mycket aktuella. Vad kan vi tolerera i vårt samhälle? Vilka gemensamma värderingar behöver vi ha i ett samhälle för att det ska fungera? Var går gränserna för vad vi kan stå ut med? Dessa frågor är viktiga och ska inte sopas under mattan. Den senaste debatten visar den blindhet som de som menar att religionsfrihet är frihet från religion har. De tror att om vi motarbetar religion så är vi neutrala, och att ateism och agnosticism vilar på vetenskaplig grund till skillnad från religion, som är ovetenskaplig. Så är det dock inte alls.

Det som nu har hänt är att de elever på en viss skola som åkt med skolans skolbuss delats upp, så att flickorna fått sitta bak i bussen och pojkarna fram. Detta får en del politiker att reagera skarpt. Statsminister Stefan Lövén säger till SVT: Jag tycker att det är avskyvärt. Det hör inte hemma i Sverige. Liberalernas partiledare Jan Björklund anser att skolan ska stängas om det visar sig att det inträffade är sanktionerat av skolledningen.

Det inträffade strider inte mot Skollagen. För att förhindra sådant här, förbereds nu till S-kongressen ett nytt förslag. SVT skriver: Partiledningens nya linje innebär att alla religiösa inslag ska bort ur skolan. I dag är det enligt lag tillåtet med religiösa inslag så länge det inte är under lektionstid. Även Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt är djupt kritisk: Det är helt fel att vi i Sverige har skolor som indoktrinerar barn i en viss religion.

Här är två allvarliga fel: Dels att man tror att den svenska skolan är värderingsfri och neutral, dels att man vill begränsa föräldrarnas rätt att fostra sina barn och ge dem utbildning som stämmer med deras övertygelse. Denna rätt fastslås i FN:s barnkonvention och Europakonventionen, vilka Sverige har skrivit under.

Propagerar jag alltså för att barnen bör delas upp i skolbussen? Inte alls. Men de föräldrar som vill ha det så för sina barn ska få välja själva.

Vad är religionsfrihet?

Vad är ett samhälle med religionsfrihet? Ja, det finns åtminstone två sätt att förstå ordet, dels frihet från religion eller frihet till religion. I ett samhälle med frihet från religion förvisas all religion från det offentliga rummet. Detta har vi en hel del av i Sverige. Följden av denna förståelse blir att endast två religioner blir tillåtna: ateismen och agnosticismen. För även dessa två är religioner. Man kan inte vara utan värderingar. Ingen är neutral.

Alternativet är att ha ett samhälle som tillåter eller rentav uppmuntrar religion. Ett samhälle där människor med olika livsåskådningar kan samsas trots sin olikhet. Detta är inte heller utan svårigheter, men det är ett samhälle där alla kan delta på lika villkor, såväl ateisten som den kristne som anhängaren av New Age eller islam. Ett grundvillkor för att en sådan samexistens ska fungera är givetvis att alla accepterar religionsfriheten.

Alla behöver då respektera varandras rätt att tro olika, och att någon annan tror annorlunda uppfattas inte där som ett hot, utan som naturligt.

Ett exempel på hur det kan bli med frihet från religion är en motion till Region Västmanland (tidigare Landstinget) om förbud mot religiösa symboler hos de anställda. Motionären förklarar för Västmanlands Läns Nyheter: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller [som bär] en slöja eller något som visar att personen är kommunist.”

(Jfr även Ska man vara tolerant?)

Överlevnadsstrategier

Kristenheten i Sverige och västvärlden står inför stora utmaningar. Sedan den romerske kejsaren Theodosius den store (som regerade 379-395 som den siste kejsaren över det odelade romarriket) gjort kristendomen till statsreligion, har kristendomen dominerat de flesta samhällena i Europa. Undantaget är de länder som haft muslimskt styre, dels Spanien och dels från Balkan upp till Ungern. Där är bilden mer komplex, även om kristendomen tog över och blev en viktig faktor i samhället. Europa är byggt på kristendomens grund.

I och med den epok vi kallar Upplysningen (på 1700-talet) började dock kristendomens ställning så sakta falla sönder. Till en början märktes det kanske inte så mycket. Men med tiden har förnuftstro av olika slag vunnit stora segrar över kristendomen. Det hela är en utdragen process, den går långsamt fram. I och med den dominerande ställningen i samhället och även ofta i staten, som till exempel i Sverige, så har kristendomen med tiden blivit en slags kultur i stället för en religion. Människorna har allt eftersom blivit allt mindre troende. Även där man så småningom inte hade någon personlig tro alls, fortsatte man att gå i kyrkan för att man tyckte att man ville/borde det. Det var tradition. En sådan tradition kan hålla i sig i flera generationer.

Ur juridisk synvinkel är här två reformer som visar hur det enhetliga Sverige försvann. Dels har vi konventikelplakatets avskaffande i två steg, 1858 och 1868, vilket innebar att det blev tillåtet att ha gudstjänster utanför statskyrkosystemet. (Man fick också snart därefter, 1873, genom de så kallade dissenterlagarna tillstånd att gå ur Svenska kyrkan om man gick in i ett annat av staten godkänt samfund.) Väckelserörelserna blev så starka att de inte längre kunde förbjudas. Nästa steg var att vi fick religionsfrihet 1952. Då fick man laglig rätt att lämna Svenska kyrkan utan att gå in i något annat trossamfund.

Båda dessa reformer var riktiga och nödvändiga. Människor ska inte mot sin vilja tvingas tillhöra en kyrka. Givetvis är det ledsamt att inte alla svenskar är kristna, men om de nu inte är det, så måste man acceptera det. Det gamla alternativet, som i princip gällde fram till 1873, var att landsförvisa den som trodde annorlunda. Detta statskyrkosystem hade kanske fungerat någorlunda, rent praktiskt, under sextonhundratalet, men det är i grund och botten inget bra system, och när väckelserörelserna växte fram fungerade det inte.

Denna historiska bakgrund påverkar oss ännu. Är då Sverige ett kristet land? En utförligare behandling av den frågan ryms inte här, men klart är att Sverige i någon mening kommer vara ett kristet land rätt länge till, ända tills någon annan religion blir dominerande. Vad vi sett hittills är ju främst att man lämnat den kristna tron utan att hitta någon annan definierad religion. Man har blivit ”privatreligiös” som det har kallats, d.v.s. man har inget namn på sin tro, man organiserar sig inte i samfund. Många har också blivit agnostiker eller ateister. Det som blir kvar är en kulturkristendom, som inte är biblisk kristendom. Men de som tror på Jesus Kristus som sin och hela världens ende frälsare, de har blivit mycket sällsynta. Någon enstaka procent kanske?

Vi ser ut att vara på väg mot fornkyrkans situation, där kristna var en liten minoritet. Ofta förföljdes de. Vi bör ställa oss frågan: Kommer kristendomen att överleva i Sverige? Vilka ska bära vidare den kristna tron, vilka ska fortsätta att leva det kristna livet i Sverige i framtiden? Här finns två viktiga storheter som är av allra största betydelse: Kyrkan och hemmet. Dessa två är helt grundläggande. Både kyrkan och hemmet ska vara trogna förvaltare av Guds Ord. I kyrkan ska prästen förkunna, och i hemmet är det familjefadern som ansvarar för att barnen fostras i den kristna tron (om mannen inte är kristen är det moderns ansvar). Dessa två är ofrånkomliga följder av den kristna tron, de är kristna plikter.

En som hade förstått detta var Martin Luther. När han vid reformationen insåg sakernas läge, hur okunnigt lekfolket var, ja till och med prästerna var okunniga, skrev han Lilla och Stora katekesen. Om vi tittar närmare på Lilla katekesen, som särskilt är skriven för lekfolket, så avslutas den med två små avsnitt Hur en husfader skall lära sitt husfolk morgon- och aftonbön samt bordsbön och den så kallade Hustavlan. Dessa två är en sammanfattning, som visar hur den kristna tron ska levas i det praktiska livet. Tyvärr har dessa avsnitt ofta utelämnats i katekesutgåvor. Om du inte gjort det nyligen, så läs dessa avsnitt! (Givetvis måste man inte använda precis dessa ordningar och böner. De är ett förslag.)

I Sverige kom det att bli skolan som lärde ut katekesen, på grund av det olyckliga statskyrkosystemet. Prästernas uppgift, att lära ut katekesen, blev statens. Ännu i nästan femtio år efter dissenterlagarnas införande 1873 fortsatte det svenska skolsystemet att lära ut lilla katekesen som utantillärning, som teologisk undervisning, som kristen fostran (inte som opartisk religionsundervisning). Det försvann 1919, då det förbjöds. Detta orsakade kraftiga protester från konservativa kristna, särskilt inom den så kallade gammalkyrkligheten, en rörelse med rötter i prästen Henric Schartaus förkunnelse. Åtminstone delvis som en reaktion mot katekesförbudet bildades 1923 Kyrkliga Förbundet, en förening för att främja lutherdom inom Svenska Kyrkan. Kyrkliga förbundet är ännu verksamt.

Och här står vi åter vid frågan: Hur ska den kristna kyrkan överleva? Jag påstår att det för Sveriges bibeltroende kristna definitivt borde vara dags att lämna statskyrkotanken och Svenska Kyrkan. Uppfattningen att staten (genom Svenska Kyrkan) ska sörja för kristendomens utbredande har gjort stor skada. Man har skickat sina barn och ungdomar till Svenska Kyrkan för undervisning vid konfirmationen, men det man har fått har hållit mycket skiftande kvalitet. Nu för tiden har det gått så långt att det i allmänhet är helt undermåligt innehåll ur kristen synvinkel. Förvisso har i ett historiskt perspektiv mycket gott gjorts i Svenska Kyrkan, men statskyrkosystemet har definitivt passerat bäst-före-århundrade. Svenska kyrkan är inte luthersk. De som ännu vill hålla fast vid ”biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tro” bör därför satsa sitt engagemang, sin tid och sina pengar på de ännu små men dock fria lutherska kyrkorna. Därigenom visar de också för sina och sina vänners barn hur viktigt det är att följa Bibelns undervisning i konkret handling.

Detta är den grundläggande och nödvändiga överlevnadsstrategin, som sedan kan kompletteras och byggas ut: Fria församlingar med Guds oförfalskade Ord och kristna hem.

Reformationen 500 år: Sola gratia – Av nåd allena

SOLA GRATIA

Så kommer vi fram till det tredje sola, sola gratia. Av nåd allena. Vi är frälsta bara av nåd. Vad är nåd? Jo, det är Guds godhet och välvilja. Att Gud är nådig betyder att han är välvilligt inställd. Som det står i 1 Mos. 6: Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. Gud var välvillig mot Noa. Eller som David säger i Psaltaren: Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, fräls mig genom din nåd. (Ps. 31:17) Det vill säga David ber att Gud ska rädda honom, frälsa honom genom sin godhet. Det är ingenting han förtjänar, utan allt beror på Gud. Så ser vi att sola gratia hör intimt samman med sola fide, sola fide är hur frälsningen tas emot av människan, och sola gratia är hur frälsningen ges av Gud.

Vi har faktiskt ordet gratia i svenskan. För om man på latin sätter det i plural, i flertal, så blir det gratis. Och då förstår vi ännu bättre hur Gud ger frälsningen: Han ger den gratis! För intet!

Vi ska akta oss här bara så att vi inte faller för reklammakarnas grepp. Ni vet ju hur reklamen brukar säga till oss, till exempel Fri frakt. Är frakten gratis då? Nej, det är den inte, de har bara bakat in kostnaden för frakt i priset. Eller också kan det stå: Köp nu, betala om ett år. Räntefritt! Men ofta har de lagt dit en aviavgift eller någon annan slags fast månadsavgift, som gör att krediten ändå blir dyr.

Men Gud är inte sådan, han ger frälsningen helt gratis, utan någon kostnad för oss!

De romerska katolikerna och de reformerta, de instämmer i sola gratia. Så tror vi också säger de. Men det är inte sant. Det är inte samma sak vi som vi tror. Här gäller det att läsa det finstilta, för det som de menar att Guds nåd innehåller är inte att Gud ger frälsningen, utan han ger oss kraft att med våra gärningar eller vår vilja medverka till frälsningen. Så litet skämtsamt kan jag fråga: Vilket erbjudande är bäst, att få frälsningen gratis, eller att betala litet grann, så mycket man nu förmår?

Naturligtvis ska vi inte vara lutheraner för att det är det bästa erbjudandet. Självfallet ska vi se efter vad Bibeln lär.

Och Bibeln säger, att vi människor av naturen, av oss själva är helt döda för Gud. Den hemska sanningen är, att katolikernas och de reformertas nåd, deras erbjudande om att bara göra litet grann, det är värdelöst! En oomvänd människa är nämligen andligt död i sina synder och kan inte göra någonting åt sin frälsning. Så här skriver sankt Paulus till efesierna: Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek,också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. – – – Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:4, 8f.)

Vår tid är förvirrad. Knappt någon vet vad kristen tro är, ofta inte ens de som säger sig vara kristna. Vi ska därför se till att vi håller fast vid Bibelns undervisning: Sola fide, sola scriptura och sola gratia. Bara den lutherska kyrkan håller fast vid dessa tre. Låt oss därför med glädje bekänna att vi är lutheraner, för den lutherska tron är den bibliska tron, som förkunnar syndares frälsning av nåd, genom tron allena.

O Herre Gud, vilken stor list brukar inte våra själars fiende. Den onda världen bryr sig aldrig om ditt ord. Men du ser också att många som varit flitiga att bruka ditt ord inbillar sig att de nu vet allt och inte längre behöver ditt ord. Käre Fader, bevara dina barn från att bli övermätta och onyttiga och lata i det andliga. Gör dem på nytt brinnande och låt inte elden förkolna. Väck ständigt på nytt deras hunger, och gör dem tacksamma för varje smula av det himmelska brödet, som är din käre Son, vår ende och rätte hjälpare. Amen. (Martin Luther)

Reformationen 500 år: Sola scriptura – Skriften allena

SOLA SCRIPTURA

Sola Scriptura – Skriften allena, bara Bibeln.

När nu Luther funnit att den romerska kyrkan lärde falskt om frälsningen, funderade han såklart på hur det hade kunnat bli så. Och han fann att de romersk-katolska teologerna hela tiden åberopade traditionen, vad olika kyrkliga lärare hade sagt och vad påven sade. De hade tappat kontakten med källan, Skriften. Inte så att de inte läste Bibeln, o nej! De citerade ständigt Bibeln i sina skrifter och läste ur den i sina gudstjänster. Men, de lät inte Bibeln vara den högsta auktoriteten. De sade: ’Bibeln är bra, men den räcker inte. Om man läser Bibeln på egen hand, utanför kyrkan, då far man vilse. Vi behöver Bibeln och traditionen.’ Men säg mig, kan man ha två högsta auktoriteter? Kan man ha två skiljedomare? Ja, så länge som de säger samma sak går det bra. Så länge som det inte finns någon motsättning mellan vad påven eller kyrkofäderna lär och vad Bibeln lär är det inget problem. Men om dessa två, Bibeln och traditionen, skiljer sig åt och lär olika, då kan man ju inte ha båda som sin auktoritet, då fungerar det inte. Då måste man välja. Då visar det sig vad man egentligen tror på. Och då blev det tydligt vad som var den romersk-katolska kyrkans verkliga auktoritet, nämligen traditionen och dess främste uttolkare, påven.

Låt mig ta ett exempel för barnen: Kan man köra bil med två förare? Kan två bestämma hur bilen ska köras? En sitter till höger och en till vänster, och var och en har ratt och fotpedaler. Ja, det går bra om de turas om. Ibland styr den ene, ibland styr den andre, och så kan den som inte kör vila. Men hur går det om båda ska köra samtidigt, tänk om den ene vill öka farten och den andre bromsa? Hur går det om i en gatukorsning en vill ta till höger och den andre till vänster? En sådan bilfärd kommer sluta i diket eller med en krock.

Nej, vi måste ha en enda skiljedomare om vad som är kristen tro. Och vi behöver inte läsa länge i Bibeln för att förstå att Gud redan har tänkt på det här. Han har klart och tydligt talat om vad vi ska rätta oss efter. Det finns hundratals ställen i Bibeln där detta framgår. Till exempel bad David: Herre, Herre, du är Gud, och dina ord är sanning. (2 Sam.7:28). Eller Guds väg är fullkomlig, Herrens tal är rent. (Ps. 18:31). Eller se på vad Paulus skrev till Tessalonikerna: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är. (1 Tess. 2:13)

Hur kan då Bibeln vara rättesnöret för vad som är kristen tro? Jo, det beror på att den är Guds eget Ord. Och det som Gud har talat, det måste ju vara rätt och riktigt. Att vi människor skulle ifrågasätta vad Gud har sagt, är lika tokigt som att en seriefigur skulle sätta sig upp mot sin tecknare. Det går ju bara inte, det är ju tecknaren som själv bestämmer vad som ska stå i pratbubblorna. Men, lika galet är det att tro att vi skulle sätta oss upp mot Gud. Det GUD har talat, det måste vi låta stå, vi ska tro det och ta emot det. Det som Gud har talat kan inte innehålla några fel. Som Luther sade i Stora katekesen: Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. Eller som Augustinus skrev till Hieronymus: Endast de böcker som kallas kanoniska har jag lärt mig akta så att jag är fast övertygad om att ingen författare skrivit något fel i dessa böcker.

Det var inte bara mot romersk-katolska kyrkan som Luther behövde framhålla Sola scriptura. Det fanns andra grupper, som avvek. Jag tänker på de reformerta, och de är litet värre, för de talade gärna om Skriften allena, men de klarade inte att tillämpa det. I själva verket satte de sitt eget förnuft högre än Bibeln. Ta nattvarden, där Kristus skänker sin egen kropp och sitt eget blod i brödet och vinet. Det säger han ju själv: Tag och ät, detta är min kropp. Men, då var den reformerte teologen Zwingli där och sade: Det går ju inte att vi får Kristi kropp i brödet, Kristi kropp är ju i himlen, då kan den ju inte vara i brödet. Så satte Zwingli sitt eget förnuft som en domare över Bibeln. Hans kollega Calvin till och med formulerade en regel om det här, han sade: Det oändliga kan inte rymmas i det ändliga. På latin Finitum non capax infinitum. Eftersom Gud, Kristus, är oändlig, kan han inte rymmas i det begränsade brödet. Det går inte.

Men den här regeln, står den i Bibeln? Nej, det gör den inte. Så har man satt upp någonting utanför Bibeln som styr över vad som kan stå i Bibeln.

Så fann Luther källan för den kristna tron: Guds Ord. Vi ska inte låta något annat stå över den. Inte traditionen eller kyrkofäderna, inte förnuftet och logiken, och inte heller våra känslor.

Lägg nu märke till att ingen av dessa andra saker är något dåligt. Alla dessa saker är gåvor från Gud, och vi ska använda dem, men på rätt sätt. Det gäller att ge dessa saker rätt plats. Förnuftet och våra känslor är fina gåvor till oss människor, men vi ska inte använda dem till att grunda trosartiklar på. Och visst finns det mycket värdefullt i traditionen, det ska vi ta vara på. Vi lutheraner är mycket traditionella. Men allting måste bedömas utifrån den högsta norm vi känner: Sola scriptura.

Reformationen 500 år: Sola fide – Av tro allena

Vad innebär det att vara lutheran? Jag tänkte vi skulle stanna något litet vid tre av reformationens grundsatser, vid de tre sola. Sola är latin och det är ett adjektiv som betyder ”allena”. Vi har det ordet i svenska till exempel när vi säger att någon spelar solo. Dessa tre grundsatser är sola scriptura, sola gratia och sola fide. Det betyder Skriften allena, nåden allena och tron allena. Dessa tre hänger samman. Den kristna tron är som en guldring, sade Luther, om man tar bort någon del av ringen, så har man inte längre någon ring. Alla delar hänger ihop. Frälsning genom tron allena kan vi säga är det allra viktigaste, men hur ska man få tron om man inte har Guds ord, Skriften? Tron kommer ju av Guds Ord. Om vi inte har Guds Ord kan det inte finnas någon kristen tro. Och på samma sätt, vad hjälper det att tro att Skriften är sann om man inte tror på Jesus? Som ni märker är kristendomens delar liksom ihopklistrade med varandra och beroende av varandra. Men jag måste ju börja någonstans, så jag börjar med sola fide.

SOLA FIDE

Sola fide – Av tro allena. En människa blir frälst bara av tro, genom tron allena. Gärningar duger inte inför Gud, för att bli frälst. Att mena att vi kan beveka Gud med våra gärningar är alldeles tokigt. En människa blir frälst bara av tro, sola fide. Detta var den upptäckt Luther gjorde när han satt och studerade i sin studerkammare i tornet i Wittenberg. Hans hus finns kvar, men inte det torn där han satt. Allt som är kvar är en igenmurad dörröppning som ledde till tornet där Luther satt när han upptäckte sola fide. Men denna reformationens stora upptäckt kan vi ju ha kvar, oavsett vad det finns för hus i Wittenberg idag.

Jag tror att vi kan ha svårt att förstå hur oerhörd Luthers upptäckt var. Vi lever i ett helt annat samhälle, vi har en helt annorlunda bakgrund. På Luthers tid var nämligen alla människor medvetna om att de var syndare. De visste att de brutit mot Guds lag, och att de av sig själva var värda straff. Därför sökte de efter frälsning. Och de försökte göra allt möjligt för att slippa undan Guds dom. De försökte göra bot och på så sätt blidka Gud. De ville genom sina gärningar få en nådig Gud. Denna bot kunde bestå i många olika saker: fastor, allmosor, att man läste olika böner många gånger, späkningar, pilgrimsfärder eller att gå i kloster. Nu var det förstås inte alla som gick i kloster eller genomförde pilgrimsvandringar, för det klarade de inte. Men alla var medvetna om Guds vrede och visste att de behövde kämpa för att få en nådig Gud.

Ja, människorna på Luthers tid var medvetna om Guds vrede, men det kan man verkligen inte säga om vår tid som vi lever i. Den allmänna tron är ju dels att Gud inte finns, och om han skulle finnas är han ju god, och därför skulle han aldrig komma på tanken att bestraffa synden eller syndaren. Så menar man.

Kanske blir vi påverkade av vår tids föreställningar? För att bättre förstå vad sola fide betyder, låt oss tänka på att Gud hatar synd. I Bibeln möter vi Guds vrede klart och tydligt. Tänk på hur Gud dränkte den syndiga världen på Noas tid, det var bara åtta människor som överlevde. Eller tänk på städerna Sodom och Gomorra som Gud lät det regna eld och svavel över grund av deras syndiga leverne. Bara fyra människor kom undan. De andra dog en smärtsam död.

Människor av idag som läser om detta, de tänker att den kristna Guden är elak och dum. Men vi kristna måste akta oss för att tänka så om Gud. Gud är rättvis. Låt oss jämföra med något som tyvärr händer rätt ofta, en människa har gjort något brottsligt, till exempel förskingrat pengar eller slagit någon annan illa så han skadas, det kallar vi misshandel. Är domaren elak om han utdömer böter för detta? Nej, inte är han det. Han utför ju sitt arbete att skydda lag och ordning i samhället. Det är rätt och riktigt att brottslingarna straffas. Så ska vi tänka om Gud när vi läser i Bibeln om Guds straff. Gud är rättvis. Den som tycker att Guds straff är för hårda har inte förstått allvaret i synden.

Martin Luther tänkte mycket på Guds straff. Han berättar själv så här: Men jag insåg att hur oförvitligt jag än levde som munk, var jag likväl en syndare inför Gud. Därför hade jag ett mycket oroligt samvete.

Luther visste att han var syndare, och att han förtjänade evigt straff. Han hade försökt bli frälst på gärningarnas väg, genom att göra goda gärningar och leva fromt. Så lärde – och lär ännu – romersk-katolska kyrkan. Men han lyckades inte med det. Då upptäckte han sola fide. Att vi blir frälsta genom tro. Inte genom något vi gör. Bara genom tro, genom tron allena. Som det står i Romarbrevet 1:17: Den rättfärdige skall leva av tro. Eller i Johannesevangeliet 3:16: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

(Fortsättning följer i nästa post)

Ska man vara tolerant?

Bör vi kristna vara toleranta? Svaret är förstås: Det beror på vad det gäller. Ibland ska man vara tolerant, men ibland ska man inte. Ack, alla dessa mänskliga bedömningar! De gör det svårt för oss människor. Det är mycket lättare att se på världen i ett antingen-eller-perspektiv. Svart och vitt, det är enklast så.

När det gäller att förhålla sig till olika saker, så finns alltid minst två möjligheter. Det finns olika perspektiv, och det gäller att hålla balansen mellan dessa. Även goda, bra tankar och saker kan överdrivas och tillämpas fel.

Nåväl, nu var det tolerans som var ämnet. Ska vi vara toleranta? Ja, vi ska vara toleranta i många frågor. Vi ska till exempel vara toleranta när det gäller våra medmänniskors fel och brister. Men detta måste förstås rätt! Aposteln skriver om de kristnas förhållande till varandra: Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. (Ef. 4:2) Men detta betyder inte att vi ska acceptera och godkänna synden som sådan. Synden är från djävulen, och den är ond. Och vi ska inte ha överseende med synden, den ska fördömas, men syndaren ska vi ha tålamod med. Vi är alla syndare, och Gud har i Kristus visat oss en ofattbar godhet när han älskade oss syndiga människor och sände honom att dö för oss. I Fader vår har Kristus lärt oss att be: Förlåt oss våra synder, liksom vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Detta milda sinne står inte i strid med att fördöma synden, till exempel som sankt Paulus skriver till Galaterna: Om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. För den falska läran kommer inte från Gud, utan från djävulen. När det gäller Guds Ords Sanning ska vi inte vara toleranta. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar (Joh. 8:31) och han sade också: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6) Är inte detta intolerant? Jo, verkligen! Men i saker där Bibeln lär något, måste vi låta människotankarna fara. Jesus befallde sin kyrka vid sin himmelsfärd: Lär dem [lärjungarna] att hålla allt vad jag har befallt er (min markering, Matt. 28:20).

Vår tid är sedan mer än hundra år subjektivistisk, ja till och med nihilistisk. Det anses allmänt att det inte finns någon absolut Sanning. Och i samhället kan vi leva med denna relativism. Vi får leva tillsammans med andra människor vilken tro de än har. Så när jag ska köpa mitt bröd, frågar jag inte efter om bagaren är kristen, ateist eller muslim, utan jag köper av den som bakar det godaste brödet till ett bra pris.

Men denna relativism och tolerans har tyvärr spridit sig och nästlat sig in även i de kristna kyrkorna när det gäller läran. Nu är den nära allenarådande. Även i mer konservativa kyrkor och rörelser, ja till och med bland dem som kallar sig lutherska, tolererar man olika mening om vad Guds Ord lär. Sist vill jag därför citera Luther:

Martin Luther 1535 över Gal. 5:10

På liknande sätt (som Paulus) håller vi nu för bannlysta och fördömda dem som påstår, att artikeln om Herrens lekamens och blods sakrament är osäker, eller våldför sig på Kristi ord vid nattvardens instiftelse. Vi håller ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (fast för oss ingen är liten), skall vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken inte hjälpa oss. Vi kan bli frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramentarierna, men vi kan det inte utan ren lära och tro. I övrigt vill vi gärna visa kärlek och leva i endräkt med dem som tillsammans med oss tänker kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt det på oss ankommer skall vi också hålla frid med våra fiender och be för dem som på grund av okunnighet smädar vår lära och förföljer oss, men inte så mot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldför sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar…

Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, bara inte synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den inte syndernas förlåtelse. Läran och livet kan således inte alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5:18). Därför tillåter vi inte, att den träds förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstår vi utmärkt väl att vara överseende… Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar är fast grundade i den heliga Skrift.

Konkordieboken och konsekrationen

Den senaste tiden har jag sysselsatt mig med att skriva en uppsats som är för lång för att läggas in på bloggen. Den passar för dem som önskar litet mer att bita i. Därför lägger jag här bara en länk till artikeln, som har titeln Konkordieboken och konsekrationen.

Bakgrunden är att det i Sverige även bland bekännelsetrogna lutheraner tyvärr finns oenighet om vad Bibeln och bekännelseskrifterna lär om konsekrationen. Också inom Missionsprovinsen finns oklarhet här.