Kategori: Okategoriserade

Kan man rösta om läran?

I den kyrkliga debatten hörs av och till påståendet att man inte kan rösta om läran.Är detta sant? Både ja och nej. Det beror på vad man menar.

Nej

”Man kan inte rösta om läran” kan användas på ett riktigt sätt om man därmed menar att den kristna tron inte kan förändras. De teologiskt liberala kyrkorna av idag, som inte har någon fast, oföränderlig lärogrund, menar att kristendomen måste följa med i tiden, också till sitt idémässiga innehåll. I sådana kyrkor definierar man den föränderliga läran genom att rösta om den. Detta är en allvarlig avvikelse. Gud har i Bibeln uppenbarat Sanningen, som inte kan förändras. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31) Kristna har inget uppdrag att förändra budskapet. Bibeln förändras inte. Kristendomens innehåll kan inte förändras. Vad som är inne och i tiden förändras i våra dagar decennium för decennium eller ännu snabbare.

Ja

”Man kan inte rösta om läran” kan också användas felaktigt. För att illustrera vad jag menar vill jag först skriva litet om begreppet bekännelse. De kristna ska avlägga en riktig bekännelse inför andra, se till exempel vad sankt Paulus skrev till Timoteus:  Kämpa trons goda kamp, grip det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att avge den goda bekännelsen inför många vittnen. (1 Tim. 6:12) En sådan bekännelse är inte själva läran, utan ett vittnesbörd om den. Så om en kyrka fastställer vad som är den rätta läran, är det en bekännelse, ett vittnesbörd om läran. Detta kan ske genom omröstning.

Vid en sådan omröstning, där den rätta läran fastställs, måste vi skilja mellan den personliga aspekten och den allmänna, generella. Båda aspekterna är viktiga. Ur de röstandes perspektiv fastställs och konstateras i en sådan omröstning vad som är Bibelns lära, men om vi uttrycker det på ett generellt plan, på ett sätt som människor kan acceptera oberoende av egen ståndpunkt, så kan vi beskriva det som att man fastställer kyrkans, samfundets, lära. I denna mening är det alltså korrekt att rösta om läran, att avge ett vittnesbörd om läran.

Tillämpning

Oavsett om man genom omröstning fastställer den kristna läran (som de liberala) eller fastställer kyrkans lära (på ett korrekt sätt), så fastställer man därmed en kyrkas lära. Det spelar ingen roll om tidigare beslut säger något annat. Nya beslut gäller framför äldre.

Det är alltså felaktigt att påstå att de läromässiga beslut som fattas av till exempel Svenska Kyrkans kyrkomöte inte skulle utgöra Svenska Kyrkans lära. Det finns grupper av konservativa, som (med rätta) ogillar en del beslut som fattas av SvK, men som tyvärr står kvar i SvK med den felaktiga motiveringen att man inte kan rösta om läran och att därmed dessa bibelstridiga beslut skulle vara ogiltiga. De bibelstridiga beslut som SvK fattar förändrar inte den kristna läran (man kan ju inte förändra den genom att rösta om den), men de förändrar SvK:s lära. Sådana bibelstridiga beslut måste respekteras, inte som Bibelns lära, utan som SvK:s lära. För, en kyrkas lära kan förändras genom att rösta om den.

Om kyrkan I

Vad är kyrkan? Varje söndag bekänner vi: Jag tror ock på … en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund  (apostoliska trosbekännelsen ) eller Jag tror på …  en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka (nicenska trosbekännelsen ). Men vad är det för kyrka? žVad är det vi tror på?

Det svenska ordet ”kyrka” kommer av det grekiska adjektivet kyriaké (κυριακή) vars rot vi känner igen i Kyrie eleison (Herre förbarma dig). Det betyder ungefär Det som hör Herren till eller helt enkelt Herrens, och det ordet finns två gånger i Nya Testamentet, men ingendera gången syftar det på kyrkan. I 1 Kor. 11:20 betyder det Herrens måltid (nattvarden) och i Upp. 1:10 betyder det Herrens dag (söndag).

I svenskan kan ordet kyrka betyda minst tre saker:

A/ En kyrkobyggnad         På medeltiden fanns det mer än hundra kyrkor på Gotland.
B/ En organisation            Kyrkan måste ta sitt ansvar för prästutbildningen.
C/ De kristna, Guds folk  Gud är närvarande hos sin kyrka genom alla tider.

I ingen av dessa betydelser finns alltså ordstammen kyrka (kyriaké) i Bibeln. Men vad är det då vi bekänner i trosbekännelsen? Ordet kyriaké finns inte där heller. I både trosbekännelsen och Bibeln används nämligen ordet ekklesía (ἐκκλησία). Detta ord kan översättas antingen med kyrka eller församling. Jämför vi med betydelserna för kyrka här ovan, så kan det inte betyda kyrkobyggnad, men betydelserna B och C passar bra.  Ordet förekommer mer än hundra gånger i NT.

Är då kyrkan (ekklesía) en organisation eller Guds folk? Först ska det sägas, att ekklesía inte betyder antingen eller, det betyder både och. Det är menat att det ska vara två sidor av samma sak. Det föreligger ingen motsättning mellan dessa två betydelser, för Gud vill att hans folk ska komma samman  och organisera sig. Guds folk, församlingen/kyrkan, de kristna, ska inte bestå av en massa ”självständiga öar” (människor), utan de ska verka tillsammans. De ska fira gudstjänst tillsammans, och de ska utesluta den som framhärdar i synd (Hebr. 10:25, Matt. 18:17).

Men vilken är den primära betydelsen? Är det Guds folk (en osynlig gemenskap) eller en yttre organisation (en synlig storhet)? Man måste ta ställning här, och det är viktigt. Det får avgörande följder för hur kristna ska förhålla sig till de olika kyrkosamfunden. Det passar bra att ta den första förekomsten av ekklesía i NT och se vad den betyder: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling (ekklesía), och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:16)

Vad är det för kyrka som Jesus bygger? Är klippan han bygger på människan Petrus eller den bekännelse han just hade avlagt (Du är Messias, den levande Gudens Son)? Är ekklesía i grund och botten en organisation eller är det Gudsfolket? Låt oss se vilka alternativ vi har:

1/ Församlingen/kyrkan är primärt en organisation. 
Så var det i GT. Kyrkan/församlingen/gudsfolket var Israels folk helt enkelt. Tillhörigheten till Guds folk avgjordes med yttre kriterier. Om någon utanförstående kom på att Israels Gud är den sanne guden, så anslöt han sig till Israels folk. (Judarna hade inget uppdrag att missionera bland de andra folken – hedningarna – men det hände att några blev omvända ändå, och de blev upptagna i Israel. Till exempel Rut, i Ruts bok.)

2/ Församlingen/kyrkan är primärt en andlig gemenskap av Guds folk. De är förenade genom den andliga gemenskapen i Gud, med alla de heliga i alla tider. Endast Gud vet vilka som hör till kyrkan. (2 Tim. 2:19)

Innan vi går vidare och ser vilken av dessa två som är riktig, vill jag anföra ännu ett viktigt ställe om ekklesía. Sankt Paulus skriver till Timoteus: Men om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim. 3:15) Här kallas kyrkan/församlingen alltså ”sanningens pelare och grundval”.

Om 1/ är riktig, då är det varje kristens plikt att ta reda på vilken som är den särskilda organisation som Kristus instiftat och hålla sig till den. Det finns då bara en enda kyrkoorganisation som är instiftad av Kristus, och där ska man vara medlem. Att lämna denna organisation är att såga av den gren man sitter på, att skära av sig själv från Gud och hans kyrka.

Här finns det bara två alternativ: Antingen är det den Romersk-katolska kyrkan eller den östlig-ortodoxa gemenskapen (grekisk-ortodoxa etc.) som är den av Kristus instiftade kyrkan, för den måste ju ha funnits från början, ”ekklesía” förekommer 23 gånger i Apostlagärningarna. (Vilken av dessa två det är som en kristen i så fall skulle höra till kan vi just nu lämna  därhän.) Om 1/ är riktig, så är antingen påven (Romersk katolska kyrkan) eller den församlade kyrkan och koncilierna (grekisk-ortodoxa kyrkorna) sanningens pelare och grundval.

Om 2/ är riktig, är kyrkan i grund och botten de troendes andliga gemenskap. De är delar av kyrkan, inte genom att tillhöra en organisation, utan genom att höra Honom till, genom att vara Guds barn och lyssna till Guds Ord. De är grenar i hans vinträd. Det är detta som orden i apostoliska trosbekännelsen ”de heligas samfund” betyder , på latin communio sanctorum. Ordet ”samfund” är litet svårförståeligt. På svenska idag avser det en organisation (ett kyrkosamfund), men egentligen betyder det, precis som communio helt enkelt ”gemenskap”. Kyrkan är alltså ”de heligas gemenskap”.

I NT finns som sagt ordet ekklesía mer än hundra gånger. Många gånger avser det en yttre storhet (organisationen, den yttre gemenskapen), för det betyder ordet också. Men låt oss se vad sankt Paulus skriver till korintierna i sitt första brev till dem. Han börjar med att ange avsändare och mottagare: Från Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, och vår broder Sostenes till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats där de eller vi bor, åkallar vår Herre Jesu Kristi namn. (1 Kor. 1:1f.) Mottagarna är Guds församling i Korint, och Paulus förklarar detta uttryck. I första hand betyder det de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga. Detta är grundbetydelsen, den andliga gemenskapen av sant kristna. Detta får följder, de har en yttre, organisatorisk enhet. Men denna andra aspekt följer av den första, inte tvärtom.

Jag påstår därför att 2/ är kyrkans väsen. Ekklesía, kyrkan, är primärt inte en organisation, utan kyrkan (som helvetets portar inte ska besegra och som är sanningens pelare och grundval) är alla de människor som är förenade i Kristus. Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna: Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ”fåren, som hör sin herdes röst”.  (SKB, s 335)

Summering: Den kyrka trosbekännelsen talar om är inget kyrkosamfund. Att kyrkan är apostolisk, som den nicenska trosbekännelsen framhåller, består inte i att organisationen har sin organisatoriska rötter hos apostlarna, utan består i att Guds folk, de kristna, genom alla tider lever av apostlarnas lära, för kyrkan är sanningens pelare och grundval.

Det finns alltså inte någon särskild en gång för alla fixerad organisation, instiftad för tvåtusen år sedan, som en kristen ska hålla sig till. Det betyder inte att det är oreglerat och ett fritt val vilken kyrka/församling en kristen ska tillhöra. Men det får jag återkomma till.

Fjärde söndagen i advent

Jesus sade till judarna: Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. – – – Ni fors­kar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. Dessa ord från söndagens predikotext säger något viktigt om kristendomen: Den är inte ett enmansverk. Så många religioner är enmansverk! När vi ska hitta vägen fram i den andliga djungeln och hitta svaret på frågan: Var finns Gud?, då föreslår jag att man frågar sig vem som är trovärdig. Historien är full av enskilda personer som har grundat nya religioner: Ron L Hubbard grundade Scientologin, Joseph Smith grundade Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Charles Taze Russell grundade Jehovas vittnen, Emanuel Swedenborg gav upphov till Nya Kyrkan, Bahá’u’lláh grundade Bahá’í, Muhammed grundade islam etc. etc.

Tanken att Gud, universums upphov och Herre, skulle uppenbara sanningen genom en enda person är inte trovärdig. I alla domstolar jorden runt styrks en parts ställning av att ha flera vittnen. Om Gud skulle uppenbara sig för mänskligheten, borde han väl uppenbara sig på ett trovärdigt sätt? Detta har de flesta enmans-aktörer förstått. Därför försöker de passa in sin egen lära i ett större sammanhang. Smith, Russell och Swedenborg försökte visa att de stod för den riktiga kristendomen och att de andra missförstått den. Problemet är dock att de inte kan visa att någon enda före dem lärt som de. De har uppenbarligen fört fram något nytt. Likadant är det med Muhammed, han beskriver sig själv som en i raden och åberopar sig på både Nya och Gamla Testamentet, men hans lära går bara inte alls ihop med något av dessa. Han har uppenbarligen fört fram något nytt och annat, som inte går ihop med Bibeln.

Alla enmansaktörer, de vittnar om sig själva. Dagens text visar på ett annat förhållningssätt: Jesus Kristus är Messias, han är förutsagd i hela Gamla Testamentet. Hans auktoritet bestyrks av andras vittnesmål. Detta är en sund princip. Hans lära förtjänar därför att granskas noga. Och den tål det! Den är inte bara trovärdig, utan den är sann, ja den är sanningen.

Vi ser det här fenomenet också i västerlandets kyrkohistoria: Teologer som hela tiden hittar på nytt utan förankring i historien. Inom kultur, teknik och vetenskap är det annorlunda, där må man gärna vara banbrytande och nydanande, men inom teologin är det åt skogen!

Nu när vi firar 500-årsjubileet av reformationen, har vi alltså all anledning att fundera över vad ”reformation” innebär. Var Martin Luther en ”enmans-aktör” som kom med nya tankar? Förvisso var han en enskild person som hade stor påverkan och som startade reformationen, men han var mycket mån om att hela tiden visa, att han inte förde fram något nytt. Luther stod för en sann re-formation där han gick tillbaka till Bibeln och den gamla kyrkans tro och rensade bort de romersk-katolska förvanskningarna av läran. Vi ser detta sedan vidare bland reformatorerna, när man till exempel till reformationens huvudverk, Konkordieboken, gjorde ett särskilt tillägg med förteckning över vad fornkyrkans lärare lärt i en särskilt omstridd punkt. De skriver:

Förteckning över vittnesbörd
 
i den heliga Skrift och hos kyrkans gamla renläriga fäder, huru dessa lärt om vår Herre Jesu Kristi person, vilken insatts på den allsmäktige Gudens högra sida, och om det gudomliga majestät, som tillkommer hans mänskliga natur.

Till den kristne läsaren

Några hava utan grund föregivit, att Konkordieboken särskilt i artikeln om Kristi person avvikit från kyrkans gamla renläriga fäders tale- och uttryckssätt, men infört nya, främmande och självgjorda, som man förut icke brukat eller hört. Då det nu vore alltför långrandigt att med boken själv införliva de vittnesbörd, som man med stor flit hämtat från kyrkans gamla fäder och lärare och vilka, samlade i en förteckning, överlämnats till några kurfurstar och furstar, så hava dessa – den kristne läsaren till sann och grundlig kännedom – bifogats i slutet av boken och där meddelats i tillräckligt antal och under skilda rubriker. Därav kan läsaren genast se och finna, att i bemälda bok ingenting nytt vare sig i sak eller form, d.v.s. vare sig i läran själv eller i uttryckssättet, framställts, utan att däri läres och talas om denna hemlighet alldeles så, som skett först och främst i den heliga Skrift och sedan även i den gamla renläriga kyrkan. (SKB s. 679)

Nytt kyrkoår

Så har ett nytt kyrkoår börjat. I söndags hörde vi i predikotexten hur Jesus förkunnade sitt program:

Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren. (Luk. 4:18f.)

Sedan Jesus lämnat jorden är detta ett uppdrag till kyrkan. Förkunnelsen ska fortsätta också i år, den ska ropas ut, står det. Detta är så mycket mer nödvändigt som kristendomen har förlorat så mycket mark i vårt land. I någon mening kan man kalla Sverige ett kristet land, men inte i den meningen att svenskarna i allmänhet är kristna. Några enstaka procent går i kyrkan minst en gång i månaden, och dessutom är den förkunnelse som kyrkobesökarna i vårt land möts av många gånger inte ens kristendom.

Varför har det blivit så här? Här finns flera orsaker, men man kan i alla fall konstatera att kristendomen har försvunnit i samma takt som prästerna slutat tro att Bibeln är Guds Ord och absolut sann. Och där man inte längre tror på någon Sanning, där minskar ivern att sprida det glada budskapet. Det blir inte så angeläget, när man inte längre tror att Gud har talat i Bibeln.

Och hur är det med oss som är konfessionella lutheraner, som håller fast vid Skriften allena? Är vi bekymrade över den andliga situationen i vårt land? Funderar vi över vad vi kan göra för att sprida Guds Ord? Och vad gör vi?

En del ser med oro på att det kommer muslimer till Sverige. De känner sig hotade. Och visst kommer kulturen i Sverige förändras i någon mån av det faktum att många människor invandrar. Kulturen i ett land förändras ständigt av det som sker. Den har förändrats mycket under de senaste hundra åren på grund av bland annat avkristningen, den materiella tillväxten, populärmusiken, massmedia, kärnfamiljens nedmontering, de dramatiskt förbättrade möjligheterna att resa världen kring och datorerna. (Låt mig för säkerhets skull framhålla att jag här inte gör någon värdering av dessa fenomen.) Dessa faktorer har tillsammans påverkat mycket mer än invandring.

Men låt oss lägga frågan om kulturen åt sidan. Kristendom är inte kultur, utan syndernas förlåtelse och liv med Gud! De muslimer som kommer hit har i allmänhet en bättre tro än genomsnittssvensken, de tror i alla fall att Gud skapat världen och att vi människor är skyldiga att följa Guds vilja. Låt oss inte se dessa människor som fiender, utan  som människobröder som Kristus dött för. Genom att muslimer kommit till Sverige har vi fått en stor möjlighet att nå dem med det kristna budskapet. Ett sätt att rusta sig för detta kan vara att läsa boken Jag sökte Allah och fann Jesus. Den rekommenderas! Där finns givetvis detaljer som kan ifrågasättas, men på det stora hela är det en mycket intressant bok.

 

 

Vad är tro III (om spädbarnen)

Som jag visat i inläggen Vad är tro? och Vad är tro II, så består den kristna tron i förtröstan och försanthållande. Om en vuxen människa kan vi säga, att om hon inte håller Jesus för trovärdig och avvisar Bibeln, så är hon inte en kristen. För en vuxen människa är de två sidorna av tron, försanthållande och förtröstan oskiljaktiga. Det man avvisar, kan man inte förtrösta på.

Hur är det då med spädbarnen? De har ju inte ännu något utvecklat intellekt, så de kan inte hålla Bibelns läror för sanna. Nej, det är riktigt. Innebär då detta att barnen inte kan tro? Det är frågan.

Första frågan vi måste ställa, är om barnen är syndfria och tillhör Gud av sig själva innan deras intellekt är utvecklade. Detta är grundvalen för många kyrkors dopsyn. De reformerta menar i allmänhet att barnen av sig själva tillhör Gud. En del reformerta döper därför spädbarn som ett tecken på att de tillhör Gud (som i förutvarande Missionskyrkan ), andra med baptistisk dopsyn menar att spädbarn inte kan döpas, för de kan inte själva avge sin bekännelse. Men denna syn, att barnen är syndfria och inte är i behov av frälsning, står ingenstans i Bibeln, och den stämmer inte med Bibeln. Jesus säger Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. (Joh. 3:5) Ingen människa, inte ens de små barnen, är Guds barn av naturen. Det som är fött av  kött är kött. (Joh. 3:6) Och sankt Paulus skriver om människosläktet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda , ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. […] Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. (Rom. 3:10f, 23)

Detta tillstånd, att alla människor av naturen är syndare, beror på vad vi brukar kalla arvsynd. Denna lära är så viktig och grundläggande, att den är artikel II i reformationens portalverk, den Augsburgska bekännelsen. Den kommer direkt efter den inledande artikeln om Gud.

Om läran om arvsynden stämmer, är situationen allvarlig. Barnen står utanför Guds rike. Kan de bli frälsta? Ja. Jesus exkluderar aldrig barnen från Guds rike. Han säger Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. (Mark 10:14). Detta bibelord tolkas av de reformerta såsom att barnen av sig själva skulle vara syndfria och tillhöra Guds rike.  Men Jesus säger inte att barnen av sig själva, från födseln, är Guds barn. Han säger att Guds rike är till för dem, att de också ska få komma in i det: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin. (Luk. 18:17) Av sig själva står de utanför Guds rike, de behöver ta emot det. Att detta är Bibelns lära visas också av det enkla faktum att barn kan dö. Hade de inte synd behövde de inte dö: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. (Rom. 5:12)

Om vi då konstaterat att Bibeln lär att spädbarnen är syndare och de kan bli frälsta är vi då framme vid slutfrågan: Blir barnen frälsta genom tro eller på något annat sätt? Vad betyder det att Jesus säger ”låt barnen komma till mig”? Låt oss här jämföra med Joh. 6:35: Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta så ser vi att det enligt Bibelns språkbruk är synonymt att komma till Jesus och att tro på honom. Ja, det är till och med så att Jesus säger explicit att barnen tror:  Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. (Matt. 18:6)

Vi finner alltså att Bibeln lär att barn är syndare från födseln, att de kan komma till Gud och att de kan tro. Invändningar mot detta bottnar vanligen i att man förnekar arvsynden och/eller intellektualiserar tron. Utifrån faktumet att spädbarn inte har något intellekt drar man slutsatsen att barn inte kan tro, eftersom de inte kan hålla den kristna tron för sann. Men något sådant står inte i Bibeln. Den som hittar något sådant ber jag mejla till mig och berätta!

Hurudan är barnens tro? Det säger inte Bibeln. Vi vet att trons innersta väsen är förtröstan och vi vet att barn kan tro enligt Bibeln. Låt oss inte försöka säga mer än Bibeln verkligen säger, utan låt oss acceptera barnens tro som ett under och ett mysterium som vi tackar Gud för.

 

 

Om individ och makt

Vad är en människa? Vem bestämmer över en människa? Historien igenom har svaret, för det allra mesta i alla fall, varit att en människa måste följa Guds (eller gudarnas) vilja. Det här är något som gällde oavsett vilken religion man hade. Man har ansett att det finns något i tillvaron  som står över oss människor och som vi människor alltså står under. Om man inte sköter sig drabbas man av Guds/gudarnas ovilja och bestraffning, det har varit alldeles uppenbart.

I västvärlden är det dock många gånger inte så längre. Där framkom på 1700-talet, med början i Frankrike, en filosofisk och kulturell rörelse som kallas Upplysningen. I centrum står tron på människan. De stora naturvetenskapliga framstegen då gjorde att man fick en helt ny tilltro till människan kapacitet och förmåga. Det gick så bra för människan att man glömde bort Gud. Människan blev alltings mått. Upplysningen banade senare väg för existentialism, sekularisering och ateism. Vi har fått en individualism av stora mått.

Att västvärlden blivit människocentrerad syns på många sätt. Ett exempel är 1974 års regeringsform som fastslår att all offentlig makt utgår från folket och att makten utövas under lagarna. I den tidigare regeringsformen, från 1809, hette det ”Wi Carl med Guds Nåde”. Nu går det helt klart att förstå 1974 års grundlag rätt. Det är inte nödvändigtvis fel det som står (vi hoppar över den diskussionen), men alldeles uppenbart är det något som inte står men som stod förut, att vi människor står under Gud och att all makt kommer från honom.

Spelar detta någon roll? Ja uppenbarligen har detta paradigmskifte stor inverkan på hur vi uppfattar vår tillvaro. I den nya individualiserade tiden blir den enskilda människan den högst stående varelsen, och alla människor blir principiellt likställda. Att någon människa har makt över någon annan blir något fult. Ta ord som ”makt”, ”auktoritet” och  ”hierarkisk”. De har i vår tid fått dålig klang. De kopplas samman med förtryck och maktmissbruk. Ett annat ord som blivit utsorterat i denna moderna tid är givetvis också ”lyda”.

En anledning till att det blivit så här är förstås nazismen. På ett fruktansvärt sätt visade den hur fel det blir när man blint följer order. Som en reaktion har vi alltså fått en stark motvilja mot all underordning och maktutövning. Men från det ena diket har vi hamnat i det andra. Om man läser skildringar från förkrigstiden, så ser vi hur det var viktigt i samhället att följa samhällets normer och lagar. Till exempel hade lärare stor makt, och de tilläts till och med använda rotting för att genomdriva den. Nu har vi fått ett samhälle där många inte vågar säga åt en som bryter mot bestämmelserna. Låt mig ta ett exempel från min vardag, bussresor. I bussen är där till och med stora skyltar som visar att man  inte får sätta upp skorna på sätet mitt emot. Ändå sker det ofta. Men jag har hittills inte varit med om att någon sagt till den som bryter mot förbudet. Jag gör det inte själv heller.

Att ord (och företeelser!) som makt, auktoritet och hierarkisk kommit i vanrykte beror (delvis) på missbruk. Vad har hänt? Jo, de som hade makt missbrukade sitt ansvar. Men missbruk av något upphäver inte det rätta bruket. Lösningen är således inte att vi kastar bort dessa ord och företeelser, utan att de människor som har dessa uppdrag tar sitt ansvar och utövar sin makt inte för sin egen skull, inte för egna syften, utan tvärtom använder den för att tjäna andra människor. För att göra vår tillvaro i samhället, i skolan, i familjen eller på arbetsplatsen bättre.

Där Gud alltmer kommit att bli en randfigur, där sviktar tron på att vi människor har ansvar för våra gärningar. Där man däremot har sett och förstått att det är Gud som är den som all makt kommer ifrån och att det är honom vi står under och ansvarar inför, där försöker man utöva man makt med osjälviskhet och underordna sig den som har makt med villighet.

Påven kommer till Sverige

I morgon, den sista oktober 2016, kommer påven till Lund. Datumet är ingen slump, det var den 31 oktober 1517 som munken i augustinereremit-orden Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg. Därför är detta datum det vanligaste för att fira reformationsdagen. Påven kommer till Lund för att tillsammans med Lutherska Världsförbundet (LWF) högtidlighålla minnet av reformationen. (LWF grundades i Lund för snart 70 år sedan.)

Varför vill påven högtidlighålla reformationen? Varför vill LWF högtidlighålla reformationen? Det kan man verkligen undra, för varken eller påven eller LWF är särskilt lutherska. (Det ska dock medges att det inom LWF finns kyrkor som är mer lutherska än till exempel Svenska kyrkan.) Den enhet som de menar sig arbeta för att uppnå handlar inte om att återvända till reformationens upptäckter: Skriften allena, nåden allena, tron allena. Nej, påven och LWF använder reformationsdagen för att uppnå något annat. De har andra syften. Vad driver dem i detta arbete? Svenska Kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, ger sin syn på saken: Man kan säga att det drivs av de stora frågorna som mänskligheten står inför, migration, klimatfrågan, rättvisefrågan. Det är frågor som påven lyft fram och som vi också lyfter väldigt mycket. (Ur artikel på tidningen Dagens hemsida Vi har lämnat stridigheterna.)

Andra företrädare kan dock vara mer inriktade på teologiska frågor. Så arbetade romersk-katolska kyrkan och LWF i slutet av nittiotalet fram ett dokument, där man menade att man funnit teologisk samsyn i den för kristen tro helt grundläggande frågan om rättfärdiggörelsen. Om detta skrev kh Staffan Bergman 1999 en artikel i tidskriften Lutheranen som går att läsa här.

Vill man läsa mer om skillnaden mellan den lutherska tron, som bygger på Bibeln, och den romersk-katolska tron, som bygger på påven och traditionen, rekommenderar jag boken ”Bibliskt och romersk-katolskt — Vari består skillnaderna?” Den finns att beställa till exempel här.

 

Vad är tro II

Kärnan i begreppet ”tro” är förtröstan konstaterade vi i förra bloggposten om vad tro är. Detta har missförståtts och missbrukats. Såklart. Det finns ingen lära i Bibeln som inte missförståtts och vantolkats. I vår tid har existentialisterna gjort det när det gäller tro. De anser ju att det inte finns någon objektiv, absolut sanning, utan att var och en måste finna sin egen sanning. För dem blir tro subjektivt, bara något som händer i människan, en rörelse i själen. Vad man tror på kommer alldeles i bakgrunden, för att inte säga att det i princip blir betydelselöst. Då blir det rätt oväsentligt vad som till exempel verkligen hände på påskdagens morgon, huruvida Jesus uppstod från de döda eller inte. Man säger då något i stil med att det som betyder något är att Jesus ”uppstår i våra hjärtan”. Att tro är att förtrösta, menar de.

Men att tro så, är att tro ”i vädret” och på måfå. En sådan tro finner vi ingenstans i Bibeln. Den går inte ihop med det som står i Bibeln. Jag vet vem jag tror på skriver aposteln till Timoteus (2 Tim. 1:12). Och Jesus sade Sanningen ska göra er fria (Joh. 8:32). Han sade inte ”Om ni är ärliga mot er själva ska ni bli fria.” Det räcker inte att vara uppriktig och sann mot sig själv och att ha en hängiven tro. Det är förstås inget fel med det, det är helt nödvändigt att vara uppriktig och sann mot sig själv, och det är mycket bra att ha en stark tro. Men det räcker inte. Det är helt avgörande vad vi tror på.

Vår tids kristendom är kraftigt påverkad av existentialismen. De flesta kristna säger väl att de tror på Bibeln, men man menar mycket olika saker med det. Tanken att Gud i Bibeln skulle ha uppenbarat den absoluta sanningen och att vi kristna helt enkelt är skyldiga att tro allt som står i den är inte vanlig ens bland dem som kallar sig kristna!

Är då Bibeln otydlig, vag eller svårtolkad? Nej. Den som läser i Bibeln för att få reda på vad det står där finner, att där klart och tydligt framställs vilka anspråk den har. Bibeln är Guds eget ord. Den har ett viktigt budskap som vi ska ta vara på helt och hållet. Jesus sade i missionsbefallningen: Lär dem att hålla allt jag befallt er. Vill vi vara kristna har vi inget val, vi tror allt vad Jesus lär oss. Vi får inte kompromissa här. Det som inte stämmer med Bibelns undervisning måste bort. Guds Ord är vårt rättesnöre. Det är det vi ska tro, och det är det vi ska predika och vittna om för alla människor. Lutheraner firar inte gudstjänst med vilket innehåll som helst, utan endast med det som stämmer med Bibeln. S:t Pauli evangelisk-lutherska församling verkar för att alla som vill skall få möjlighet att fira en biblisk gudstjänst, med fulltonigt bibliskt innehåll. Vi inbjuder alla att ta del av helt och hållet bibeltrogen undervisning. Något annat innehåll ska vi inte acceptera. Som sankt Paulus sade i Efesus: Jag har inte tvekat att förkunna för er hela Guds vilja och plan. (Apg. 20:27)

Går man så till de lutherska bekännelseskrifterna, finner man att detta också var reformatorernas ståndpunkt. Människor med goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Tyska texten till apologin, Triglot s. 290)

Summerat: Den kristna tron är till sitt egentliga väsen förtröstan, men inte vilken förtröstan som helst, utan förtröstan på Bibelns Gud. Därför är det livsviktigt att bevara Bibelns undervisning i alla stycken.

 

 

 

Vad är tro?

När vi talar om ”kristen tro” kan vi mena två saker. Dels kan vi mena själva innehållet, Gud och den kristna läran, dels kan vi avse det som sker i människan, som i meningen ”Jag tror på Gud”. Denna post handlar om detta senare, om den tro som människan har.

Vad är tro? Som ni säkert vet var detta en grundläggande fråga för Luther och reformationen. Luther hävdade att människan blir frälst bara genom tro, på latin sola fide. Den som tror på Gud är Guds barn, har syndernas förlåtelse och evigt liv i himmelen. Romersk-katolska kyrkan hävdade att det också krävs gärningar, det räcker inte med tro. Detta är mycket allvarligt! Att hänvisa människor till att bygga sin salighet på de goda gärningar de gör är att häda Kristus och hans verk. Ty frälsningen från Gud beror inte till någon del på vad vi människor gör eller presterar, den är i stället helt och hållet en gåva från Gud. Sankt Paulus skriver till efesierna: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:9f.)  Rättfärdiggörelsen genom tro är en helt grundläggande lära. Om man tar bort den, tar man bort kristendomen. Inför Gud måste alla gärningar uteslutas om en människa ska bli frälst: Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. (Rom. 4:4)

Denna motsättning bestod. Katolikerna anklagade lutheranerna för att glömma bort de goda gärningarna. Nej, svarade dessa, goda gärningar är nödvändiga, men de är inte grund för saligheten. En kristen gör goda gärningar, men goda gärningar gör ingen till kristen. Den tro som inte bär frukt i goda gärningar är en falsk tro.

Vid konciliet i Trient (1545-63) fördömde de romerska katolikerna med all kraft lutheranernas lära att en människa blir rättfärdig inför Gud endast genom att tro. Tron måste formas av kärleken för att vara en frälsande tro, sade de. Kärlekens gärningar måste till.

Vid en snabb anblick kunde man få föreställningen att den dåtida romersk-katolska kyrkan och reformatorerna menade samma sak med ”tro”, men att romersk-katolska kyrkan alltså menade att det inte räcker med denna tro för att bli Guds barn och frälst. Men under sommaren har jag läst en bok som tydligt klargör att det inte var så. Det är Philipp Melanchtons Loci Communes, (uttalas lå´ssi kommúnes, ofta kallad bara Loci) som gavs ut 1997 i svensk översättning på Församlingsförlaget, Göteborg. Det är den första lutherska översikten av den kristna tron, ett imponerande verk av den då blott 24-årige Melanchton. Den har ibland kallats ‘den första lutherska dogmatiken’.

Innan vi kommer dit behöver vi tala om två sidor av tron, försanthållande och förtröstan. Försanthållande innebär ju som ordet anger att anse att något är sant. Men detta är inte en saliggörande tro, ty att Gud finns, att han har skapat världen, att Jesus Kristus är Guds Son som lidit och dött för hela världens synder, det kan man hålla för sant utan att för den skull vara kristen. Så är det med djävulen och hans änglar. Det som gör en människa till kristen är att hon förtröstar på Gud. Som psalmisten skriver: Du är mitt hopp, Herre, min förtröstan, Herre, allt ifrån min ungdom. (Ps. 71:5) Eller hos Jeremia: Välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. (Jer. 17:7) Att tro på Gud är att lita på Gud, att sätta sitt hopp till Gud. I Hebreerbrevet står det: Tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas. Exemplen kan lätt göras många på att kärnan i kristen tro är tillit till Gud.

I Loci visar Melanchton hur de romerska katolikerna far vilse om vad tro är, eftersom de med tro avser själva försanthållandet. Om man gör det, kan man ju inte förstå vad som skiljer de kristnas tro från de onda andarnas, som också vet vilka Gud och Jesus Kristus är. (Jfr. Luk. 4:34) Man får ett allvarligt problem på halsen. Lösningen blev för katolikerna att tron måste formas av kärleken och de goda gärningarna innan den rättfärdiggör. Så kom de att bygga barnaskapet hos Gud på gärningarna. Melanchton beskriver det så här i Loci:

Det är tillräckligt bekant att sofisthopen kallar tron för instämmande i det som undervisats om skrifterna; därför har också de ogudaktiga denna tro. De menar att också de orättfärdiga tror och att tron är en neutral kvalitet i själen som de ogudaktiga har gemensam med de fromma. Och för att de skall kunna gå fria när de ser att Skriften säger: ”Den rättfärdige lever av tron”, och ”rättfärdigheten kommer ur tron”, hittar de dels på en formad tro, det vill säga en som är förbunden med kärleken, dels en utan form, alltså den, som också finns hos de ogudaktiga som saknar kärlek. (s. 124)