Reformation då och nu

Nu har det firats på olika sätt att det gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Det finns olika saker att uppmärksamma. En del firar att en individ visade stort mod, stod för sina värderingar och satte sig upp mot ett felaktigt system. Andra firar Luthers insats för folkbildningen, eftersom Luther menade att alla, såväl kvinnor som män, skulle få läsa Bibeln själv (och inte behöva förlita sig på vad prästerna och påven sade). Och dessa iakttagelser är riktiga, men, de är inte kärnan i reformationen.

Det reformationen djupast handlar om, är hur en människa ska få en frid med Gud och bli frälst. Luther hade kämpat hela sitt liv med detta på ett sätt som vi knappt förstår. Samhällsandan, som Luther levde i före reformationen, var fylld av människans otillräcklighet inför Gud. (Kyrka och samhälle hängde mycket nära samman.) Guds lag predikades. Människorna visste att de var syndare och att de inte dög i Guds ögon, att de var i behov av frälsning. Men de hänvisades till sin egen fromhet och till sina egna gärningar: läsande av böner, kyrkogång, pilgrimsfärder, köpande av avlat, klosterliv etc.

Martin Luther hade ägnat sig åt att finna en nådig Gud på gärningarnas väg. På det sättet fann inte Gud, hur mycket han än kämpade och slet. För om frälsningen till minsta del bygger på oss och våra gärningar, så håller den inte inför den helige och fruktansvärde Guden. Vi vill gärna tänka oss att Gud är ungefär som en snäll farbror uppe bland molnen, att han är överseende och att allt ska ordna sig inför evigheten, men det är en falsk Gud. Bibeln säger att Gud är HELIG. I Hebreerbrevet står det: Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer – – – Ty vår Gud är en förtärande eld. (Hebr. 10:31, 12:29)

Den frälsning som predikades i den romersk-katolska kyrkan var gärningsreligion, verkhelighet. Dels de egna gärningarnas, dels helgonens överskjutande gärningar. Därför missade man målet. Sankt Paulus skriver till galaterna: Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. (Gal. 2:16) Den som till minsta del inför Guds domstol på den yttersta dagen åberopar sina egna eller andras gärningar har inte tillräcklig betalning för syndaskulden och kommer inte in i himmelen. ”Men så allvarligt kan det väl ändå inte vara?” invänder någon. Min motfråga blir: Kan det inte? Hur vet du det? Jag hittar då inget i Bibeln som styrker en sådan invändning. (Den som menar sig ha hittat något sådant får gärna mejla det till mig, pastor.fjellander@gmail.com.) Tvärtom finner jag att synden är så allvarlig att Adam och Eva drevs ut ur paradiset och blev underkastade döden. Och aposteln fortsätter i sitt brev: Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves. (Gal. 2:21) Och vidare: Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. (Gal. 3:10) Den som därför vill bli rättfärdig till någon del genom mänskliga prestationer, måste vara säker på att dessa håller måttet, ja, att de är felfria och utan någon brist.

Men inte kan det väl vara så enkelt att man blir frälst bara genom att tro på Jesus? Jo, det är det! Som det står i efesierbrevet: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8) Eller som Jesus själv sade: Den som tror på Sonen har evigt liv. (Joh. 3:36) Det var detta som Martin Luther fann, det glada budskapet från Gud, evangeliet. Han hade försökt bli frälst på lagens och gärningarnas väg, och han insåg att han inte klarade det. Därför fylldes han av obeskrivlig glädje när han fann och förstod att Gud skänker evigt liv och frälsning gratis och för intet!

Detta är reformationens kärna, frälsning genom tron allena. Denna lära måste bevaras ren utan all inblandning av gärningslära! Detta är den artikel som kyrkan står eller faller med, articulus stantis et cadentis ecclesiae som teologerna sade. Där inte tron allena predikas klart, riskeras hela kristendomen. Därför måste prästerna predika strängt mot alla villfarelser som på olika sätt skadar det rena evangeliet. Det gjorde också sankt Paulus: Om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:8) Detta är mycket starka ord! De visar hur allvarlig denna fråga är.

I den yttre kristenheten i Sverige idag predikas sällan det rena, villkorslösa evangeliet. Synergismen (att människan bidrar på något sätt till omvändelsen) är utbredd, även i konservativa kretsar. I detta läge är behovet en ny reformation stort!

Ska staten eller hemmet uppfostra barnen?

En av familjens viktigaste uppgifter är att ge ett gott hem och en god uppfostran åt barnen. Det innefattar flera saker: Mat och kläder, kärlek och omsorg, goda värderingar. Dessa uppgifter hör till familjen. Är familjen kristen, vill man också ge barnen den kristna tron. Hör, min son, din fars förmaning, förkasta inte din mors undervisning. – – – Min son, om syndare lockar dig, så följ dem inte. (Ords. 1:8, 10)

[En församlingsledare] skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt. (1 Tim. 3:4) Någon invänder kanske att detta skulle gälla bara för prästerna, men det står det inte. Att ta väl hand om sin familj gäller alla kristna, men prästerna ska vara föredömen här.

[En församlingsänka] skall vara känd för att ha gjort mycket gott: uppfostrat barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, hjälpt nödlidande och sökt varje tillfälle att göra gott. (1 Tim. 5:10)

Jag [Paulus] vill därför att unga änkor gifter sig, föder barn, sköter hemmet och inte ger motståndaren något tillfälle att tala illa om dem.
(1 Tim. 5:14)

Familjen angrips dock av olika ideologier: Materialismen, liberalismen och socialismen. Materialismen vill få oss att tro att pengar är viktigare än barn, liberalismen att en kvinna är förtryckt om hon arbetar i hemmet och inte tjänar egna pengar, och socialismen att barnen ska uppfostras kollektivt. Dessa tre ideologier har vunnit stora segrar, ja, de har närmast segrat totalt i vårt samhälle.

Det som inbegriper lagar måste vi förstås finna oss i, till exempel så hade vi fram till 1971 sambeskattning av inkomst, det vill säga mannens och hustruns inkomster fördelades jämnt vid beskattningen. Sambeskattning utgår från familjen och gynnar den. Vår nuvarande skattelagstiftning utgår inte från familjen. Det som finns i skattelagstiftningen är självständiga individer.

Här finns mycket att säga om hur det blivit som det blivit i Sverige. Från en webbsida om den socialdemokratiska politikern Alva Myrdal, som verkade ungefär 1925 -1970, har jag hämtat följande två citat, som visar vad hon ville:

Framtidsperspektivet som målas upp är en ”fortsatt kollektivisering av barntillsyn och barnuppfostran”

Daghemmen var en gemensam lösning på två grundläggande problem: kvinnornas frigörelse och barnens socialisering.

Ur den socialdemokratiska stridsskriften Familjen i framtiden från 1978 hämtar jag följande:

De familjepolitiska åtgärderna måste inpassas i en total politisk strategi; (s 1)
Alla vuxna människor skall vara ekonomiskt oberoende av anhöriga. (s 2)
Barnens sociala, intellektuella och kulturella utveckling skall vara oberoende av föräldrarnas ekonomiska förhållanden (s 2)
Man ändrar inte på verkligheten genom information. Det är verkligheten som måste förändras […] (s 9)

Punkt 3 anser många vara lovvärd. Och jag vill inte säga emot det. Tvärtom. Men om man anser att samhället ska ta ett stort ansvar för alla barns sociala, intellektuella och kulturella utveckling, så trampar man mycket lätt vidare in på värderingarnas område och menar att samhället ska förse alla barn med normer. Även om få säger det, så sker barnuppfostran idag kollektivt, på förskolorna. Föräldrarna har i stor utsträckning lämnat ifrån sig denna uppgift.

I en översikt beskrivs olika kategorier av människor som inte förvärvsarbetar:

Förvärvsförhindrade – de som var förhindrade att ta förvärvsarbete eller som förvärvsarbetade mindre än heltid på grund av hushållsarbete eller brist på barntillsyn (s 15, min fetstil)

Det enda mål för sysselsättningen som vi kan acceptera är en fullständig utjämning av förvärvsfrekvensen mellan kvinnor och män. (s 18)

Arbetsfördelning i ett kristet hem

Hur ska då arbetsuppgifterna fördelas i ett kristet hem? Låt mig direkt säga, att vi inte hittar någon detaljerad och uttömmande lista i Bibeln över vem som ska göra vad, så att vi kan följa denna lista. Det vi finner i Bibeln är principer för ett liv som behagar Gud. Det är likadant här som med det övriga livet, vi ska inte ställa upp detaljerade regler där Bibeln inte gör det. Det betyder dock inte alls att Bibeln tiger om hur ett kristet hem ska vara, principerna är tydliga, och nu för tiden är de mycket impopulära. Ja, de är mer än impopulära, de betraktas som hot mot samhällsordningen, som uppror och hädelse mot den gud man inte vet om man tror på.

Man och kvinna är inte likadana, de är olika och har olika uppgifter och ansvarsområden. Jag vill sammanfatta Bibelns lära om familjen och hemmet så här:

Det är kvinnans uppgift att föda barn och ta hand om hemmet och det är mannens uppgift att försörja familjen.

Som vi läser i första Mosebok:

Till kvinnan sade han:
”Jag skall göra din möda stor
när du blir havande.
Med smärta skall du föda dina barn.
Till din man skall din lust vara,
och han skall råda över dig.”

Till Adam sade han:
”Du lyssnade på din hustru
och åt av det träd
om vilket jag befallt dig:
Du skall inte äta av det.
Därför skall marken vara
förbannad för din skull.
Med möda skall du livnära dig av den
så länge du lever.
Törne och tistel skall den bära åt dig
och du skall äta av markens örter.
I ditt anletes svett
skall du äta ditt bröd

(1 Mos. 3:16-19)

(Jämför även 1 Tim. 2:15, 1 Sam. 1:23, 2:19, 1 Mos. 18:6, Matt. 13:33, Tit. 2:5 [husliga])

Det här betyder inte att alla uppgifter i hemmet antingen är kvinnans eller mannens, så att det antingen är kvinnan eller mannen som ska utföra den. Tvärtom kan det många gånger vara trevligt och givande att arbeta tillsammans, oavsett om det gäller att laga maten eller tvätta bilen. Att arbeta tillsammans är ett fint sätt att umgås. Och även om barnomsorgen främst är kvinnans uppgift, så ska männen inte dra sig undan arbete med barnen. En man ska inte dra sig för blöjbyten och nattvak, säger Luther. Det är hans uppgift att hjälpa till.

I våra motståndares beskrivningar av det traditionella hemmet, möter man ibland till exempel män som ansett att de kan vila, spela kort och läsa tidningen efter arbetet, medan kvinnorna tvingades att arbeta och släpa dagarna i ända. Det är hemskt att höra sådant som tydligen förekom förr! Så får det inte vara i ett kristet hem!

Ett hem kan se ut olika i olika samhällen. I och med industrialiseringen har vi fått att de flesta arbetsplatser ligger utanför hemmet. I det gamla jordbrukarsamhället, så var hem och arbete integrerade, de bildade en helhet. Där var kvinnorna i mån av möjlighet involverade i förvärvsarbetet, och det var givetvis inget fel i det. Det står ingenstans i Bibeln att kvinnor inte får förvärvsarbeta. Men hos oss har det här blivit polariserat, vilket är en nackdel.

I vårt samhälle har det blivit så att det anses fint att arbeta och tjäna pengar, men mindre fint att arbeta hemma med barnen och hemmet (och inte tjäna pengar). Men detta är helt utan grund i Bibeln. Hemarbete är precis lika viktigt som förvärvsarbete. Det som tyvärr bland annat bidragit till att denna värdering uppstått, tror jag, är att männen använt lönen på ett egoistiskt sätt, för sina egna nöjen. Mannen har använt lönen som om den vore hans! Men den lön som mannen eller kvinnan drar in tillhör familjen, och ska användas för det gemensamma.

Ofta hör man hur moderna par har separat ekonomi. Jag påstår inte att det nödvändigtvis är synd att ha separat ekonomi, för Bibeln innehåller som sagt inga detaljerade föreskrifter. Det kan finnas situationer när det är bra att lösa det så. Men tyvärr beror det ofta på att man inte förstått vad en familj är. Men Bibeln säger att mannen och hustrun ska bli ett. De ska bilda en familj.

Om barnbegränsning

När en man och en kvinna gifter sig, bildar de ett gemensamt hem, de bildar en familj. Familjen är den enhet som bildar uppväxtmiljö för de barn som eventuellt föds. Från början var det enkelt och tydligt, man tog emot de barn man fick. Sedan drygt hundra år har det dock utvecklats preventivmedel, olika metoder så att man inte ska få barn när man ligger med varandra. Denna utveckling har gått hand i hand med äktenskapets upplösning och bidragit starkt till denna. Den tekniska och medicinska utvecklingen är dock inte syndig i sig, utan frågan är hur den används. Och vi kan konstatera att den i det här fallet vanligtvis används till enormt mycket synd. Genom att förhindra att barn blir till har samboendet med sitt ihop- och isärflyttande underlättats betydligt. Själva idén är att den personliga friheten, lyckan och självförverkligandet är viktigare än barnen.

Men ingen av oss människor ska leva för sin egen skull och med den egna lyckan som högsta ledstjärna. Än en gång: Det är naturligtvis riktigt att sträva efter att vara lycklig och att ha det bra, men det måste få rätta proportioner och det måste få komma i sitt rätta sammanhang. I vårt samhälle har strävan efter personlig lycka uppenbarligen lett till att man valt bort barnen. Vad har man fått i stället? Mera ägodelar, mera saker, mer att konsumera själv, tid till självförverkligande och mindre arbete har man fått i stället. Materiella fördelar och bekvämlighet, helt enkelt.

Men läser vi i Bibeln, finner vi inget som styrker denna materialistiska livsåskådning. Tvärtom lär oss Bibeln att vi inte ska sätta jordisk rikedom och prylar högst. I Bibeln är barn är inte i vägen för vår privata konsumtion, de är en välsignelse. Se, barn är en HERRENS gåva, livsfrukt en lön. Som pilar i en hjältes hand är söner man får vid unga år. Lycklig den man vars koger är fyllt med dem. (Ps. 127:3ff.) Eller som Gud sade genom Mose till israeliterna när de skulle vandra in i Kanaans land: Herren skall ge dig överflöd av allt gott – barn, avkomma från boskapen och gröda på marken – i det land som Herren med ed har lovat dina fäder att ge dig. (5 Mos. 28:11) Och det står att Gud välsignade Adam och Eva och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! (1 Mos. 1:28)

Här vill jag citera kyrkofadern Chrysostomos:

För den girige önskar att ingen annan människa existerar, så att han kan få ha alla saker. – – – Och det som är fint och önskvärt för alla människor, att få barn, det anser de betungande och mödosamt. Många som anser så har till och med betalat pengar för att inte ha några barn, och de har stympat sin natur, inte bara dödat de barn som fötts, utan också genom att inte ens låta dem bli till. (Homilia 28 till Matt; kap. 8 v 23f.)

Så kristna makar försöker inte förhindra att de får barn för att de ska få det ännu bättre ställt för egen del. De ser som sin uppgift att ta emot de barn som kommer. För det är inte säkert de får några. Och i så fall är de inte mindre värda för det! Makar som inte får barn känner sig ofta mindervärdiga och misslyckade. Men de ska verkligen inte skämmas för detta! Gud älskar dem lika mycket ändå, och vi ska inte alls se ner på dem.

Det kan också vara så att en familj inte klarar att ta emot fler barn. Här nämner man med rätta ofta att när kvinnans liv och hälsa är hotade, kan makarna bli nödsakade att förhindra att kvinnan blir gravid. Men det skulle också kunna vara att mannen inte klarar att försörja fler, till exempel när man redan lever på svältgränsen.

Reformationsjubileum 2017

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. (Rom. 12:2)

Varje tid har sina särskilda idéer som man allmänt håller fast vid och omhuldar utan att ifrågasätta. Att tro på dem går så att säga av bara farten, man kommer helt enkelt inte på tanken att fråga varför det ska vara på det ena eller andra sättet. Man helt enkelt förutsätter att det ska vara så.

Den allmänna kulturen, de allmänna idéerna i samhället, utövar stort tryck på de kristna. Om vi ser oss om i samtiden, ser vi många exempel på kyrkor som anpassat sig efter den rådande tidsandan. Men vi ska inte tro att vi är förskonade från denna påverkan bara för att vi är konfessionella. Utan att vi riktigt märker det kan vi delvis formas av icke-kristna tankesystem och värderingar. Det var för att möta detta som reformatorerna sade: Ecclesia semper reformanda est, kyrkan måste alltid reformeras. Att reformeras är dock inte synonymt med att förändras, så som de liberala kyrkorna vill tro. Att re-formeras betyder att åter-formas till det ursprungliga (latinets ”re-” betyder ”åter-”, som till exempel i ”tur och retur”). Därför är den kristna kyrkan ständigt sysselsatt med att studera Bibeln, för att bevara den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.

Två läsförslag:

1/ Vi tror och lär, en grundlig framställning av den kristna tron, med bibelhänvisningar och citat från bekännelseskrifterna. (Nyligen har också en reviderad engelsk version publicerats.)

2/ Bland annat om hur kyrkor påverkas av den allmänna kulturen har Francis Schaeffer skrivit en mycket bra bok: Den Gud som finns till. Tyvärr finns den när detta skrivs inte tillgänglig på svenska, inte ens antikvariskt (på nätet). Den finns dock på engelska på Amazon: The God Who Is There. (För tydlighets skull vill jag framhålla att jag inte menar att boken rent teologiskt är bra. Författaren är reformert och förstår inte ens indelningen lag-evangelium. Men kulturanalysen är mycket belysande och apologetiken – försvaret för den kristna tron på förnuftets område – utmärkt.)

Om samboende

Så har vi kommit fram till de avvikelser från det bibliska äktenskapet som vår egen, icke-kristna tid har. Det vi har bevittnat under de sista tvåhundra åren, är hur äktenskapet har nedmonterats bit för bit. Man har ryckt isär det som är menat att hänga ihop: Äktenskap – sexualitet – fortplantning. I vår tid har man inte bara skurit loss sexualiteten från äktenskapet, utan man har separerat fortplantningen från äktenskapet så att man förhindrar barn att bli till, men inte bara det, utan man har till och med separerat fortplantningen från sexualiteten, så att man så att säga tillverkar barn utan att en man och en kvinna har legat med varandra.

Äktenskapet är menat att vara en grundbult i samhället, äktenskapet har stor praktisk nytta för de inblandade och för samhället, ja, för hela den mänskliga existensen. I stället har det omdefinierats i enlighet med tanken att allt man gör, gör man för att bli lycklig. Vår moderna tid säger: Ett gott liv är att må bra och förverkliga sig själv. Men Bibeln säger att ett gott liv är att leva i enlighet med Guds bud. Där då existentialismen går segrande fram, där ska varje människa finna sin egen lycka och sätta sina egna mål.

Det är naturligtvis riktigt att ta ansvar för sitt eget liv, som existentialismen pläderar för. Det är klart att vi ska sträva efter att må bra. Felet är att det kommer överst på prioriteringslistan, att man tappar bort att följa Guds bud. Att följa Guds bud ska alltid vara det viktigaste, det sätter ramarna för oss människor.

Om samboende

Det började med samboende utan att vara gift. Startskottet för den här debatten i Sverige är boken Det går an av författaren och prästen Carl Jonas Love Almquist, och den kom ut 1839, två år efter Almquists prästvigning. Där pläderar Almquist för en kärlek, obunden av äktenskapets tvångsboja.

Att Det går an kunde skrivas av en präst, säger något om den tid som rådde, även om Almquist fick mycket kritik av många olika opponenter. Industrialiseringen hade redan börjat slå sönder det gamla samhället. I Stockholm föddes vid den här tiden nästan hälften av barnen av ogifta mödrar. Oavsett om dessa mödrar var samboende eller ensamstående, vill jag framhålla att jag anser att fäderna till dessa barn var de som i första hand hade ansvaret för situationen. Männen tog inte sitt ansvar.

Men vad är det för fel på att vara sambo? Det strider mot Guds Ord, vi ska inte glömma det, det är förstås avgörande för oss, men det är ändå nyttigt att fundera över det hela ur ett allmänt perspektiv. Finns det några förnuftsargument mot samboende, för äktenskapet? Javisst!

Äktenskapet är bra för makarna

Genom att man gift sig, så har man vanligtvis högtidligt lovat att älska varandra i nöd och lust. Är man sambor har man inte gjort det. Det betyder att man lättare ger upp om det kommer motgångar och problem. Äktenskapet ger en bättre bas att stå på, en bättre grund att bygga ett gemensamt projekt på. Äktenskapet gör förhållandet starkare.

Äktenskapet tydliggör relationen

Innan man gift sig är man två oberoende personer, men när man gift sig hänger man tydligt och klart ihop. Samboskapet luckrar upp gränserna och skapar otydlighet och osäkerhet. Är man sambo när man sovit över en natt? En vecka? En månad? Man kan liksom glida in i det.

Äktenskapet är bra för barnen

Barn är en så stor uppgift att det är en stor fördel att vara två, och äktenskapet stärker sammanhållningen mellan makarna. Barn mår bäst av att växa upp med både en mamma och en pappa. Vi förstår ju alla hur svårt det är att vara ensamstående och ha barn i sin vård.

Äktenskapet är bra för samhället

Det ger stabilitet och hjälper människor att ta ansvar för varandra. Det uppmuntrar makarna att vara osjälviska.

Men kan man inte hålla ihop ändå, utan att gifta sig? Jo, det finns uppenbarligen många som gör det. Men i så fall kunde de väl lika gärna gifta sig, om de vill hålla ihop? Det skulle ju hjälpa dem att hålla ihop.

Varför sambo?

Samboende motiveras ofta med att man måste lära känna varandra först. Och det är ju en riktig tanke. Återigen ser vi hur man tar ett riktigt argument, men ger det fel betydelse, man sätter det i fel sammanhang. Man har fel prioriteringsordning. För visst ska man lära känna varandra ordentligt. Det är framför allt äktenskapet som hjälper till här! Genom att äktenskapet är en allvarlig sak, framtvingar det att man tänker efter omsorgsfullt! Samboende kan man glida in i utan att tänka sig för.

Men om man ska lära känna varandra måste man väl ligga med varandra först? Man måste se om man passar ihop. De som pläderar för samboende framför ibland det argumentet. Men hur det sexuella samlivet fungerar är en dålig indikator om man vill få reda på vem man ska dela livet med. Det kan ta flera år innan det fungerar bra. Eller tvärtom, tänk om det fungerar bra direkt, då kanske man flyttar ihop med någon som man egentligen för övrigt inte passar så bra ihop med.

Så ser vi att de argument som framförs för samboende inte håller vid en närmare granskning. Orsakerna till att man väljer samboskap finns någon annanstans…

Kan en kristen gifta sig med en utomstående?

Bör en kristen gifta sig med en som inte är med i kyrkan? Nej.

Kan en kristen gifta sig med en som inte är med i kyrkan (utan bryta mot Guds bud)? Ja.

Det finns reformerta grupper som menar att en kristen inte får gifta sig med en som inte är kristen, att det är synd. Även hos lutherska grupper förekommer av och till denna ståndpunkt, vi kallar det då pietism.

Vanligtvis menar man att man kan stå kvar i ett äktenskap där den andra parten inte tror, i enlighet med Paulus direkta undervisning (1 Kor. 7), men att det är synd att ingå äktenskap med otroende. Som stöd för sin hållning hänvisar man till 2 Kor. 6:14: Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Men detta argument passar inte här, det är för starkt, det skulle bevisa för mycket. Om detta bibelord betyder att man inte får gifta sig med en utomstående, så betyder det också att man inte kan stå kvar i ett befintligt äktenskap med en otroende. För versen talar inte om att gifta sig, som något skilt från att vara gift. Det står till och med rakt ut i samma stycke några verser senare: Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem. Stället handlar alltså inte om äktenskapet – för då kommer man i konflikt med Paulus – utan om kyrkogemenskap som man inte ska ha med de otroende.

Ligger det då ingenting i deras argument? Jovisst, på ett allmänt plan är det mycket bra tänkt, med ett gott syfte. Kristna bör gifta sig med kristna. Även vår kyrka rekommenderar starkt att medlemmar gifter sig med en som är med i kyrkan. Det är mycket värdefullt att ha det så. Eventuella barn får då växa upp i ett kristet hem. Att vara gift är ju inte samma sak som att vara kär. Det är ett livsprojekt! Man bör inte gifta sig med någon bara för att man är kär i honom eller henne, utan det hem man grundar när man gifter sig bör bygga på gemensamma värderingar, som man vill föra vidare till barnen. Det minskar slitningar och konflikter. Sådana kommer ju ändå, men har man en stadig bas går det lättare att reda ut de problem man alltid möter. Har man gemensam tro delar man många grundläggande värderingar.

Nu vet vi ju alla att det här inte är helt lätt i vår kyrka, för vi är inte så många. Hur ska man kunna finna någon att gifta sig med inom vår egen skara? Hur ska man göra? Först av allt ska man vända sig till Gud och be om en god make eller maka. Därefter föreslår jag att man tar sig en riktig funderare på om det kanske kunde finnas någon i vår gemenskap. Vänd på alla stenar, som man brukar säga. Men det kanske inte finns någon lämplig. Då ska man inte tveka att försöka få med sig utomstående. Om man fattat tycke för någon som inte tillhör vår kyrka, eller inte alls tror, så var frimodig! Efter ett tag, jag tror inte man ska dröja länge, finns det möjligheter att samtala om den kristna tron. Tror den andre på Gud? Om inte, så varför inte? Ta de tillfällen som finns till samtal om kristen tro och lutherdom och liksom utmana den andres föreställningar. Och stick inte under stol med hur mycket du tycker om den andra. Om jag i allmänhet anser att man bör vara allsidig och välavvägd, tänker jag att man i ett sådant här ärende gärna kan vara litet framfusig! (Samtidigt som det gäller att vara lyhörd för hur den andre tänker.)

Men det är inte säkert att man hittar någon att gifta sig med som vill gå med i vår kyrka. Det här är ju exempel på fråga där det liksom inte finns Rätt och Fel, utan man får göra så bra det går i den situation som är, helt enkelt.

Om det skulle bli så att man vill gifta sig med en som inte tillhör vår kyrka, så behöver man likväl i förväg fundera på hur man ska ha det med kyrkan och familjen. För om kyrkan avråder starkt från att gifta sig med en utomstående, så avråder vi absolut från att gifta sig med en motståndare till vår kristna tro. Jag tänker att det är bra att göra en skriftlig överenskommelse om vad som gäller. Genom att ha den ordningen, genom att göra så, glömmer man inte bort att ta upp dessa frågor ordentligt. Så här kan den se ut, det är ett exempel från S:t Pauli församling:

ÖVERENSKOMMELSE INFÖR INGÅENDE AV ÄKTENSKAP

Undertecknade, som ämnar ingå äktenskap, är av olika tro. Ena parten (ange vem) tillhör en luthersk bekännelsekyrka. För att i möjligaste mån undvika framtida slitningar och problem, görs härmed följande överenskommelse om hur familjelivet ska fungera avseende andliga frågor:

1/ Parterna respekterar den andres rätt att själv förfoga över sin tro.

2/ Parten som inte är konfessionell lutheran, medger att eventuella barn fostras lutherskt, vilket bland annat innebär att

barnen döps i enlighet med den lutherska kyrkans ordning, vilket också innefattar att dopet ombesörjs snarast möjligt,
barnen av pappa/mamma fostras i den lutherska tron, vilket bland annat innebär aftonbön och söndaglig gudstjänst enligt vad pappa/mamma finner möjligt,
barnen konfirmeras vid den ålder som kyrkan anger
barnen får åka på kyrkans läger

3/ Denna överenskommelse är inte fullkomlig eller uttömmande och kan inte garantera att problem inte uppstår. Den kan inte fungera utan ömsesidig god vilja och insats. Det är parternas vilja att försöka lösa kommande svårigheter i konstruktiv anda.

Om jurisdiktion i äktenskapsfrågor

Vi använder kanske inte ordet ”jurisdiktion” så ofta. Det betyder ”befogenhet att utöva rättskipning och att döma”. Är äktenskap en kyrklig fråga, eller ska den enbart hanteras av de civila myndigheterna, staten? För som vi sagt, hör äktenskapet till skapelsen. Det finns i alla samhällen, och även om äktenskap förrättas borgerligt eller inom någon annan religion är det ett giltigt äktenskap, makarna blir även då sammanfogade av Gud. Gud verkar i skapelsen. Han gör så att säden växer på åkern också, även om bonden är buddist.
Man brukar säga att det inte finns någon specifik kristen moral. Och det är sant. Du ska hedra din far och din mor, du ska inte dräpa, du ska inte begå äktenskapsbrott, det gäller lika för kristna och icke-kristna. Men, just i frågan om äktenskap har vi ett litet undantag. Vi har redan berört det. I samhället får vi tolerera skilsmässa och omgifte även av skäl som inte Bibeln medger. Även kristna makthavare kan utan att synda stifta sådana lagar, för människornas ”hjärtans hårdhets skull”. Men i församlingen har vi alltså högre krav. Guds Ord är vår norm. Därför är det så, att den civilrättsliga saken, det juridiska ingåendet av äktenskap och den eventuella skilsmässan hanteras enligt statens regler, så klart, men det räcker inte. Kyrkan kan inte lämna över allt på staten just när det gäller äktenskap, utan kyrkan behåller sin jurisdiktion. Äktenskapsfrågor är kyrkliga ärenden, de ska bedömas utifrån Guds Ord. Alla som vill gifta sig eller skilja sig och funderar på det, ska därför tala med prästen först, innan man gör något eller bestämmer något.

Om korstecken

Hur ska vi se på korstecken? Med korstecken menar jag här att man rör handen så att man tecknar ett kors, antingen på sig själv eller att prästen gör det över någon annan, som när någon döps eller vid den avslutande välsignelsen i högmässan. Vi kan börja med att konstatera att korstecken är omnämnda från fornkyrkans tid, och att de är självklara inslag i de östligt ortodoxa kyrkornas gudstjänst liksom i den romersk katolska kyrkans.

Men är korstecken inte ett slags vidskeplighet? Om man tror att korstecknet är en slags besvärjelse som verkar genom en mystisk inneboende kraft som aktiveras genom själva utförandet, så är det vidskepelse. Men så ska vi inte tänka. Vi ska se på korstecken som en bekännelse och bön. Det är en bekännelse till Kristus, trons hövding och fullkomnare, till Kristus som är trons centrum. Korsets tecken är en synlig bekännelse att jag är en syndare i behov av den förlåtelse som Jesus vann för mig på korset och en bön att hans kraft och denna förlåtelse ska bo i mitt hjärta. Korset är centrum i den kristna tron, som sankt Paulus skriver: Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.

Fast nog är de väl i alla fall onödiga kanske någon tycker. Ja, så kan man se det. Men med det synsättet så är det mycket som man lika gärna kunde ta bort. Då kunde man ta bort alla kristna symboler och all utsmyckning, som prästens mässkläder och altarljusen till exempel. Och man kunde läsa psalmerna i stället för att sjunga dem.

Javisst kunde man ha det så. Men denna tanke att man ska skala bort så mycket som möjligt för att bara ha en mera renodlat intellektuell gudstjänst har inget stöd i Bibeln. Tvärtom vet vi att judarna sjöng och spelade instrument vid gudstjänsten i synagogan och i templet, och i det Gamla förbundet hade prästerna en rikt utsmyckad prästdräkt. Gud är inte en idé, en teoretisk modell med ett visst innehåll som vi kan hålla för sann, utan Gud är skapelsens Herre som vi får tillhöra och tillbedja med hela vårt hjärta, vår hjärna och hela vår varelse. Därför när vi tillber Gud ska vi använda även kroppen. Som psalmisten säger: Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud. (Ps. 84:3) Och tänk på hur de vise männen bar fram rökelse och myrra till Kristus.

De lutherska reformatorerna hade ingen önskan att bryta med den liturgiska traditionen. Melanchton skriver i Augsburgska bekännelsen: Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad. Nästan alla övliga bruk vid gudstjänsten iakttagas även utom att det på några ställen jämte de latinska sångerna förekommer tyska sånger, vilka tillagts till folkets undervisning. (SKB s. 70) Naturligtvis tog lutheranerna bort det som strider mot Guds Ord, främst mässoffret och förvarandet av konsekrerade oblater i en så kallad monstrans, men den lutherska principen är att behålla den traditionella gudstjänsten. Det som skulle bort nämnde man uttryckligen i bekännelsedokumenten, det andra hade man inga invändningar emot.

Luther rekommenderade att man inleder och avslutar dagen med korstecknet: På morgonen, när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. (SKB s. 373) Morgon- och aftonbönen avslutas med bön om änglarnas beskydd: Din helige ängel vare med mig, så att den onde fienden inte får någon makt över mig.

De reformerta däremot ville bryta rejält med den traditionella kyrkan. Man rensade bort krucifix och helgonbilder och annat som man menade strider mot Guds bud.

De lutherska reformatorerna stod emot de reformertas krav. Man firade gudstjänst stort sett som förut. Det som så småningom gjorde att den lutherska gudstjänsten utarmades var rationalismen (förnuftstron) som var mycket stark under artonhundratalet och också in på nittonhundratalet. Man ville rensa bort allt som man ansåg vara romerskt-katolskt. Följden blev att man inte firade nattvard så ofta, ibland bara en gång om året, man använde inte ljus på altaret, bikten kom ur bruk, man redigerade Luthers lilla katekes så att korstecknet togs bort (När du stiger upp på morgonen, skall du knäppa dina händer och säga). Och bönen om änglarnas beskydd togs bort eller ändrades så att man blev av med dem, för änglar strider ju mot den vetenskapliga, rationella världsbilden. I stället bad man Din faderliga vård vare mitt beskydd.

Efter att rationalismen försvagats under nittonhundratalet, har den lutherska kyrkan glädjande nog återupptäckt mycket av den traditionella gudstjänsten. Man kan givetvis ha fler eller färre av de gamla gudstjänstbruken, men det är naturligt att den lutherska gudstjänsten mer liknar den romersk-katolska gudstjänsten än den liknar den reformerta, till exempel beträffande korstecknet.

Om omgifte

Jag fortsätter att i anknytning till Martin Chemnitz verk jämföra den romersk-katolska kyrkans lära och den lutherska. Nu har vi kommit fram till frågan om omgifte. Får en kristen gifta om sig? Det tridentinska konciliet säger:

Om någon säger att kyrkan tagit miste när den lärt och lär (i enlighet med evangeliernas och apostlarnas undervisning)

– att äktenskapets band inte kan upplösas på grund av den andra partens äktenskapsbrott,

– att ingen av parterna, inte ens den oskyldiga, som inte varit orsak till äktenskapsbrott, kan ingå ett annat äktenskap så länge den andra parten lever,

– att den man som skilt sig från en äktenskapsbryterska och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, liksom även den kvinna som gifter sig med en annan efter att ha skilt sig från en äktenskapsbrytare,

vare han fördömd.

Nu blir skillnaden mot romersk-katolska kyrkan verkligen tydlig.
A/ De romerska säger ”äktenskapet kan inte upplösas” men lutheranerna säger ”äktenskapet ska inte upplösas”. Och frågan är enkelt avgjord, eftersom Kristus säger just det: Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt. I grekiskan används en imperativ, en befallning. Lös inte upp! Det är inte ett konstaterande av att det inte går.
Att äktenskap kan upplösas blir också slutsatsen när vi tittar på Bibeln i övrigt. Så står det i 5 Mos. 24: Om en man gifter sig med en kvinna och han sedan inte vill veta av henne, […] och han skriver ett skilsmässobrev åt henne och ger henne det i handen och skickar bort henne från sitt hus, och hon lämnar hans hus och går och blir en annans hustru, och då ser vi ju direkt att äktenskapsbandet upplöstes genom skilsmässan, eftersom hon kunde bli en annans hustru.
Och i 3 Mos. 21:7 och Hes. 44:22 finns en specialregel för präster, de förbjuds att gifta sig med frånskilda (vilket alltså annars var tillåtet, för dem som inte var präster). Så det är tydligt vad en skilsmässa innebär: de äktenskapliga banden upplöses, så att makarna inte längre är bundna till varandra. De kan gifta sig igen. Detta är den klara och tydliga definitionen av skilsmässa i GT, och fariseernas fråga till Jesus ska förstås utifrån detta.

B/ Att då förbjuda även den oskyldiga parten att gifta om sig är hemskt, och kan vara rent själamördande. Sankt Paulus skriver ju: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. (1 Kor. 7:9) Hade inte ens den oskyldiga parten fått gifta om sig, hade det ju i så fall varit bättre att Kristus inte medgivit skilsmässa vid otrohet.

C/ Två uttalanden av Paulus brukar anföras som invändning här. Till romarna skrev han: Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans hustru. (Rom. 7:2f.)

Detta ställe beskriver ju huvudregeln (äktenskapet får inte upplösas), det tar inte upp undantaget (skilsmässa är möjlig vid otrohet). Paulus talar om äktenskapet i allmänhet, och säger att man i äktenskapet är bunden tills maken eller makan dör.

Det andra stället hos Paulus är detta:
En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och en man får inte överge sin hustru. (1 Kor. 7:10f.)

Detta åberopar de romerska som stöd för att man inte ens vid skilsmässa orsakad av otrohet kan gifta om sig utan att synda. Men Paulus talar inte om undantaget, utan om huvudregeln. Det Paulus säger är, att om någon på något vis skulle bli skild utan legitimt skäl (det vill säga inte på grund av otrohet) så får han/hon inte gifta om sig, utan ska i så fall gå tillbaka till sitt förra äktenskap eller förbli ogift.

Att det här inte handlar om ”otrohetsfallet” visas också tydligt genom uppmaningen att försona sig med sin man. För det är den som gjort något felaktigt som behöver försoning, det ser vi ju av hur Jesus säger: Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. (Matt. 5:23f.) Den som begått något orätt ska försona sig med den oskyldige.
Om det här stället hade varit ett stöd för den romerska uppfattningen, då hade det blivit så här:

En hustru får inte skilja sig från sin man [som varit otrogen] – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man

och då ser vi ju att den tolkningen inte stämmer, för den oskyldiga parten, som inte varit otrogen, är ju inte den som ska försona sig. Detta ställe hos Paulus betyder inte att en kristen inte får skilja sig från sin otrogne make, utan att den som på något sätt blivit felaktigt skild inte får gifta om sig, utan ska förbli ogift eller försona sig med sin förre make/förra maka. Undantaget som Kristus anger i Matt. 5 om otrohet kvarstår alltså.