Kategori: Okategoriserade

Ska man vara tolerant?

Bör vi kristna vara toleranta? Svaret är förstås: Det beror på vad det gäller. Ibland ska man vara tolerant, men ibland ska man inte. Ack, alla dessa mänskliga bedömningar! De gör det svårt för oss människor. Det är mycket lättare att se på världen i ett antingen-eller-perspektiv. Svart och vitt, det är enklast så.

När det gäller att förhålla sig till olika saker, så finns alltid minst två möjligheter. Det finns olika perspektiv, och det gäller att hålla balansen mellan dessa. Även goda, bra tankar och saker kan överdrivas och tillämpas fel.

Nåväl, nu var det tolerans som var ämnet. Ska vi vara toleranta? Ja, vi ska vara toleranta i många frågor. Vi ska till exempel vara toleranta när det gäller våra medmänniskors fel och brister. Men detta måste förstås rätt! Aposteln skriver om de kristnas förhållande till varandra: Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek.  (Ef. 4:2) Men detta betyder inte att vi ska acceptera och godkänna synden som sådan. Synden är från djävulen, och den är ond. Och vi ska inte ha överseende med synden, den ska fördömas, men syndaren ska vi ha tålamod med. Vi är alla syndare, och Gud har i Kristus visat oss en ofattbar godhet när han älskade oss syndiga människor och sände honom att dö för oss. I Fader vår har Kristus lärt oss att be: Förlåt oss våra synder, liksom vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Detta milda sinne står inte i strid med att fördöma synden, till exempel som sankt Paulus skriver till Galaterna: Om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. För den falska läran kommer inte från Gud, utan från djävulen. När det gäller Guds Ords Sanning ska vi inte vara toleranta. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar (Joh. 8:31) och han sade också: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6) Är inte detta intolerant? Jo, verkligen! Men i saker där Bibeln lär något, måste vi låta människotankarna fara. Jesus befallde sin kyrka vid sin himmelsfärd: Lär dem [lärjungarna] att hålla allt vad jag har befallt er (min markering, Matt. 28:20).

Vår tid är sedan mer än hundra år subjektivistisk, ja till och med nihilistisk. Det anses allmänt att det inte finns någon absolut Sanning. Och i samhället kan vi leva med denna relativism. Vi får leva tillsammans med andra människor vilken tro de än har. Så när jag ska köpa mitt bröd, frågar jag inte efter om bagaren är kristen, ateist eller muslim, utan jag köper av den som bakar det godaste brödet till ett bra pris.

Men denna relativism och tolerans har tyvärr spridit sig och nästlat sig in även i de kristna kyrkorna när det gäller läran. Nu är den nära allenarådande. Även i mer konservativa kyrkor och rörelser, ja till och med bland dem som kallar sig lutherska, tolererar man olika mening om vad Guds Ord lär. Sist vill jag därför citera Luther:

Martin Luther 1535 över Gal. 5:10

På liknande sätt (som Paulus) håller vi nu för bannlysta och fördömda dem som påstår, att artikeln om Herrens lekamens och blods sakrament är osäker, eller våldför sig på Kristi ord vid nattvardens instiftelse. Vi håller ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (fast för oss ingen är liten), skall vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken inte hjälpa oss. Vi kan bli frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramentarierna, men vi kan det inte utan ren lära och tro. I övrigt vill vi gärna visa kärlek och leva i endräkt med dem som tillsammans med oss tänker kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt det på oss ankommer skall vi också hålla frid med våra fiender och be för dem som på grund av okunnighet smädar vår lära och förföljer oss, men inte så mot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldför sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar…

Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, bara inte synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den inte syndernas förlåtelse. Läran och livet kan således inte alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5:18). Därför tillåter vi inte, att den träds förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstår vi utmärkt väl att vara överseende… Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar är fast grundade i den heliga Skrift.

Konkordieboken och konsekrationen

Den senaste tiden har jag sysselsatt mig med att skriva en uppsats som är för lång för att läggas in på bloggen. Den passar för dem som önskar litet mer att bita i. Därför lägger jag här bara en länk till artikeln, som har titeln Konkordieboken och konsekrationen.

Bakgrunden är att det i Sverige även bland bekännelsetrogna lutheraner tyvärr finns oenighet om vad Bibeln och bekännelseskrifterna lär om konsekrationen. Också inom Missionsprovinsen finns oklarhet här.

Om kyrkan II

Den kyrka vi bekänner i trosbekännelsen, är – som jag visade i förra posten om kyrkan – en osynlig gemenskap av alla de som hör Jesus Kristus till. Han är vinträdet, vi är grenarna.Om denna kyrka bekänner vi att den är ”allmännelig”. Vad betyder det? Vi  använder egentligen inte det ordet förutom i trosbekännelsen.

I nicenska trosbekännelsen, som är på grekiska, står det om kyrkan att den är katholiké (καθολική), och i den apostoliska, som är på latin, står det catholica. Vi börjar med att se om katholiké finns i NT, men det gör det inte. Det finns inte i Septuaginta heller. (Där finns dock ett närbesläktat ord.)  Vi kan använda ordet som det är, och även på svenska säga katolsk, men det hjälper oss inte i att komma fram till vad det betyder. Enligt det engelska standardlexikonet betyder katholiké ”general”, d.v.s. allmän. Andra engelska lexikon har ”universal”, vilket passar mycket bättre i trosbekännelsen. ”General” betyder ju vanlig, generell, och det passar inte om kyrkan. ”Universal” däremot betyder universell, och det passar bra. Om vi ser på ordet etymologiskt, så består det av två grunddelar, kata och holos, som betyder ungefär ”enligt helheten”. Till kyrkans katolicitet hör att den omfattar alla, det vill säga alla de heliga, de i hjärtat kristna, i alla tider.Vi är förenade i Kristus med alla de heliga i alla tider. Kyrkan är allmännelig, den går genom alla tider och folk. Den är universell.

När man i fornkyrkan sade att kyrkan var katolsk, så hade det en motsats, nämligen att vara schismatisk och irrlärig. Kättarna var inte katolska, för de höll inte fast vid helheten. De överbetonade någon del och förvrängde den. De som höll fast vid den apostoliska kyrkan var också katolska, de höll fast vid hela sanningen.

(Litet utanför ämnet kan jag tillägga, att detta är något att begrunda, att villolärare ofta har blivit varse något som är fel, men deras lösning är inte den rätta. I allmänhet ligger det något litet korn av sanning till och med i den värsta villolära, men med slagsida och obalans. Därför måste vi kristna öva oss i att se ur olika perspektiv och med balans. ”Å ena sidan – å andra sidan” är något vi alla bör öva oss i, inte bara att säga, utan att tänka. Läser man till exempel Konkordieformeln ser man hur noggrant de belyser de olika läropunkterna för att behålla helheten och balansen. De avgränsar sig åt olika håll.)

 

 

 

Kan man rösta om läran?

I den kyrkliga debatten hörs av och till påståendet att man inte kan rösta om läran.Är detta sant? Både ja och nej. Det beror på vad man menar.

Nej

”Man kan inte rösta om läran” kan användas på ett riktigt sätt om man därmed menar att den kristna tron inte kan förändras. De teologiskt liberala kyrkorna av idag, som inte har någon fast, oföränderlig lärogrund, menar att kristendomen måste följa med i tiden, också till sitt idémässiga innehåll. I sådana kyrkor definierar man den föränderliga läran genom att rösta om den. Detta är en allvarlig avvikelse. Gud har i Bibeln uppenbarat Sanningen, som inte kan förändras. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31) Kristna har inget uppdrag att förändra budskapet. Bibeln förändras inte. Kristendomens innehåll kan inte förändras. Vad som är inne och i tiden förändras i våra dagar decennium för decennium eller ännu snabbare.

Ja

”Man kan inte rösta om läran” kan också användas felaktigt. För att illustrera vad jag menar vill jag först skriva litet om begreppet bekännelse. De kristna ska avlägga en riktig bekännelse inför andra, se till exempel vad sankt Paulus skrev till Timoteus:  Kämpa trons goda kamp, grip det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att avge den goda bekännelsen inför många vittnen. (1 Tim. 6:12) En sådan bekännelse är inte själva läran, utan ett vittnesbörd om den. Så om en kyrka fastställer vad som är den rätta läran, är det en bekännelse, ett vittnesbörd om läran. Detta kan ske genom omröstning.

Vid en sådan omröstning, där den rätta läran fastställs, måste vi skilja mellan den personliga aspekten och den allmänna, generella. Båda aspekterna är viktiga. Ur de röstandes perspektiv fastställs och konstateras i en sådan omröstning vad som är Bibelns lära, men om vi uttrycker det på ett generellt plan, på ett sätt som människor kan acceptera oberoende av egen ståndpunkt, så kan vi beskriva det som att man fastställer kyrkans, samfundets, lära. I denna mening är det alltså korrekt att rösta om läran, att avge ett vittnesbörd om läran.

Tillämpning

Oavsett om man genom omröstning fastställer den kristna läran (som de liberala) eller fastställer kyrkans lära (på ett korrekt sätt), så fastställer man därmed en kyrkas lära. Det spelar ingen roll om tidigare beslut säger något annat. Nya beslut gäller framför äldre.

Det är alltså felaktigt att påstå att de läromässiga beslut som fattas av till exempel Svenska Kyrkans kyrkomöte inte skulle utgöra Svenska Kyrkans lära. Det finns grupper av konservativa, som (med rätta) ogillar en del beslut som fattas av SvK, men som tyvärr står kvar i SvK med den felaktiga motiveringen att man inte kan rösta om läran och att därmed dessa bibelstridiga beslut skulle vara ogiltiga. De bibelstridiga beslut som SvK fattar förändrar inte den kristna läran (man kan ju inte förändra den genom att rösta om den), men de förändrar SvK:s lära. Sådana bibelstridiga beslut måste respekteras, inte som Bibelns lära, utan som SvK:s lära. För, en kyrkas lära kan förändras genom att rösta om den.

Om kyrkan I

Vad är kyrkan? Varje söndag bekänner vi: Jag tror ock på … en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund  (apostoliska trosbekännelsen ) eller Jag tror på …  en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka (nicenska trosbekännelsen ). Men vad är det för kyrka? žVad är det vi tror på?

Det svenska ordet ”kyrka” kommer av det grekiska adjektivet kyriaké (κυριακή) vars rot vi känner igen i Kyrie eleison (Herre förbarma dig). Det betyder ungefär Det som hör Herren till eller helt enkelt Herrens, och det ordet finns två gånger i Nya Testamentet, men ingendera gången syftar det på kyrkan. I 1 Kor. 11:20 betyder det Herrens måltid (nattvarden) och i Upp. 1:10 betyder det Herrens dag (söndag).

I svenskan kan ordet kyrka betyda minst tre saker:

A/ En kyrkobyggnad         På medeltiden fanns det mer än hundra kyrkor på Gotland.
B/ En organisation            Kyrkan måste ta sitt ansvar för prästutbildningen.
C/ De kristna, Guds folk  Gud är närvarande hos sin kyrka genom alla tider.

I ingen av dessa betydelser finns alltså ordstammen kyrka (kyriaké) i Bibeln. Men vad är det då vi bekänner i trosbekännelsen? Ordet kyriaké finns inte där heller. I både trosbekännelsen och Bibeln används nämligen ordet ekklesía (ἐκκλησία). Detta ord kan översättas antingen med kyrka eller församling. Jämför vi med betydelserna för kyrka här ovan, så kan det inte betyda kyrkobyggnad, men betydelserna B och C passar bra.  Ordet förekommer mer än hundra gånger i NT.

Är då kyrkan (ekklesía) en organisation eller Guds folk? Först ska det sägas, att ekklesía inte betyder antingen eller, det betyder både och. Det är menat att det ska vara två sidor av samma sak. Det föreligger ingen motsättning mellan dessa två betydelser, för Gud vill att hans folk ska komma samman  och organisera sig. Guds folk, församlingen/kyrkan, de kristna, ska inte bestå av en massa ”självständiga öar” (människor), utan de ska verka tillsammans. De ska fira gudstjänst tillsammans, och de ska utesluta den som framhärdar i synd (Hebr. 10:25, Matt. 18:17).

Men vilken är den primära betydelsen? Är det Guds folk (en osynlig gemenskap) eller en yttre organisation (en synlig storhet)? Man måste ta ställning här, och det är viktigt. Det får avgörande följder för hur kristna ska förhålla sig till de olika kyrkosamfunden. Det passar bra att ta den första förekomsten av ekklesía i NT och se vad den betyder: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling (ekklesía), och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:16)

Vad är det för kyrka som Jesus bygger? Är klippan han bygger på människan Petrus eller den bekännelse han just hade avlagt (Du är Messias, den levande Gudens Son)? Är ekklesía i grund och botten en organisation eller är det Gudsfolket? Låt oss se vilka alternativ vi har:

1/ Församlingen/kyrkan är primärt en organisation. 
Så var det i GT. Kyrkan/församlingen/gudsfolket var Israels folk helt enkelt. Tillhörigheten till Guds folk avgjordes med yttre kriterier. Om någon utanförstående kom på att Israels Gud är den sanne guden, så anslöt han sig till Israels folk. (Judarna hade inget uppdrag att missionera bland de andra folken – hedningarna – men det hände att några blev omvända ändå, och de blev upptagna i Israel. Till exempel Rut, i Ruts bok.)

2/ Församlingen/kyrkan är primärt en andlig gemenskap av Guds folk. De är förenade genom den andliga gemenskapen i Gud, med alla de heliga i alla tider. Endast Gud vet vilka som hör till kyrkan. (2 Tim. 2:19)

Innan vi går vidare och ser vilken av dessa två som är riktig, vill jag anföra ännu ett viktigt ställe om ekklesía. Sankt Paulus skriver till Timoteus: Men om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim. 3:15) Här kallas kyrkan/församlingen alltså ”sanningens pelare och grundval”.

Om 1/ är riktig, då är det varje kristens plikt att ta reda på vilken som är den särskilda organisation som Kristus instiftat och hålla sig till den. Det finns då bara en enda kyrkoorganisation som är instiftad av Kristus, och där ska man vara medlem. Att lämna denna organisation är att såga av den gren man sitter på, att skära av sig själv från Gud och hans kyrka.

Här finns det bara två alternativ: Antingen är det den Romersk-katolska kyrkan eller den östlig-ortodoxa gemenskapen (grekisk-ortodoxa etc.) som är den av Kristus instiftade kyrkan, för den måste ju ha funnits från början, ”ekklesía” förekommer 23 gånger i Apostlagärningarna. (Vilken av dessa två det är som en kristen i så fall skulle höra till kan vi just nu lämna  därhän.) Om 1/ är riktig, så är antingen påven (Romersk katolska kyrkan) eller den församlade kyrkan och koncilierna (grekisk-ortodoxa kyrkorna) sanningens pelare och grundval.

Om 2/ är riktig, är kyrkan i grund och botten de troendes andliga gemenskap. De är delar av kyrkan, inte genom att tillhöra en organisation, utan genom att höra Honom till, genom att vara Guds barn och lyssna till Guds Ord. De är grenar i hans vinträd. Det är detta som orden i apostoliska trosbekännelsen ”de heligas samfund” betyder , på latin communio sanctorum. Ordet ”samfund” är litet svårförståeligt. På svenska idag avser det en organisation (ett kyrkosamfund), men egentligen betyder det, precis som communio helt enkelt ”gemenskap”. Kyrkan är alltså ”de heligas gemenskap”.

I NT finns som sagt ordet ekklesía mer än hundra gånger. Många gånger avser det en yttre storhet (organisationen, den yttre gemenskapen), för det betyder ordet också. Men låt oss se vad sankt Paulus skriver till korintierna i sitt första brev till dem. Han börjar med att ange avsändare och mottagare: Från Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, och vår broder Sostenes till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats där de eller vi bor, åkallar vår Herre Jesu Kristi namn. (1 Kor. 1:1f.) Mottagarna är Guds församling i Korint, och Paulus förklarar detta uttryck. I första hand betyder det de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga. Detta är grundbetydelsen, den andliga gemenskapen av sant kristna. Detta får följder, de har en yttre, organisatorisk enhet. Men denna andra aspekt följer av den första, inte tvärtom.

Jag påstår därför att 2/ är kyrkans väsen. Ekklesía, kyrkan, är primärt inte en organisation, utan kyrkan (som helvetets portar inte ska besegra och som är sanningens pelare och grundval) är alla de människor som är förenade i Kristus. Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna: Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ”fåren, som hör sin herdes röst”.  (SKB, s 335)

Summering: Den kyrka trosbekännelsen talar om är inget kyrkosamfund. Att kyrkan är apostolisk, som den nicenska trosbekännelsen framhåller, består inte i att organisationen har sin organisatoriska rötter hos apostlarna, utan består i att Guds folk, de kristna, genom alla tider lever av apostlarnas lära, för kyrkan är sanningens pelare och grundval.

Det finns alltså inte någon särskild en gång för alla fixerad organisation, instiftad för tvåtusen år sedan, som en kristen ska hålla sig till. Det betyder inte att det är oreglerat och ett fritt val vilken kyrka/församling en kristen ska tillhöra. Men det får jag återkomma till.

Fjärde söndagen i advent

Jesus sade till judarna: Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. – – – Ni fors­kar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. Dessa ord från söndagens predikotext säger något viktigt om kristendomen: Den är inte ett enmansverk. Så många religioner är enmansverk! När vi ska hitta vägen fram i den andliga djungeln och hitta svaret på frågan: Var finns Gud?, då föreslår jag att man frågar sig vem som är trovärdig. Historien är full av enskilda personer som har grundat nya religioner: Ron L Hubbard grundade Scientologin, Joseph Smith grundade Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Charles Taze Russell grundade Jehovas vittnen, Emanuel Swedenborg gav upphov till Nya Kyrkan, Bahá’u’lláh grundade Bahá’í, Muhammed grundade islam etc. etc.

Tanken att Gud, universums upphov och Herre, skulle uppenbara sanningen genom en enda person är inte trovärdig. I alla domstolar jorden runt styrks en parts ställning av att ha flera vittnen. Om Gud skulle uppenbara sig för mänskligheten, borde han väl uppenbara sig på ett trovärdigt sätt? Detta har de flesta enmans-aktörer förstått. Därför försöker de passa in sin egen lära i ett större sammanhang. Smith, Russell och Swedenborg försökte visa att de stod för den riktiga kristendomen och att de andra missförstått den. Problemet är dock att de inte kan visa att någon enda före dem lärt som de. De har uppenbarligen fört fram något nytt. Likadant är det med Muhammed, han beskriver sig själv som en i raden och åberopar sig på både Nya och Gamla Testamentet, men hans lära går bara inte alls ihop med något av dessa. Han har uppenbarligen fört fram något nytt och annat, som inte går ihop med Bibeln.

Alla enmansaktörer, de vittnar om sig själva. Dagens text visar på ett annat förhållningssätt: Jesus Kristus är Messias, han är förutsagd i hela Gamla Testamentet. Hans auktoritet bestyrks av andras vittnesmål. Detta är en sund princip. Hans lära förtjänar därför att granskas noga. Och den tål det! Den är inte bara trovärdig, utan den är sann, ja den är sanningen.

Vi ser det här fenomenet också i västerlandets kyrkohistoria: Teologer som hela tiden hittar på nytt utan förankring i historien. Inom kultur, teknik och vetenskap är det annorlunda, där må man gärna vara banbrytande och nydanande, men inom teologin är det åt skogen!

Nu när vi firar 500-årsjubileet av reformationen, har vi alltså all anledning att fundera över vad ”reformation” innebär. Var Martin Luther en ”enmans-aktör” som kom med nya tankar? Förvisso var han en enskild person som hade stor påverkan och som startade reformationen, men han var mycket mån om att hela tiden visa, att han inte förde fram något nytt. Luther stod för en sann re-formation där han gick tillbaka till Bibeln och den gamla kyrkans tro och rensade bort de romersk-katolska förvanskningarna av läran. Vi ser detta sedan vidare bland reformatorerna, när man till exempel till reformationens huvudverk, Konkordieboken, gjorde ett särskilt tillägg med förteckning över vad fornkyrkans lärare lärt i en särskilt omstridd punkt. De skriver:

Förteckning över vittnesbörd
 
i den heliga Skrift och hos kyrkans gamla renläriga fäder, huru dessa lärt om vår Herre Jesu Kristi person, vilken insatts på den allsmäktige Gudens högra sida, och om det gudomliga majestät, som tillkommer hans mänskliga natur.

Till den kristne läsaren

Några hava utan grund föregivit, att Konkordieboken särskilt i artikeln om Kristi person avvikit från kyrkans gamla renläriga fäders tale- och uttryckssätt, men infört nya, främmande och självgjorda, som man förut icke brukat eller hört. Då det nu vore alltför långrandigt att med boken själv införliva de vittnesbörd, som man med stor flit hämtat från kyrkans gamla fäder och lärare och vilka, samlade i en förteckning, överlämnats till några kurfurstar och furstar, så hava dessa – den kristne läsaren till sann och grundlig kännedom – bifogats i slutet av boken och där meddelats i tillräckligt antal och under skilda rubriker. Därav kan läsaren genast se och finna, att i bemälda bok ingenting nytt vare sig i sak eller form, d.v.s. vare sig i läran själv eller i uttryckssättet, framställts, utan att däri läres och talas om denna hemlighet alldeles så, som skett först och främst i den heliga Skrift och sedan även i den gamla renläriga kyrkan. (SKB s. 679)

Nytt kyrkoår

Så har ett nytt kyrkoår börjat. I söndags hörde vi i predikotexten hur Jesus förkunnade sitt program:

Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren. (Luk. 4:18f.)

Sedan Jesus lämnat jorden är detta ett uppdrag till kyrkan. Förkunnelsen ska fortsätta också i år, den ska ropas ut, står det. Detta är så mycket mer nödvändigt som kristendomen har förlorat så mycket mark i vårt land. I någon mening kan man kalla Sverige ett kristet land, men inte i den meningen att svenskarna i allmänhet är kristna. Några enstaka procent går i kyrkan minst en gång i månaden, och dessutom är den förkunnelse som kyrkobesökarna i vårt land möts av många gånger inte ens kristendom.

Varför har det blivit så här? Här finns flera orsaker, men man kan i alla fall konstatera att kristendomen har försvunnit i samma takt som prästerna slutat tro att Bibeln är Guds Ord och absolut sann. Och där man inte längre tror på någon Sanning, där minskar ivern att sprida det glada budskapet. Det blir inte så angeläget, när man inte längre tror att Gud har talat i Bibeln.

Och hur är det med oss som är konfessionella lutheraner, som håller fast vid Skriften allena? Är vi bekymrade över den andliga situationen i vårt land? Funderar vi över vad vi kan göra för att sprida Guds Ord? Och vad gör vi?

En del ser med oro på att det kommer muslimer till Sverige. De känner sig hotade. Och visst kommer kulturen i Sverige förändras i någon mån av det faktum att många människor invandrar. Kulturen i ett land förändras ständigt av det som sker. Den har förändrats mycket under de senaste hundra åren på grund av bland annat avkristningen, den materiella tillväxten, populärmusiken, massmedia, kärnfamiljens nedmontering, de dramatiskt förbättrade möjligheterna att resa världen kring och datorerna. (Låt mig för säkerhets skull framhålla att jag här inte gör någon värdering av dessa fenomen.) Dessa faktorer har tillsammans påverkat mycket mer än invandring.

Men låt oss lägga frågan om kulturen åt sidan. Kristendom är inte kultur, utan syndernas förlåtelse och liv med Gud! De muslimer som kommer hit har i allmänhet en bättre tro än genomsnittssvensken, de tror i alla fall att Gud skapat världen och att vi människor är skyldiga att följa Guds vilja. Låt oss inte se dessa människor som fiender, utan  som människobröder som Kristus dött för. Genom att muslimer kommit till Sverige har vi fått en stor möjlighet att nå dem med det kristna budskapet. Ett sätt att rusta sig för detta kan vara att läsa boken Jag sökte Allah och fann Jesus. Den rekommenderas! Där finns givetvis detaljer som kan ifrågasättas, men på det stora hela är det en mycket intressant bok.

 

 

Vad är tro III (om spädbarnen)

Som jag visat i inläggen Vad är tro? och Vad är tro II, så består den kristna tron i förtröstan och försanthållande. Om en vuxen människa kan vi säga, att om hon inte håller Jesus för trovärdig och avvisar Bibeln, så är hon inte en kristen. För en vuxen människa är de två sidorna av tron, försanthållande och förtröstan oskiljaktiga. Det man avvisar, kan man inte förtrösta på.

Hur är det då med spädbarnen? De har ju inte ännu något utvecklat intellekt, så de kan inte hålla Bibelns läror för sanna. Nej, det är riktigt. Innebär då detta att barnen inte kan tro? Det är frågan.

Första frågan vi måste ställa, är om barnen är syndfria och tillhör Gud av sig själva innan deras intellekt är utvecklade. Detta är grundvalen för många kyrkors dopsyn. De reformerta menar i allmänhet att barnen av sig själva tillhör Gud. En del reformerta döper därför spädbarn som ett tecken på att de tillhör Gud (som i förutvarande Missionskyrkan ), andra med baptistisk dopsyn menar att spädbarn inte kan döpas, för de kan inte själva avge sin bekännelse. Men denna syn, att barnen är syndfria och inte är i behov av frälsning, står ingenstans i Bibeln, och den stämmer inte med Bibeln. Jesus säger Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. (Joh. 3:5) Ingen människa, inte ens de små barnen, är Guds barn av naturen. Det som är fött av  kött är kött. (Joh. 3:6) Och sankt Paulus skriver om människosläktet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda , ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. […] Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. (Rom. 3:10f, 23)

Detta tillstånd, att alla människor av naturen är syndare, beror på vad vi brukar kalla arvsynd. Denna lära är så viktig och grundläggande, att den är artikel II i reformationens portalverk, den Augsburgska bekännelsen. Den kommer direkt efter den inledande artikeln om Gud.

Om läran om arvsynden stämmer, är situationen allvarlig. Barnen står utanför Guds rike. Kan de bli frälsta? Ja. Jesus exkluderar aldrig barnen från Guds rike. Han säger Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. (Mark 10:14). Detta bibelord tolkas av de reformerta såsom att barnen av sig själva skulle vara syndfria och tillhöra Guds rike.  Men Jesus säger inte att barnen av sig själva, från födseln, är Guds barn. Han säger att Guds rike är till för dem, att de också ska få komma in i det: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin. (Luk. 18:17) Av sig själva står de utanför Guds rike, de behöver ta emot det. Att detta är Bibelns lära visas också av det enkla faktum att barn kan dö. Hade de inte synd behövde de inte dö: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. (Rom. 5:12)

Om vi då konstaterat att Bibeln lär att spädbarnen är syndare och de kan bli frälsta är vi då framme vid slutfrågan: Blir barnen frälsta genom tro eller på något annat sätt? Vad betyder det att Jesus säger ”låt barnen komma till mig”? Låt oss här jämföra med Joh. 6:35: Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta så ser vi att det enligt Bibelns språkbruk är synonymt att komma till Jesus och att tro på honom. Ja, det är till och med så att Jesus säger explicit att barnen tror:  Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. (Matt. 18:6)

Vi finner alltså att Bibeln lär att barn är syndare från födseln, att de kan komma till Gud och att de kan tro. Invändningar mot detta bottnar vanligen i att man förnekar arvsynden och/eller intellektualiserar tron. Utifrån faktumet att spädbarn inte har något intellekt drar man slutsatsen att barn inte kan tro, eftersom de inte kan hålla den kristna tron för sann. Men något sådant står inte i Bibeln. Den som hittar något sådant ber jag mejla till mig och berätta!

Hurudan är barnens tro? Det säger inte Bibeln. Vi vet att trons innersta väsen är förtröstan och vi vet att barn kan tro enligt Bibeln. Låt oss inte försöka säga mer än Bibeln verkligen säger, utan låt oss acceptera barnens tro som ett under och ett mysterium som vi tackar Gud för.

 

 

Om individ och makt

Vad är en människa? Vem bestämmer över en människa? Historien igenom har svaret, för det allra mesta i alla fall, varit att en människa måste följa Guds (eller gudarnas) vilja. Det här är något som gällde oavsett vilken religion man hade. Man har ansett att det finns något i tillvaron  som står över oss människor och som vi människor alltså står under. Om man inte sköter sig drabbas man av Guds/gudarnas ovilja och bestraffning, det har varit alldeles uppenbart.

I västvärlden är det dock många gånger inte så längre. Där framkom på 1700-talet, med början i Frankrike, en filosofisk och kulturell rörelse som kallas Upplysningen. I centrum står tron på människan. De stora naturvetenskapliga framstegen då gjorde att man fick en helt ny tilltro till människan kapacitet och förmåga. Det gick så bra för människan att man glömde bort Gud. Människan blev alltings mått. Upplysningen banade senare väg för existentialism, sekularisering och ateism. Vi har fått en individualism av stora mått.

Att västvärlden blivit människocentrerad syns på många sätt. Ett exempel är 1974 års regeringsform som fastslår att all offentlig makt utgår från folket och att makten utövas under lagarna. I den tidigare regeringsformen, från 1809, hette det ”Wi Carl med Guds Nåde”. Nu går det helt klart att förstå 1974 års grundlag rätt. Det är inte nödvändigtvis fel det som står (vi hoppar över den diskussionen), men alldeles uppenbart är det något som inte står men som stod förut, att vi människor står under Gud och att all makt kommer från honom.

Spelar detta någon roll? Ja uppenbarligen har detta paradigmskifte stor inverkan på hur vi uppfattar vår tillvaro. I den nya individualiserade tiden blir den enskilda människan den högst stående varelsen, och alla människor blir principiellt likställda. Att någon människa har makt över någon annan blir något fult. Ta ord som ”makt”, ”auktoritet” och  ”hierarkisk”. De har i vår tid fått dålig klang. De kopplas samman med förtryck och maktmissbruk. Ett annat ord som blivit utsorterat i denna moderna tid är givetvis också ”lyda”.

En anledning till att det blivit så här är förstås nazismen. På ett fruktansvärt sätt visade den hur fel det blir när man blint följer order. Som en reaktion har vi alltså fått en stark motvilja mot all underordning och maktutövning. Men från det ena diket har vi hamnat i det andra. Om man läser skildringar från förkrigstiden, så ser vi hur det var viktigt i samhället att följa samhällets normer och lagar. Till exempel hade lärare stor makt, och de tilläts till och med använda rotting för att genomdriva den. Nu har vi fått ett samhälle där många inte vågar säga åt en som bryter mot bestämmelserna. Låt mig ta ett exempel från min vardag, bussresor. I bussen är där till och med stora skyltar som visar att man  inte får sätta upp skorna på sätet mitt emot. Ändå sker det ofta. Men jag har hittills inte varit med om att någon sagt till den som bryter mot förbudet. Jag gör det inte själv heller.

Att ord (och företeelser!) som makt, auktoritet och hierarkisk kommit i vanrykte beror (delvis) på missbruk. Vad har hänt? Jo, de som hade makt missbrukade sitt ansvar. Men missbruk av något upphäver inte det rätta bruket. Lösningen är således inte att vi kastar bort dessa ord och företeelser, utan att de människor som har dessa uppdrag tar sitt ansvar och utövar sin makt inte för sin egen skull, inte för egna syften, utan tvärtom använder den för att tjäna andra människor. För att göra vår tillvaro i samhället, i skolan, i familjen eller på arbetsplatsen bättre.

Där Gud alltmer kommit att bli en randfigur, där sviktar tron på att vi människor har ansvar för våra gärningar. Där man däremot har sett och förstått att det är Gud som är den som all makt kommer ifrån och att det är honom vi står under och ansvarar inför, där försöker man utöva man makt med osjälviskhet och underordna sig den som har makt med villighet.

Påven kommer till Sverige

I morgon, den sista oktober 2016, kommer påven till Lund. Datumet är ingen slump, det var den 31 oktober 1517 som munken i augustinereremit-orden Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg. Därför är detta datum det vanligaste för att fira reformationsdagen. Påven kommer till Lund för att tillsammans med Lutherska Världsförbundet (LWF) högtidlighålla minnet av reformationen. (LWF grundades i Lund för snart 70 år sedan.)

Varför vill påven högtidlighålla reformationen? Varför vill LWF högtidlighålla reformationen? Det kan man verkligen undra, för varken eller påven eller LWF är särskilt lutherska. (Det ska dock medges att det inom LWF finns kyrkor som är mer lutherska än till exempel Svenska kyrkan.) Den enhet som de menar sig arbeta för att uppnå handlar inte om att återvända till reformationens upptäckter: Skriften allena, nåden allena, tron allena. Nej, påven och LWF använder reformationsdagen för att uppnå något annat. De har andra syften. Vad driver dem i detta arbete? Svenska Kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, ger sin syn på saken: Man kan säga att det drivs av de stora frågorna som mänskligheten står inför, migration, klimatfrågan, rättvisefrågan. Det är frågor som påven lyft fram och som vi också lyfter väldigt mycket. (Ur artikel på tidningen Dagens hemsida Vi har lämnat stridigheterna.)

Andra företrädare kan dock vara mer inriktade på teologiska frågor. Så arbetade romersk-katolska kyrkan och LWF i slutet av nittiotalet fram ett dokument, där man menade att man funnit teologisk samsyn i den för kristen tro helt grundläggande frågan om rättfärdiggörelsen. Om detta skrev kh Staffan Bergman 1999 en artikel i tidskriften Lutheranen som går att läsa här.

Vill man läsa mer om skillnaden mellan den lutherska tron, som bygger på Bibeln, och den romersk-katolska tron, som bygger på påven och traditionen, rekommenderar jag boken ”Bibliskt och romersk-katolskt — Vari består skillnaderna?” Den finns att beställa till exempel här.